Ryttarhanden och dess inverkan på hästens halskotpelare – funderingar av Birgitta Järnåker

Dagens ämne: Dagens ämne är handen och dess inverkan på hästens kotpelare.

Detta bör belysas extra enligt mig i dagens rid-Skandinavien.

Jag provar att  i denna text huvudsakligen fokusera på det vi vill göra – ej lyfta fram det vi inte vill göra – det blir alltför långt och framför allt tänker jag – positiv förstärkning.

Målbilden för mig är ridning på hängande tygel, som det tex står som en bisats i Anreps ridlära” Ridskola” från 1862 “man må ej föreställa sig att samlingen sker med styfva tyglar eller med någon sorts våld. Hästen skall, nu som alltid, gå på lösa tyglar… “

Målbilden är att den fria halskotpelaren låter hästen äga sin balans genom långsiktigt stärkande övningar och kommunikation mellan människa och häst – där hästen är läraren.

Det känns extra viktigt i nuläget att visa att så här kan också ridning se ut.

Jag lär sedan många år ut det jag förstått av Kraftskapande ridkonst®, Ewa Schaeders registrerade varumärke. 2013 blev jag certifierad representant för det, efter lång skolning.

Först lite anatomi – med hästens kotpelare syftar jag till HELA kotraden (46-52st kotor, cirka, då antalet svanskotor varierar mellan 15-21st) – från yttersta svanskotan fram till atlas kotan, där sedan ovankäken av hästens huvud är fäst. Underkäken är “endast” fäst via käkleden vilket har betydelse för mycket (tuggande/malande, tex) och för alla typer av huvudlag som vi inverkar med via tryck över nosryggen.

Exempelvis ridkapson, sidepull, hackamore, grimma m.m. Dessa kommer att verka med tryck – när ryttaren tex tar i tyglarna – direkt mot nosryggen/nacken = mot hästens kotpelare. Detta tryck mot kotpelaren (som alltså startar med atlaskotan som första halskota, lite annorlunda formad än resterande 6 halskotor) kan hästen endast undkomma/avlasta/reglera genom att backa.

Med ett bett som inverkar i lanerna, som tex ett vanligt två delat eller tre delat bett, kan hästen avlasta trycket mot sin kotpelare, genom att gapa – OM nosremmen är tillräckligt lös eller inte finns.

Som jag ser det bör dock en hästs mun belastas med så lite tryck att gapande för att avlasta tryck mot halskotpelaren ej behövs, oavsett nosrem eller ej. Sen kan en häst naturligtvis öppna sin mun av andra anledningar, som tex för att gäspa, uttrycka oro, stress, gnägga, tidigare erfarenhet, mm.

Jag strävar efter att inte heller rida med lantryck (nämner denna negation då många ej vet att de rider med lantryck och jag vill uppmärksamma detta för att medvetandegöra). Som påpekat är detta trycket i lanerna av det vanliga två delade eller tredelade bettet, som ligger i mungiporna och när hästen sänker sitt huvud blir riktningen av detta bett mot lanen.

Jag strävar efter att endast ha kommunikation via stångens kedja – på komplett hängande tygel – dvs, endast tygelns vikt i handen. Detta kallas för tungtryck, viktigt här att förtydliga att detta “tryck” mot tungan endast är del av själva bettets vikt, varav en hel del hålls upp av läpparna också, förutom sidstyckena. Tyglarna hänger i en båge och ryttarens hand är öppen och mjuk. Genom kotorna löper bl.a nerver där impulser från tex hästens hjärna skickas ut/in.

Hästen känner ryttarens impulser och helst vill jag rida via impuls. Detta kallar vi “det hemliga språket”. Det som inte syns.

Den enda skelettleden från marken/hästens hovar som är direkt kopplad till kotpelaren är Si leden, i hästens bakdel, som är en sk. planled.

Alltså bakbenen via korsben och bäckenben.

Trots namnet led är si-leden nästan orörlig. Tänk en pusselbit som är ca 2-3 mm ‘hög’ (dvs MYCKET platt, se foto nedan), kanske som en halv avokado i oval storlek fast smalare, och den “ligger” i en motsvarande hålighet (skrovlig) av nästan exakt samma storlek. Den går bara att rucka på pyttepytte-lite. Den passar nästan exakt +-nån knapp mm. Jag har haft förmånen att hålla och studera si-leden IRL utan mjukdelar. Se bifogade försök till förklaring med foton.

Pga denna konstruktion är det extra viktigt att bygga upp hästen inifrån och ut – med små stabiliserande rörelser för att stärka mothållande muskulatur-fin motorik. Ytterlägen – som tex ökad trav – kan vara direkt skadliga innan hästen är väl tränad i sin stabiliserande inre muskulatur.

Halskotpelaren/framdelen/frambenen har ingen skelett-led mot marken, de är fästa med senor och ligament via armbågen.

Med detta som bakgrund bör ryttaren rida så att hästens kotpelare är så fri som möjligt och ändå bygga upp en för ridning gynnsam muskulatur, som kan bära en vikt/tyngd som kommer uppifrån. Bakdelen på hästen är bättre konstruerad för att belastas uppifrån än frambenen.

Denna frihet kan göras på olika typer av huvudlag – olika hästar (olika anatomi och rörelse mekanik) behöver individuella lösningar. Vi människor vill ofta ha ett enkelt svar, en nyckel på en bricka som alltid kommer passa. Tjusningen med hästar och ridning är att svaren alltid är olika. “Beroende på… massor av anledningar”

.

