Rapport från SIF Avels Avelsrådslag i Göteborg

För att Svenska Islandshästförbundet skulle få gå med i Riksidrottsförbundet var man tvungen att särskilja aveln från sporten, från att både sporten och aveln traditionellt ingått i SIF.Olika lösningar diskuterades och 2013 bildades stiftelsen SIF Avel, en konstruktion som många inom förbundet var mycket kritiska till. En stiftelse är ju normalt en konstruktion för att förvalta och fördela en pott pengar. Sedan stiftelsen bildades så har man tagit några beslut som inte alltid setts med blida ögon. Stiftelseformen har fått än mer kritik då det är svårt att få till någon form av demokrati, där medlemmarna känner sig delaktiga. Ett av de senaste besluten var att höja stoavgifterna, detta efter att bara någon månad tidigare bekräftat en sänkning av den. Bedömda ston skulle få en rejäl rabatt. Det här gav ett rent ramaskri genom avels-Sverige. Diskussionerna blev många och på Facebook ventilerades olika åsikter, ibland under rätt hätska former. Bland annat ställdes frågor till Stiftelsen som du tidigare kunnat läsa på Ishestnews här.

I och med detta så har Stiftelsen SIF Avel valt att bjuda in till Rådslag i Helsingborg, Emmaboda, Linköping, Göteborg, Uppsala-Stockholm samt Östersund. Ishestnews var med på mötet i Göteborg där ett 30-tal uppfödare mött upp på Apple Hotel.

Från SIF Avel kom John Ljungkvist och Heimir Gunnarsson.

John Ljungqvist öppnade rådslaget genom att berätta om hur stiftelsen är organiserad och hur den tjänar pengar.

– Stiftelseformen är en komplikation för oss som arbetar i den, förklarade han. Den blir som en isolerad låda som än så länge inte haft någon vettig kommunikation utåt.

SIF Avels enda inkomst är avgifter från uppfödarna och kanske också från ägare i och med utfärdande av pass, stoavgifter och ägarbyten. SIF Avel betalar i sin tur avgifter till FEIF och till World Fengur (databasen som innehåller hela världens alla islandshästar).

– Vårt arbete är alldeles i sin linda, säger John Ljungqvist vidare. Vi behöver samarbeta med genetisk expertis (gärna i form av en avelsnämnd), med agronomer och med praktiskt erfarna uppfödare.

Redan nu finns en besvärsnämnd och det pågår också ett arbete med att bilda en Disciplinnämnd.

Några i publiken frågade om det fanns planer på att lösa upp stiftelseformen och göra om den till en mer ändamålsenligt verksamhetsform. John Ljungqvist förklarade att de alternativ som man från början diskuterade var att driva SIF Avel som ett aktiebolag, som en förening eller som en stiftelse. Valet föll olyckligt på stiftelseformen.

– Vi har valt att behålla formen så länge, förklarar John. Om vi ska lösa upp stiftelsen i dagsläget så kommer hela arbetet att avstanna på grund av nya utredningar.

– Vår fokus idag är ”Hur kommer vi vidare!”.

Inom SIF Avel finns numera också en nyinsatt tjänst; Avelsledare. Till den tjänsten har man rekryterat Heimir Gunnarsson.

John hade några önskemål. Han önskar sig regionala avelgrupper att samarbeta med, att det ska finnas rådgivande bedömningar och att man på något sätt ska kunna nyttja SIFs distriktsorganisation.

Frågor som ställdes av publiken var om det i så fall skulle sitta med en representant från varje region i stiftelsen, annars kändes det kanske onödigt med avelsråden.

John kontrade med att råden ska vara en praktisk hjälp och att stiftelsen ska ha några att kommunicera med eftersom en stor brist med stiftelseformen är att den i sig är fri från kommunikation.

Avelsledaren har ordet

Nu var det dags för vår nya avelsledare och avelskonsulent Heimir Gunnarsson att ta över mikrofonen. Hemir är född i Akureyri och har jobbat på olika gårdar på Island. 2004 flyttade han till Sverige och bedrev träningsverksamhet och var en ofta anlitad avelsvisare. 2010 gick flyttlasset tillbaka till Island där Heimir utbildade sig till agronom och inom hästvetenskap. 2012 blev han lärare på Lantbruksuniversitetet i Hvanneyri. 2015 kunde han även lägga till titeln Avelsdomare till sitt CV.

Nu har vi förmånen att få hälsa Heimir tillbaka till Sverige, först på deltid och till sommaren på heltid.

– Hur det nu än blir med stoavgifterna så har de redan tjänat ett syfte genom att så många besöker Rådslagen, skrattar Heimir. Den aviserade avgiften har dragit igång en fruktsam diskussion!

Heimir ville gärna ge oss en bakgrund så att vi skulle kunna förstå stiftelsens resonemang.

