Ishestnews har fått ett träffande kåseri från Nina Karlsson som liksom många andra bytt hästras. Tror att många av våra läsare kommer att skratta igenkännande. Tack Nina!
Foto: Christina Can Lindholm
Klockan har precis passerat halvsju, jag sitter med min kaffekopp och surfar lite efter att ha kollat till och utfodrat samtliga 13 hästar. Eller 13 ½ om man ska vara noga, förra årets lilla hingst unge går ännu kvar med mamma, snart bär det av mot Gunvarbyn och hingstflocken för honom. När jag blickar ut över de olika hagarna så ser jag den härliga blandningen av inridningshästar, några försäljningshästar och de som ska tränas inför visning. Alla av rasen islandshäst, alla vackra på sitt sätt, men islandshästar, tänk vad olika omständigheter ibland styr in en på avtagsvägar man inte anade fanns! Men nu går jag händelserna i förväg. Här kommer en liten berättelse om hur det inte alltid blir som man tänkt sig, ibland blir det bättre!
Vi får börja från början. Jag är född och uppvuxen på en hästgård utanför Karlstad. Båda mina föräldrar är och har alltid varit aktiva hästmänniskor, pappa är utbildad på Strömsholm (långt innan islandshästarna hade börjat göra sina avstamp där). Min mamma tävlade körning på hög nivå, och jag debuterade i hoppning när jag var sex år gammal.
Islandshästar fanns inte på kartan! Jo det gjorde de egentligen, faktum är att inte långt hemifrån började det komma lite islandshästar till en gård. Jag kollade på dem när jag mötte dem, inte fascinerad, nej, tro inte det. Jag såg ner på dem från mina tävlingshästar och skakade på huvudet. Varför i HELA friden iddes folk att pyssla med dessa ganska tjocka, väldigt ulliga djur. Och varför i himmelens namn kunde ingen människa ansa deras manar, klippa hovskäggen och hyfsa till dem i största allmänhet?
Första gången jag hörde benämningen “klimakteriemoped” så skrattade jag högt och länge (och lite ekat). Nåväl åren gick, jag avverkade flertalet Svenska Mästerskap i hoppning på allt ifrån C-ponny till mina stora hästar, halvblodshästar föddes upp hemma i liten skala. Islandshästar var ett djurslag jag helt enkelt inte ägnade mycket tankar åt alls.
Foto: Christina Can Lindholm
Vi hoppar nu fram ett par år. Till slutet av 2005 närmare bestämt. Jag var då verksam som ridskolechef nere i Mellerud. Och det är här som allt börjar, anledningen till att det går så många långmanade hästar i mina hagar.
En av ridskolehästarna var inte riktigt okej i sina framben, detta var precis i början av min påbörjade tjänst på ridklubben. Jag hade ett pendelavstånd på nio mil och kände inte till omgivningarna så bra. Men jag hade snappat upp att det fanns en veterinärklinik några kilometer bort från klubben. Sagt och gjort, jag beställde tid hos veterinären och körde dit med hästen. Veterinären visade sig vara islänning och presenterade sig som Thorleifur Sigfusson och frun som Tone. Efter att ha undersökt hästen och konstaterat att den hade kotledsinflammation och vassa tänder så frågade han mig om jag inte ville komma med ut och se hans hästar. Framförallt hingsten.
Tja, jag är faktiskt tämligen väluppfostrad och insåg snabbt att det nog var en bra idé om jag ville ha mer hjälp. Veterinärenvar så engagerad i sina hästar när han pratade om dem, sagt och gjort. Jag presenterades för Nökkvi frá VestraGeldingaholti och jag tror inte det spelar någon roll vilken hästras man älskar. En vacker häst är en vacker häst! Och Nökkvi med all sin man, sitt vackra huvud och de mörka ögonen kan bara beskrivas som vacker.
