SIF Höstkonferens – fullmatat program kring utveckling, värdegrund och framtid

SIFs ordförande Anna Ryberg
Foto: Töltaren/Sofie Lahtinen Carlsson

I helgen 9-10 november 2019 for Ishestnews till Strömsholm för att vara med på Svenska Islandshästförbundets höstkonferens. Innan vi anlände hade det varit både instruktörsseminarium samt fritidsledareutbildning. Då SIF har ett tufft arbete framför sig kändes det som ett extra viktigt möte.

Eftermiddagen startade med ett föredrag och workshop med Haffi Gislason. Föredraget var mycket tänkvärt och handlade om utveckling av både SIF och det egna jaget.

Haffi började med att ge en inblick i hur det fungerar på Island där SIFs motsvarighet LH ingår i det isländska Riksidrottsförbundet.

En av anledningarna till att det isländska idrottsförbundet välkomnade ridsporten är att den är en “sport för alla och att alla tävlade på samma villkor”. 1994 blev Sigurbjörn ”Diddi” Bardarsson till och med Årets idrottsstjärna på Island.

Att ingå i förbundet gjorde en stor skillnad för LH.

På Island lägger man stor vikt vid de lokala klubbarnas ungdomsverksamhet som gör att intresset för islandshästen bibehålls.

Haffi Gislason inspirerade
Foto: Töltaren/Sofie Lahtinen Carlsson

Vidare menade Haffi att turridningsföretagen i Sverige borde få som ett Nobelpris för ”vem blir deprimerad av att rida en lättöltad islandshäst?”. 

Turridningsföretagen är ofta en ingång till att man blir mer engagerad i islandshästen och är säkert också ingångsport till ett eget hästköp.

Haffi talade om att det finns en stor potential i att utveckla nya och roliga tävlingsgrenar. Bland annat nämnde han en gren som många uppskattat, nämligen 200 meter skritt på tid. Och en helt ny gren som blandar ovalbana med trail som är under utveckling.

Kanske att det är en idé att inte bara ha fokus på FEIF-grenarna utan istället på att ha riktigt roligt tillsammans.

SIF skulle behöva öka sitt medlemsantal. Idag är vi sjutusen medlemmar. Om varje enskild medlem skulle värva en endaste ny så skulle SIF raskt istället ha fjortontusen medlemmar.

Här gav Haffi föreningen ett löfte:

   – Jag ska själv få fatt i åtta nya medlemmar under det kommande året, lovade han.

En tanke som kom upp var att vissa som funderar på medlemskap känner att det inte finns något för just dem.

Då berättade föreningen Eidfaxi att de till exempel har mycket upskattade träningskvällar med instruktör på sin bana. Och oftast är det de som inte tävlar som kommer och tränar.

Tankar kom också upp om att det vore uppskattat med en resursbank hos SIF där lokalföreningarna kan få hjälp att komma på aktiviteter.

 

Vi och dem

Det är nog så många känner inför föreningarna. Det känns som att det finns ett gäng av ”de” där man själv inte passar in. Här vägledde Haffi oss i tankar kring kärlek kontra rädsla och hur dessa begrepp som inte alltid är så enkla kan påverka hur vi förhåller oss till andra. Och att jag kan välja att se på mina misstag som en utbildning istället för något fel.

Haffi menar att vi ska fundera över hur vi vill uppfattas av andra människor. Här fick vi sätta oss med någon vi inte kände och jobba kring dessa tankar. Vad är till exempel varje människas styrka som inte handlar om prestation.

SIFs höstkonferens innebar inte bara att lyssna utan ett aktivt deltagande
Foto: Töltaren/Sofie Lahtinen Carlsson

Tävlingssektionen informerade samt diskussioner kring barns tävlande

Så var det dags för tävlingssektionen att ta vid. Som ni tidigare kunnat läsa här på Ishestnews så startade den här delen med att olika priser delades ut. Vi fick även veta en del tävlingsdatum. Ett önskemål från lokalföreningarna var en mycket bättre framförhållning i tävlingskalender. Man önskade en treårsplan för att kunna planera tävlingar utan krockar.

 

Mirjam Horn redovisade för sina tankar kring barns tävlande, tankar som också varit grundval för hennes motion till SIFs årsmöte och som man tittar mer på. Hon beskrev att barn vill tävla men att vi måste vara noga med att skapa rätt förutsättningar för barns tävlande. Många höll med om att SM är fel forum för barns tävlande. Det skulle vara bättre med tävlingar för barn som är anpassade till just barn.

Riksidrottsförbundet har anvisningar för barn- och ungdomsidrott där man talar om lekfullhet, glädje samt motorisk utveckling. Och att det inte ska finnas nationella mästerskap för barn.

Enligt FNs barnkonvention är man faktiskt barn till dess man fyllt 18 år. Inom till exempel simning tävlar barn upp till 12 år bara mot sina egna tider.

Mirjam hade även sett hur andra länder inom FEIF gör. I Norge tävlar barn 6-11 år utan placering, mellan 11 och 13 tävlar man i barnklass med placering, mellan 14 och 17 är man junior och mellan 18 och 21 young rider.

I Tyskland gäller vuxenregler för alla.

På Mirjams anförande följde många diskussioner och flertalet tyckte att barn kanske inte skulle tävla alls på sport-SM, utan antingen ha egna tävlingar eller att man kunde ordna även individuella tävlingar under Lag-SM. Det kom även tankar att det är mycket bättre att låta barnen tävla i gaedingakeppni där ledare kan tillåtas och där det är enklare regler och där man i barnklass kan välja mellan tölt och trav.

