Hej!
Som vanligt går tiden alldeles för fort och jullovet närmar sig. I takt med att terminen börjar gå mot sitt slut började också min studiemotivation att dala något. Vi går ganska korta dagar, men föreläsarna är duktiga på att trycka in en väldig massa information under förmiddagarnas föreläsningar. Att skriva anteckningar i 190 km/h på datorn är något veterinärprogrammet har lärt mig. Tack för det! Det är intressanta ämnen, som dock kräver en och annan aktiv hjärncell för att hänga med.
Sedan sist har vi alltså hunnit med att skriva tre tentor och avslutat en kort kurs i immunologi. Nu har vi kastats in i den sista delkursen – allmän patologi.
Vad är då patologi? Så här säger wikipedia:
”Patologi är läran om sjukdomar och hur de diagnosticeras genom analys av molekyler, vävnader och organ. Ordet patologi kommer från grekiskans patos som betyder smärta/lidande/affekt. Termen patologi omfattar både det medicinska specialistområdet som använder vävnader och kroppsvätskor för att erhålla kliniskt värdefull information, samt det vetenskapliga studiet av sjukdomsprocesser”.
Vi lär oss alltså om sjukliga förändringar i celler, vävnader och organ. Vill man bli veterinär är det en fördel att ha en god relation till ämnet kemi. För att förstå processerna i däggdjurskroppen behöver man gå ned på cell- och molekylnivå. Allt är kemi! Just nu lär vi oss om olika typer av cellskador, varför de kan uppstå, vad som händer och hur cellerna och vävnaderna de bildar ser ut mikro- och makroskopiskt vid patologiska förändringar.
För att identifiera sjukliga förändringar måste man först ha kunskap om hur det friska fungerar, något vi lärde oss i årskurs 1. Vi lär nu att titta på mikroskopiska bilder på olika strukturer i kroppen med just sjukliga förändringar – histopatologi. I årskurs 1 spenderade vi otaliga timmar vid mikroskopen och lärde oss att identifiera olika celltyper, vävnader och organ i olika djurslag.
Jag minns de första mikroskoperingstillfällena, då såg allt bara ut som ett rosa blurr med prickar lite här och var. Nu gäller det att minnas hur det friska såg ut, för att kunna identifiera histologiska snitt (histologi = vävnadslära) som inte ser friska ut. Här kommer ett exempel:
Bild ifrån: histologyatlas.wisc.edu
På tal om motivation, så är hästar alltid min bästa motivationshöjare. Det är enkelt att samla energi uppe på hästryggen, men det går också alldeles utmärkt att gå på en kvällsföreläsning om hästar. Det sistnämnda gjorde jag igår. Universitetsdjursjukhuset anordnar då och då kvällsföreläsningar med olika teman, öppna för alla. Igår var temat ”Från ung till gammal häst” och det pratades om allt från vikten av att fölet får i sig råmjölken under sina första timmar till hur den gamla hästens tänder bör skötas.
Som gästföreläsare var även Fredrik Persson – professionell fyrspannskusk inbjuden. Han pratade om vikten av att individ- och åldersanpassa träningen av olika hästar för att få dem att prestera maximalt. Något han tryckte lite extra på var glädjen i träningen. ”Vänder hästen bort huvudet när den ser selen, då vet jag att jag måste ändra min träningsplan”. En glad häst är villig att ställa upp på det mesta!