– Avel är selektion och parning, fortsatte han. Som uppfödare ser vi ett mål som vi vill uppnå och selekterar de hästar vi vill ska sprida sina gener till nästa generation. Förhoppningsvis så utvärderar vi resultatet med jämna mellanrum.

Den första avelsbedömningen för islandshäst gick av stapeln redan 1906. På den tiden delade man upp bedömningen i en för arbetshästar och en för ridhästar. 1920 ville man att alla hästar skulle bedömas gemensamt men redan 1941 delade man upp dem igen. På den tiden användes hästen till att dra allehanda verktyg till jordbruket men efter kriget tog traktorn över jordbruket och bilen tog över som transportmedel.

Thorkell Bjarnason som var avelskontulent på Island var en visionär som såg att det fanns miljontals människor i världen som skulle kunna glädjas åt islandshästen. Thorkell och några få medarbetare till honom dömde själv alla hästar som visades och de hade en gemensam syn på hur en bra ridhäst skulle vara. Det dröjde ända till 1991 innan en riktig domarhandledning kom till.

Islandshästen skulle då och ska fortfarande vara en mångsidig häst. Redan 1950 var tempo med som en bedömningsgrund, man ville att hästen skulle kunna gå riktigt fort. I

– Idag vill vi att hästen ska kunna visa både och, förklarar Heimir. Vi vill helst se både ett snabbt och ett långsamt tempo.

En kuriosa från de tidigare bedömningarna var att stona ofta var kring 15 år när de kom till sin första bedömning. De skulle ha med sig avkommor för att man skulle kunna bedöma deras avelsvärde.

1979 började man dela upp exteriören som den ser ut idag, utöver man och svans som kom först 2000.

– Från början var tempot den viktigaste egenskapen, följt av pass och tölt. Visionen var en villig häst med mycket pass!

– Lynne borde vara den viktigaste egenskapen, fortsätter Heimir. Men när vi studerat just lynnet så är arvbarheten bara 12 procents. Vi vet att det inte riktigt stämmer överens med verkligheten men just lynnet är otroligt svårt att mäta. Vad beror på arv och vad på miljö?

– Systemet är så klart inte perfekt, men ändå det vi bör använda, menar Heimir. Det ändrar sig varefter vi får mer information. Det pågår väldigt mycket forskning kring exteriören kontra ridegenskaperna.

– Det är det ändå det bästa vi har. Det har utvecklats och kommer att fortsätta utvecklas i takt med att vi får information och kunskap. Ett system som inte är perfekt är ändå bättre än inget system alls, så länge vi är medvetna om bristerna, tillägger Heimir.

– De uppenbara genetiska framstegen som vi haft hos Islandshästen de senaste 50 åren är till största delen tack vare att vi har haft ett system.

Heimir ger ett praktiskt exempel på hur man kan fundera över systemet. Hästar med långa och veka kotor får neddrag på poängen. Idag vet vi att det samtidigt innebär längre steg och större aktion, mer fjädring.

– Frågan är vad de gör för hållbarheten, det vet vi inte ännu.

I forskningen tittar man också på olika egenskapers arvbarhet. Hur stor del av egenskapen som beror på arv och hur stor del som kan bero på miljö, Det finns en skala där mindre än 20 procent räknas som låg arvbarhet, 20-60 procent som medel och över 60 procent som hög.

Nu får vi se ett stort antal grafer, de flesta av dem har du tidigare kunnat se i Heimirs svar på Nina Unkuris öppna brev.

Vi får veta att hela 66 procent av uppfödarna bara har fått 1-2 föl på 14 år. Eftersom ”avel” definieras som en långsiktig plan enligt mål” så kan den här stora gruppen knappast kallas avlare.

Av alla föl som föds är det mycket få som kommer till bedömning. Det är i Sverige 4,4% av hingstfölen och 13,3% av stofölen.

Under åren 2000 till 2014 föds det 16.546 individer från 3.526 unika gårdsnamn. I snitt föds det 3.2 * föl per gårdsnamn

En tydlig trend mellan 2000 och 2010 är att avelsstonas förväntade kvalitet sjunker. Från 2006 har man valt ut ston för avel som har lägre förväntat avelsvärde än medelstoet i årskullen.

Tydligt är också att andelen bedömda fäder till fölen har minskat. 17,1% procent av årskullen 2014 är efter en åtminstone än så längeobedömd hingst. Här tror publiken att det återigen kan bero på den höga avgiften som många högt bedömda hingstar har.

– Jämfört med Island är det otroligt dyrt att betäcka i Sverige. Och det kan vara krångligt, många av hingstarna tävlar och betäckningarna ska planeras in efter tävlingssäsongen.

