Varför hästar är lika med kärlek

HerkulesJohanna
Johanna och Herkules

 

Ishestnews har fått en text från Johanna Wingstrand. Johanna beskriver något som många av oss känner igen. En härlig beskrivning av varför vihåller på med hästar.

Vad är det med hästar som är så himla speciellt? Varför är du så hästtokig? Hur orkar du med att lägga ner så mycket tid? Dessa frågor har jag fått höra otaliga gånger, från kompisar, från släktingar, från klasskamrater och så vidare, och varje gång blir jag lika förvånad och oförstående. För mig är svaret på dessa frågor så otroligt självklara på alla sätt och vis. Jag är en inbiten hästtjej som spenderat största delen av mitt liv i stallet härliga sommardagar så väl som kyliga vinterkvällar, på tävlingsbanan i solsken och ösregn, mockandes oändligt många timmar med noggrannheten som på det bästa lyxhotell. Jag kan inflika här att min lägenhet är långt ifrån lika städad. Det viktigaste av allt är ju att hästarna har det rent och snyggt. Jag och många andra lägger ner hela våra liv åt våra hästar, självklart är det tungt ibland när man fryser rumpan av sig på en blåsig tävling, eller när ögonstenen byter färg från vit till svart en lerig höstdag, men även om vi klagar och suckar så förvinner aldrig glädjen av en varm mule mot kinden, en galopp över ett grönskande fält eller strand med vattnet plaskande runt hovarna, eller drömmen om att en dag få rida ett ärarvarv som Svensk Mästare. Vi hästmänniskor är fighters på så många sätt, men vi hade aldrig klarat av det utan vår fyrfotade partners.

 

Så vad är det med hästar som gör en villig att lägga ner hela sin själ? För mig har mina hästar alltid varit en trygghet som botar sorg, stress, ilska och alla möjliga jobbiga känslor man upplever i livet. För din bästa vän dömer inte, oavsett om du misslyckades totalt på provet i skolan eller med presentationen på jobbet, eller om det inte gick så bra som du hoppades på den där tävlingen förra helgen. Min häst älskar mig inte mindre för det. Han kommer alltid lägga huvudet i famnen på mig, han kommer alltid titta upp när jag ropar, och han kommer alltid bära mig över stock och sten med en försiktighet som om jag vore gjord av glas. Han dömer mig inte efter varken min alldeles för stora frisyr eller mina hemska modemissar vissa dagar. Han ser insidan.

Många människor förstår inte hur vi kan göra och ge så mycket för ett djur som inte kan ge lika mycket tillbaka, och varje gång tänker jag hur fel de har. Min häst kanske inte kan städa mitt rum eller laga min middag, han kanske inte kan borsta mitt hår eller putsa mina skor, men ändå gör han precis lika mycket för mig som jag gör för honom. Han ger mig glädje, styrka och kärlek i överflöd, och för mig är känslan tvärtom mot vad människor tror. Jag känner att jag inte ens kan ge tillbaka hälften av allt det han ger mig.

 

Styrka är ett ord jag alltid kopplar ihop med hästar, de är ståtliga, högbenta och starka djur som man inte kan låta bli att beundra. Hur många av oss drömde inte som små om att själva få vara så där ståtliga och starka, att få springa fri på ett fält, känna hur musklerna spänns och manen flyger när man sträcker ut i en galopp? Jag vet att jag har det. Men det jag vill komma till är att hästar inte bara är starka utan att de även ger styrka till alla omkring sig. Ända sedan jag första gången jag satt på ryggen på en häst har jag vuxit på insidan lite varje gång. Min häst får mig att våga, får mig att stå på mig, får mig att tro att jag kan lyckas, att jag kan få vara bäst. Det är ju så han alltid har sett mig och alltid kommer göra, så varför ska jag inte se mig själv på samma sätt? En varm mule som trycker sig mot kinden kan räcka för att jag ska få styrkan att hålla tal inför stora folksamlingar, att tro att jag ska bli bäst i klassen på nästa tenta och att jag ska våga ta det där skrämmande men spännande jobbet.

Det finns ingen bättre uppladdning inför en utmaning, oavsett om den är i stallet eller utanför, än en ridtur tillsammans med sin bästa vän. Känslan av att ett sådant stort och starkt djur litar på en så mycket att han tillåter att man sitter på hans rygg är fantastisk. Har man någon gång i livet haft den känslan vet man att, om man vill, kan man klara vad som helst.

Den känslan är något som jag inte skulle byta bort mot alla pengar i världen, för det är tack vare den känslan och kärleken från min fyrbenta vän som jag blivit den starka människa jag är idag, och jag tror jag är långt ifrån ensam om att känna så. Därför har vi våra hästar att tacka för så mycket, och vi kommer aldrig kunna ge allt det fantastiska tillbaka.

 

Vi hästmänniskor får ofta ta en del skit i livet, vi stämplas av vissa som hästnördar och av andra som tråkmånsar som väljer stallet en lördagskväll istället för den coola festen. I sådana stunder fanns det inget bättre än att borra in ansiktet i sin älsklings hals, sadla och rida iväg, samtidigt som man bara känner att man äger världen. Något som är jämförbart med det kan man inte hitta på en fest, oavsett hur rolig den är. Jag kan också känna att jag tycker synd om de människor som väljer att se oss så, eftersom de inte förstår all den kärlek och lycka de går miste om. Att ha en vän som alltid stöttar, alltid piggar upp, aldrig dömer eller trycker ner, en vän som höjer dig till skyarna, som alltid står vid din sida i vått och torrt och som alltid finns där, det är något alla människor borde få chansen att uppleva. Ihop med hästar blir ekvationen för kärlek så enkel.

 

Hästar = Kärlek.