Ishestnews fick ett brev av Jonas Bring med tankar om organisationen kring SIF och aveln. Bemöt och debattera gärna här på Ishestnews.
En minoritetsröst i organisationsfrågan
Mycket sägs i frågan om SIFs och avelns framtida organisation. Jag håller inte med någon och inser därmed att jag är i en förkrossande minoritet, att saker inte kommer bli som jag jag vill, surnar till, men låter på intet sätt nederlaget avhålla mig från att torgföra min åsikt.
Jag tycker nämligen INTE att vi skall gå med i Riksidrottsförbudet!
Varför? Främst är det av ideologiska skäl. Huvudargumentet för ett medlemskap är att vi skall åtnjuta bidrag. Men vänta nu! Vi är en organisation som nästan helt bygger på att var och en äger en häst. Låt oss anta att den normalt kostar sådär mellan 30 och 100 tusen. Har man den riktigt billigt kommer man undan med 15 papp per år i driftskostnad, 50 är inte orimligt om man tävlar och bor i en storstadsregion. Skall vi ha bidrag? Klart att fotbollsspelande ungdomar i förorterna skall ha hjälp, de behöver den, men vi? Rättviseargumentet att det är fel att vissa minsann får bidrag (som behöver dem) men inte vi (som inte behöver dem), anser jag befängt. Min grundsyn är att transfereringar som inte är absolut nödvändiga är av ondo. Men så är jag ju också en moderat kommunpolitiker.
Visst, det finns en majoritet i SIF för att gå med i RF. Min åsikt är överkörd, dessvärre har jag inget veto. Men jag undrar hur många positiva lokalklubbsordföranden som satt sig in i det kommande arbetet med det obligatoriska Idrott online? Har ni en aning om hur många meter hår som först kommer grånas för att sedan slitas av? Jag vill inte betala funktionärslicens till RF för ynnesten att få lov att vara domare, men det gör säkert de flesta av mina domarkollegor mer än gärna. Att gå med i RF är inte bara att inkassera en påse pengar!
En stiftelse kan fungera utmärkt
Jag utgör tillsammans med en advokat från Linköping styrelsen i en donationsstiftelse vars uppgift är att dela ut pengar till studerande och behövande i en viss gren av släkten Bring. Till detta fungerar stiftelseformen utmärkt. Våra släktingar har ingen som helst insyn i vårt arbete eller i hur vi fattar våra beslut, naturligtvis gör vi ändå vårt yttersta för att följa stiftelseurkunden. Stiftelseformen har inte insyn och demokrati inbyggt i sig med automatik, snarare tvärt om. Men, man kan absolut utforma en stiftelse så att insyn och inflytande garanteras. Dock kommer det inte av sig själv, det kräver en hel del vilja och kunskap. På det sätt som SIFs styrelse har arbetat med stiftelsefrågan känner jag mig inte överdrivet trygg med att man vinnlagt sig just denna aspekt. Kanske är det så att man hellre vill att aveln skall styras av några experter utan att vi medlemmar lägger oss i allt för mycket. Det kan rent av vara bättre, men då borde man säga att det är vad man är ute efter.
Vi kommer nog inte in i RF
De flesta tycks ganska överens om att vår nuvarande organisation med avel och sport i samma förbund har gagnat oss väl genom åren. Men tänk så snullet om RF säger nej efter att vi på ett eller annat sätt brutit ur aveln ur vår organisation! Efter stor vånda dessutom.
Men varför skulle RF säga nej? Mest troligt eftersom vårt inträde strider mot RFs grundprincip om ett specialidrottsförbund per idrott. Ridsportförbundet finns redan. Eftersom så vitt skilda discipliner som dressyr och körning ingår i Ridsportförbundet kan vi knappast anföra att vi är alltför avvikande för att passa in. Under hösten har jag träffat en del folk med god insyn i Ridsportförbundet. Deras åsikt är att vi aldrig kommer att bli insläppta i RF som specialidrottsförbund. Kanske har styrelsen på något sätt förankrat vår möjlighet till inträde i RFs styrelse så att de ändå är tämligen säkra på att vi kommer med, i så fall borde det redovisas. Visst, det finns några undantag från regeln ovan bland annat inom kampsport, men det har en helt annan bakgrund.
Trovärdighet
Liksom en del andra har jag svårt att förstå brådskan i att skilja ut aveln. Varför skulle en ansökan till RF vara så mycket mer trovärdig om processen är på gång? Klar kan den ju inte bli eftersom jordbruksverket tar tid på sig. Ett alternativ är ju att göra aveln till en helt avgränsad resultatenhet i nuvarande förbund med helt egna resurser för att sätta organisationen. Skaffa ett kansli på annan ort, anställ en avelskonsulent, gör vad ni vill men visa att det funkar. När vi provat, justerat och vet hur det i verkligheten fungerar är det stora arbetet gjort. Att i det läget skilja ut aveln är betydligt enklare, oavsett organisationsform. Att skicka en ansökan till RF med ett eller kanske rent av flera genomtänkta förslag på hur avel och sport skall skiljas åt och en organisation under anpassning skulle jag bedöma som mer trovärdigt. Om vi absolut måste skilja ut aveln nu är det nödvändigt att processen är reversibel så att vi kan ha det som nu om RF säger nej.
För vad är alternativet? Jo, ett hastverk med ganska stora ekonomiska konsekvenser där förbundsstyrelsen tämligen illa förankrat en mycket stor organisationsförändring bland medlemmarna.
Trots allt förordar jag å det bestämdaste hastverket! Kör på så det ryker! Visserligen kommer aveln att hamna utanför förbundet, det är ett beklagligt bondeoffer. Men eftersom all trovärdighet saknas i ett förbund där styrelsen ”anser sig ha mandat” att genomföra något dylikt utan förankring, genomlysning och en öppen debatt är risken att RF skulle ta in oss rimligtvis minimal. De vill inte ha resterna av vår soppa i knät.
Och så fick minoriteten sin vilja igenom.
Jonas Bring