För dyrt att visa en häst på bedömning

Här blev det en diskussion varför så få hästar kommer till bedömning. Koncensus var att det är alldeles för dyrt att matcha fram hästen till bedömning.

– Det måste vara trevligare, enklare och billigare att visa, menade Peter Ahlstedt från företaget Vindhästar.

Barbro Beckström lade till att ”vi avlar fina hästar men kanske inte tillräckligt många fina ryttare”. Här var de flesta i publiken överens, generellt har vi en bra avel i Sverige, men vi har alldeles för få tränare och visare.

Att lämna en häst på träning är extremt dyrt, det kostar rejäla summor att visa en häst. Något som man väldigt sällan får igen när man ska sälja en häst eller dess avkommor.

– Vi får i slutändan inte betalt för den kostnad vi betalar för professionell träning , säger någon i publiken.

Här uppstår också en diskussion om hur man ska få ihop träning inför visning med träning av hästen till en bra ridhäst för en fritidsryttare.

Heimir menar att vi ställer för få krav till tränaren. Vi ska vara noga med att tala om vad vi vill att hästen ska kunna. Till exempel öppna, skänkelvikning, lydighet, reglering av tempo och annat som vi i Sverige förknippar med en bra ridhäst.

Ofta vill tränaren försöka få så höga poäng på hästen som möjligt med så kort träning som möjligt just för att träningskostnaden per månad blir dyr. Om tränaren får längre tid på sig kan han eller hon också arbeta mer grundläggande och på så vis få ett mer hållbart resultat.

En lösning är att utbilda unga att bli bra på att visa hästar, eller träna dem inför visning. Det förkommer avelsvisarkurser och de är ofta efterfrågade. SIF Avel har äskat pengar från HNS (Hästnäringens Nationella Stiftelse) för att kunna skicka unga till avelsvisarkurs på Island i FEIFs regi . Man fick in 30 ansökningar men får bara skicka 3 från Sverige. Därför är det viktigt att arrangera avelsvisarkurser runt om i landet.

Diskussionerna fortsätter med funderingar kring sporthäst kontra avelsvisad häst. Chanserna är stora att den som är bra i sporten också har gått bra på visning och tvärtom.

Publiken funderar över om man kan ha rådgivande bedömningar i samband med tävling där sport- eller gaedingadomarna hjälper till att döma. Det finns bara 39 avelsdomare i hela världen. Att det är så få beror på att man vill strama till bedömningen och ge de bedömda hästarna så lika bedömningsgrunder som möjligt, samtidigt som man har krav på att varje domare skall döma ofta och många hästar.

En förhoppning är också att de unghästbedömningar som förekommer ska ge ett resultat som går att använda.

Av alla hingstföl som föds i Sverige får 1.8 procent över 8.0 och bland stona blir samma siffra hela 2.7 procent.

– Det är siffror som är rimliga och bevisar att det är riktigt bra att få över 8,0. Hästägare har ibland orimliga förväntningar och hästar som inte uppnår denna gräns kan trots det vara riktigt fina hästar, poängterar Heimir.

En tanke som man då och då får höra bland svenska avlare är att de inte vill visa sina hästar för att blupen sjunker om hästen får under 8.0. BLUP är en prognos på ett förväntat avelsvärde. Utan bedömningar hade BLUP varit omöjligt och eftersom det finns mer information (dvs. bedömningar) bakom varje individ desto säkrare blir BLUPen. När hästarna visas blir säkerheten på deras BLUP högre, dvs. det blir en bättre prognos. När vi tittar på BLUPen är det ytterst viktigt att vi tar hänsyn till just säkerheten.

–Något man ofta glömmer, säger Heimir, är att till exempel 7.5 är en jättebra bedömning, inte alls dålig. Vi måste sluta stirra på det magiska 8-strecket.

Alla ska kunna njuta av samma häst!

Tanken med aveln är att de hästar som går riktigt bra på visning även ska vara de som ska vara de bästa fritidshästarna.

Här rådde delade meningar hos publiken. Många menade att de hästar som eftersöks som fritidshäst skiljer sig från de hästar som premieras på visning och som det satta avelsmålet vill se. Många i publiken tyckte att hästarna enligt avelsmålet är alldeles för känsliga och med för mycket tempo för att en fritidsryttare ska känna sig trygg och ha roligt med sin häst.

Andra menade att det är en fråga om inridning och träning. Heimir visade foton på de båda hingstarna Hágangur frá Narfastödum och Thristur frá Feti som båda idag rids av barn.

Några i publiken funderade också över skillnaden mellan Island och Sverige. På Island gäller ofta full fart framåt i naturen, här i Sverige rider vi med mer kontroll.

– Jag har undervisat en hel del både i Sverige och på Island, berättar Heimir. När jag ber någon komma fram i en öppna här i Sverige så förstår alla precis vad jag menar, på Island möts jag ofta av en förvånad ryttare som inte vet vad det innebär. På Island har de flesta störst fokus på att rida i rena gångarter medan man i Sverige har större fokus på att rida övningar och ridvägar.