 

Krav på veterinär sänks

Framöver blir det bara WR-tävlingar samt de som är nivå 1 som kommer att ha krav på veterinär. För övriga nivåer krävs veterinärbesiktning inför passgrenarna P1 och P3. Veterinären behöver inte vara på plats under själva tävlingen.

http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/djur/olikaslagsdjur/hastar/tavlaochtrana/tavlingsveterinar.4.37cbf7b711fa9dda7a180001323.html

 

Synliggöra fler än elitekipagen

Peter Stålhammar gav oss en presentation av Sportfengur som användes under årets SM och som man räknar med kommer att användas mer och mer. Sportfengur är under kontinuerlig utveckling och anpassas och till länder utanför Island.

 

Till slut tog Louise Sieka upp frågan om alla som inte är på elitnivå men inte heller är rena fritidsryttare. De här människorna kanske inte har möjlighet att köpa den dyraste tävlingshästen eller så men de är riktigt skickliga ryttare. Ofta är de människor som har stor kontakt med andra genom att hålla ridlektioner eller träna hästar. De är en viktigt yta utåt mot allmänheten och att bredda vår ras. Skulle man kunna hitta former för att lyfta upp de här hästmänniskorna till att kunna tävla och synas på ett bredare sätt.

 

Dagen avslutades med en trevlig middag på Westerqwarn där vi utöver god mat fick fin underhållning av Mattias Timander och Niklas Löfström. De underhöll oss med kupletter från revyer genom tiderna. Pover Ramel, Hasse och Tage samt Henrik Dorsin var några exempel på revymakare vi fick höra exempel på. Sen blev det lite allsång, lite dans och annat.

Ellen Landbeg vägledde oss
Foto: Töltaren/Sofie Lahtinen Carlsson

 

Värdegrund, kultur och framtid

Efter en god natts sömn och en kik ut på ett vintervitt landskap var det dags att åka tillbaka till Knutpunkten där en mycket proffsig Ellen Landberg guidade oss genom en workshop fylld av värdegrunder, kulturfrågor inom SIF, tankar kring inkludering och tyvärr exkludering samt mångfald, och även olika projekt som Metoo, Sparka Bakut och Sjysst stall.

SIF har under några veckor bett medlemmar fylla i en enkät med värdegrundsfrågor och fått in flera svar som man noga gått igenom. Några av svaren presenterades på mötet och SIFs ordförande Anna Ryberg berättade att man använde svaren för att försöka utveckla förbundet.

Hon berättade också att SIF fått medel från HNS (Hästtportens nationella stiftelse) för att utveckla just värdegrund och tankar kring inkludering.

Runt borden fick vi diskutera värdegrunden, titta på nuläget och se framåt. Ellen vägledde oss genom att förklara att värderingar varken är onda eller goda, utan att de är neutrala.

Däremot kan det vara ett glapp mellan värderingarna och verkligheten..

Ellen var tydlig med att ”saker inte sitter i väggarna” utan istället i oss människor.

Ellen berättade också att hon i många organisationer och företag varit med om att de som ifrågasatte blivit placerade i en så kallad frysbox. Alla som var utvecklingsinriktade hamnade där. Vad det gjorde för kulturen inom organisationen eller företaget var att människorna blev otrygga och osäkra, rädda och till slut tystnade. Sådana organisationer eller företag är utöver den dåliga stämningen sällan framgångsrika.

Istället ska vi sträva efter en lärandekultur, där man är trygg, ”sitt bästa jag” delaktig, lärande, snällare och har en bra ”vi tillsammans”-känsla.

 

En bra organisation symboliseras av öppenhet och lärande

En bra organisation symboliseras också av att lärandet är i fokus, att det inte finns någon dold agenda, att allas idéer är lika viktiga och att alla tar ansvar för att förbättra processen.

Vi fick också fundera över och i grupp redovisa situationer där vi känt oss inkluderade och massor av olika svar kom upp . Exempel var att bli hälsad på, att få ett personligt tilltal, frihet att få vara den man är, förutsägbarhet och lyssnande.

Även exkludering kom upp, det kan vara en viss jargong, att man avbryter, inte hälsar, förlöjligandem skitsnack eller att svara med tystnad.

Vi kom att tala om varför vi tystnar, om härskartekniker, konsekvenser och avsaknad av förebilder som några exempel. Man vågar inte säga vad man tycker.

 

Från en vanlig konversation till aktivt lyssnande

Ellen menade att vi måste öva på att öva upp mod och civilkurage. Och att inse att dålig stämning faktiskt inte är farligt.

Nu kom vi till en spännande del, vi fick öva oss på ett aktivt lyssnande. Ett normalt samtal är ofta så att en person berättar något och någon annan associerar till något i sitt liv och hakar på och berättar om det och så fortgår samtalet. Ellen lade ingen värdering i detta, det är bara ett normalt sätt att konversera.

Men nu fick vi lära oss att lyssna mer aktivt. Vi fick sitta två och två och verkligen lyssna. Vi behövde inte vara tysta, vi fick ställa följdfrågor eller fördjupningsfrågor men inte associera till oss själva..

Till slut fick vi under fyrtiofem minuter i små grupper diskutera vad inom SIF som ska vara kvar, vad som ska bort och vad vi skulle vilja lägga till.

Här kom en mängd förslag upp men några gemensamma är att hålla kvar vid den nya öppenheten man tycker skönja hos SIF, att otydlighet och hierarkier ska bort, att vi helst vill slippa gnäll på sociala medier.

En konkret detalj är att medlemskapet borde gälla ett år framåt från det man tecknat det och inte januari till december som det är nu. 

Lokalföreningarna kommer att kunna få tillgång till Ellen för att arbeta med de frågor vi diskuterade.