Jag medgav om än lite motvilligt att hans hästar inte riktigt såg ut som jag mindes dem från barndomen. De påminde mer om, öh, hästar…
Ett par dagar senare kom Thorleifur till ridhuset med ett gäng av sina hästar. Jag pallrade mig ut och tittade, nyfiken är jag ovanpå alla mina andra laster. Efter att ha sett på en stund så frågade jag om de inte ville ha hjälp. Ridlärargenen bröt igenom alla ” rasbarriärer”. Och med lätt rynkad näsa svarade Herr Veterinären att visst, det kunde vi väl prova. Idag vet jag att han bara skulle bevisa att jag inte hade så mycket att lära honom, storhästryttare som jag var! Jag å min sida rynkade lika vackert på näsan när han frågade om jag inte ville prova rida hans häst. Rida på den där ponnyn?? Haha, jag slutade minsann rida ponny för flera år sedan!!
Men så var det nyfikenheten igen och vad fasen, det var ju ingen i närheten som kunde se mig. Sagt och gjort. Upp i sadeln, och sedan bar det av, i tölt. Jisses vad udda, och, intressant. Nökkvi bjöd minsann upp till dans under mig, minsta lilla hjälp och han gjorde det jag bad honom om. Att jag förmodligen bad honom om märkliga saker i hans värld det är en annan femma. Smaken för islandshäst var i alla fall väckt. Nästa häst jag blev bjuden att rida på var Nót frá Örskog (senare avels-VM-medaljör).
Och riktigt hur det gick till vet jag inte, men varje vecka började jag rida på Thorleifurs och Tones hästar. När jag inte var på ridskolan i Mellerud var jag hos dem och tömkörde, red heller jobbade med unghästarna. Tro mig, vi har vid ett flertal tillfällen tittat på varandra med misstänksamma blickar, emellanåt har vi möts halvvägs. För det mesta har vi varit helt eniga i vad vi vill med hästarna (detta trots att vi verkligen växt upp på varsin sida hästvärlden, men den är inte så olika som man kan tro).
Tävla då, klart man måste pröva detta när man mer eller mindre är uppväxt på tävlingsplatser. Sagt och gjort när Värmlandsmästerskapen avgjordes på Hannäs-banan i Kil följde jag med och tittade för att i alla fall ha sett hur det går till innan jag skulle prova själv. Döm om min förvåning när vi anlände till platsen. Där gick folk omkring med hästar, flera med ett par hästar samtidigt i grimmor. Och överallt var det små miniatyrhagar uppställda. Där folket ställde sina hästar för att sedan helt sonika lämna dem och gå till banan. Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag fick upp min haka i normalläge igen. Så kan man väl inte göra. Men jo då, jag blev satt i arbete med att sätta upp hage till de hästar vi hade med oss.
För den som varit på hopptävlingar där hästar inte får lastas ur utan träns och där det de fakto aldrig skulle gå att lämna dem i små egna hagar, den förstår nog den fullständiga kulturkrock som uppstod då och har uppstått ett antal gånger under senare år.
Att byta hästras så totalt och dessutom börja jobba med dem har krävt otal förklaringar, inte bara till forna “hoppkollegor” (fast jag ägnar fortfarande tid åt att träna hoppryttare). Ni kan tänka er hela familjens reaktion. Syster (hoppdomare) var först ut att testa och medgav att det var ganska fränt. Min kära mor då. Efter flera år så kom hon på att hon kanske skulle prova trots allt efter att inte ha ridit på ett par år. Från att ha varit den som varit mest skeptisk inom familjen (efter mig) så får jag ge henne en eloge för att hon förstod dessa hästars storhet direkt. Numer är hon stolt ägare till en egen Garpur.
Mina “hoppvänner” kommer gärna och rider emellanåt och samtliga säger att det inte var riktigt som de trodde.
Och jag fortsätter att fascineras över dessa hästar dagligen. Min lust att rida på halvblodshästar har helt försvunnit (fast hoppa är kul att göra ibland) och jag lovar att jag helt släppt behovet av att ansa deras manar, men, jag är storkonsument av pälsglans så manen (den långa) och svansen glänser!