Egenskaper hos en bra verksamhetshäst

Det blev även en diskussion om hästar i verksamhet. De i publiken som hade turridning och ridskola upplevde att de hästar som föds upp enligt avelsmålet inte alls fungerar i deras verksamheter. Några avlade själva på att få fram den perfekta verksamhetshästen; vänlig, cool, lydig, mjuk och med rena gångarter men utan stor aktion.

– Vi måste samla in information om vilka egenskaper en bra verksamhetshäst bör ha, menar Heimir. Att de har ett bra tempo är nog bra, det ska lätt och bekvämt kunna hänga med i ett medeltempo. Kan de inte det börjar de att rolla och blir snabbt trötta.

– De måste ha bra lynne och det är en fördel om de har bra balans, långa steg, är smidiga i kroppen och mjuka i handen. Till störst del är det samma egenskaper som är viktiga för dessa hästar som för övriga hästar, säger Heimir.

– Hästar som har kunnat visas vid en tidig ålder har just egenskaper som är viktiga för verksamhetshästen, funderar Heimir. De har uppenbarligen lätt för gångarterna och är inte för krångliga. Sådana hästar borde vara intressanta för dem som vill avla fram verksamhetshästar. Är det här tankar som stämmer med verkligheten.

På Island pågår försök med att döma ridbarhet, för att se hur det går att döma. Vad man ser idag är att det är overkliga 12 procents arvbarhet vad gäller ridbarhet, samma som på gamla egenskapen “lynne” som togs bort från bedömningssystemet just för att den hade så låg arvbarhet. Däremot hade egenskaper “överlinje” som vi förknippar med smidighet en arvbarhet på 34% vilket bådar gott för utvecklingen av bedömningssystemet.

Håller islandshästen på att förvandlas till att bli för elegant och hög?

 Det blev ytterligare en diskussion om islandshästarnas förr och nu. Några menade att den håller på att bli för hög och att den robusta viktbärande individen inte premieras.

– En sak som hänt, förklarade Heimir, är att dagens hästar fått en högre manke. Mankhöjden har ökat mer än höjden vid länden, men vi vet också att ju större skillnad på manke och kors, desto bättre tölt och ju mindre skillnad, desto bättre pass.

Heimir berättar också om att när han tittar på gamla filmer från Landsmót så ser han ofta en individ som sticker ut lite extra.

– Jag tittade på en film från Landsmót 1954 och såg en häst som hade en kvalitet som var mycket bättre än alla andra. Idag är den hästens egenskaper vanliga, aveln har hunnit ikapp hästen.

– Det dyker upp en enastående häst varje årtionde, femtio år senare är det många flera hästar som är som den.

Avslutningsvis ställdes några följdfrågor:

• Ska vi fortsätta att försöka påverka selektionen av avelsmaterialet i Sverige?

• Vad händer om vi inte gör det?

Här finns en generell skillnad från Island. På Island finns det betydligt färre regler kring aveln men man har också som tradition att slakta bort de individer som inte håller måttet.

SIF Avels vision är att alla hästar som ska verka i avel också ska komma till bedömning. Därför kom det kanske kontroversiella beslutet att höja avgiften och att ge bedömda ston rabatt. Även ston som bevisat sitt avelsvärde skulle få den här rabatten.

Kring islandshästarna finns många fantastiska faktorer. Här är några:

• World Fengur där varje enskild islandshäst i hela världen finns registrerad med massor av data.

• Det pågår mer forskning med islandshästar än flesta andra raser

• Mycket bra vetenskapsmän driver den här forskningen

• Det finns ett genomtänkt bedömningssystem som ger högre arvbarhet på egenskaperna än vad som är faktum för många andra raser.

John flikar in att något som vi i Sverige gemensamt bör arbeta mot är att ge de svenskuppfödda hästarna en kvalitetsstämpel och att på så sätt få upp priset.

Innan mötet avslutades så bestämde flera i publiken att bilda en lokal Avelgrupp för Västsverige och redan idag har flera gått med i gruppen för att verka för aveln i Sverige och för att vara en kommunikationslänk med de som ansvarar för aveln i Sverige.

* snittet är det aktuella snittet utifrån det faktiska antalet föl per gård, 1579 uppfödare med 1 föl på 14 år = 0,07 föl om året. 633 uppfödare jar fått 2 föl på 14 år =0,14 föl om året osv. Det är alltså genomsnittet av det aktuella antalet föl om året som blir 3,2. Det är så pass många som får så få föl om året att det gör att siffran blir lägre än om man delar rätt upp och ner 16546/3,526=4,7.

Grafer och oh-bilder är från SIF Avels presentation