Nina Unkuris inlägg från Facebook. Rider vi för glädjen och kunskapen, eller för att få höga poäng?

En bild ifrån Lag-SM får illustrera glädje och sammanhållning.
En bild ifrån Lag-SM får illustrera glädje och sammanhållning.

Ishestnews såg Nina Unkuris inlägg på Facebook. Inlägget har fått många att fundera och diskutera. Vi frågade Nina om vi fick lägga ut inlägget även här på Ishestnews. Och det fick vi.

Hur tänker ni? Debattera gärna här på Ishestnews.

 

Jag känner mig ganska bestört efter att pratat med en av mina kunder idag. En verklighet som jag hör och ser mer och mer av inom vår sport.

Personen har, utan att ha någon superflådig, superdyr, jättekänd häst tävlat och efter många år nått hankat sig fram med hästen. För personen är det viktigaste att älska sin häst, älska att rida, ta mycket hjälp genom kurser och lektioner samt ha roligt när man rider, utvecklas, ha roiligt. Alla dessa 300 andra dagar när man inte är på en tävlingsbanan helt enkelt. För resultaten har inte varit de viktiga, även om dessa kommit med träning för både häst och ryttare.

Denna person har i många års tid, blivit filmad av familj och vänner. Hen har även hört väldigt mycket skitsnack på läktaren genom filmandet som finns inspelat. Allt ifrån ryttaren ifråga till hur den och den köpt en häst som de ridit ner, kommentarer om ryttare och ekipage på banan, om hur den har pengar, hur den har fin häst som bara skogsmullar, är inte hästen halt, guuud vad ojämnt den går osv osv. Ni fattar. Rent skvaller, skitsnack och nedlåtande kommentarer.

Ponera att jag har det gott ställt ekonomiskt. Jag vill ha en rolig häst att rida på. Köper jag en grisepassande eksemhäst för 20 000 eller köper jag mig en väldigt välriden häst för 250 000? Självklart väljer jag en välskolad fin häst! Man får vad man betalar för. Måste detta då betyda att jag MÅSTE vilja tävla och vara på en toppnivå? Näe, jag kanske bara vill utvecklas och ha en bra häst till det. Varför är inte detta ok?
Har jag inga ekonomiska möjligheter men älskar att rida, köper en häst där vi tar oss uppåt med hjälp av instruktörer, kanske tycker jag det är skoj för genemskapens skull att tävla…Är inte det ok?
Spelar ingen roll om du köper en häst som går 7.0 i alla gångarter med Herr/Fru Elit. Du och hästen måste lära känna varandra och ha roligt tillsammans. För de som inte lever på hästar, är inte det huvudsaken? För de som lever på hästar, är det inte målet?

Ska vi verkligen ha det så här?

Ja, jag har också reagerat men vet ni, en enligt mig halt häst, så gick jag och talade med ryttaren när många snackade rent ut sagt skit. Nu pratar vi ryttare på ganska hög nivå som jag inte känner direkt nära. Jag gick och sa hur snacket gick, vad JAG såg som är hyfsad på muskler genom min utbildning osv. Ryttaren gav mig en kram och tackade för input och ärlighet. För hen hade en misstanke om att det inte var ok men ingen hade satt fingret på vad som var fel. För hästen var ok rent veterinärmedicinskt. Efter suverän diskussion så kunde vi komma fram till vad problemet var efter en specifik händelse (ägaren var med när det hände) och att hästen hade mer besvär än hen visat eller ryttaren känt.

Det som skrämmer mig mest är att ungdomar, som i mina ögon är barn, har det det viktigaste målet att nå höga poäng. Borde det inte vara att ha roligt, utvecklas, skaffa kunskap och erfarenhet?

Så nu när ni orkat läsa ända hit, vad är er synpunkt/åsikt i frågan? Vad är viktigt i ridningen? Ska det inte vara roligt att tävla även om man inte är proffs? Hur ska vi få glädje i även tävlandet utan att känna alla kritiska ögon/skitsnack?