Det hade kanske varit enkelt att tex rida alla hästar med en halsring helt utan huvudlag, utan träns, vilket jag själv gjorde med mitt svenska halvblod i alla gångarter för ca 20 år sedan, men det gav mig inte ett verktyg att vidare utveckla oss till hållbarhet. För de flesta hästar behöver olika typer av stabiliserande muskulatur, på grund av överrörlighet, som vi avlat fram. Detta går att göra i halsring på vissa hästar, men de är snarare undantag än regel.

Så…

Den öppna handen, detta utmärkta, underbara ‘instrument’ vi människor har – den mjuka handen som håller löst i tyglarna, för att hästen har sin egen balans och ryttaren har sin egen balans. Så fort tygeln sträcks, så kan inte ryttaren längre balansera själv, då uppstår en spänning på ett för hästen inte gynnsamt vis, i människan.

Som alla instrument kan de brukas för olika syften – tex hammaren som kan användas för att bygga ett hus – eller riva det… Och vad gäller människan så beror det förstås vem som styr handen och dess intention, kunskap och färdighet. Jag kallar det skolningen av ryttarens hand.

Vi människor är gripdjur med ett mycket stark gripreflex, så för att kunna rida med öppen hand (tvärtemot vad de flesta lärt på ridskola) behöver vi öva medvetet på att släppa, istället för att ta.

För många år sedan, runt 1990, så var jag i England, totalt ca 1,5 år på ett ridcenter som hette Waterstock, som drevs av Lars Sederholm med familj (bless you all) och vi åkte iväg, nära Oxford där centret låg, på en clinic med John Whitaker. (känd hoppryttare som hade sagohästen Milton – googla om du inte sett dem!) Han sa nåt mycket tänkvärt:

“The hardest thing in life is to give – especially on horseback”.

Det ligger en del i det.

Människans hand kan röras med stor precision. Vi har det som kallas pincett-grepp, om du för samman fingertopparna på tumme och pekfinger, det är pincett-greppet.

Tänk sedan att du har ett fint litet sandkorn – det kan vi känna! – och du långsamt och ytterst lätt rullar det mellan tumme och pekfinger – så tänker jag att jag vill hålla i tygeln. Som leder till hästens mun. På hängande tygel. Ja, jag upprepar mig, jag vet. Ytterst medvetet.

Så du kan hålla din tygel med normal tygelfattning och fokusera på där tygeln löper mellan tumme och pekfinger, och låt lillfinger, ringfinger och långfinger vara lite “lösa”, dvs mjuka med avstånd. Det är lättare att ha finmotorik med pekfinger/tumme, vår hand/arm är gjord för det, än med övriga fingrar, som är mer för grov motorik så som hugg och slag.

Vilket vi också behöver ibland – men förhoppningsvis inte till häst – däremot när vi kanske hugger ved?

Hästen är oerhört känslig. Oerhört känslig! Den känner när en fluga sätter sig på den… Då menar jag inte i sadeln… Ja, du förstår.

Så når vi fram till tygelfattning. Att rida med tyglarna i en hand, två händer, delade tyglar, olika grepp. Det vanliga vid så kallad enhandsfattning är i vänster hand om du är högerhänt. Det kan göra att man är närmare känslan än tekniken. Procentuellt sett är detta de flesta människor högerhänta.

Sen är vissa av oss vänsterhänta och vissa tvåhänta (ambidextri),  alla har förstås sina för och nackdelar. Men jag väljer att se fördelar. Jag går inte in på de olika greppen här.

Att tyglarna i grunden hänger lite finner jag viktigast för hästens fria halskotpelare. Till elever som är ovana att släppa efter på tygeln brukar jag säga, låt tyglarna glappa lite nu och då.

För ryttare med en högre skolad hand (ordet utgår från enhandsfattning) är kommunikationen så liten att den till slut går på impuls. Impuls är alltså den signal som utgår från hjärnan och som via nervsystemet “flyter” över till hästens nervsystem. Ingen rent fysisk rörelse behövs.

Känslan är att hästen svarar på tanken. Häst och ryttare är ett.

Detta är kanske svårt att förstå, men jag tror att om du som läser ridit ett tag, så har du nog upplevt liknande ögonblick. Jag tror du vet hur jag menar. Att det känts som att hästen svarat på din tanke.

Detta kan ske medvetet, nästan hela tiden. Total närvaro i stunden, med hästen.

Det första är att bli medveten om sina händer, ibland kan en bra idé vara att kika ner på dem när vi rider. “Vad gör ni därnere”? De lever liksom ett eget liv ibland. Vi tror vi håller en hand på ett visst sätt, stilla tex, men är den verkligen det? Hur känns dina fingertoppar? Tumme? Pekfinger? Osv? Hur känns insidan av handen? Utsidan? Handlederna? Ja, helt enkelt att bli medveten om sina händer – när de håller i tyglarna.

Hur kan hästen då komma på tygeln? Om du ej “tar hästen mellan hand och skänkel”? Jag menar att det är hästens muskulatur som ska ta hästen in i det vi kallar form. På grund av långsiktigt stärkande övningar för häst och ryttare, så stärks hästens överlinje och fyller i den, i halsen ryggen, bakdelen.

Jag vill ej ‘ta bort’ tex underhals, den behövs för att lyfta halskotpelaren, däremot bygga upp övre delen så den blir större än under delen av halsen. Detta är fullt görbart på alla typer av hästar utifrån individens förutsättningar. Ytterst kortfattat så börjar uppbyggnad av överlinjen bakifrån och fram. Förutom förstås, som alltid – att utgå från individen – vad tycker min häst om? Hoppning? Uteritter? Dressyrträning? Bruksridning? Körning? Osv. Vilken ras är den, hur mycket träning lägger jag med hästen? Vad är en realistisk förväntning?

Ja, många fler spörsmål kan tas upp. Men eftersom handen tar så stor plats i människans nervsystem/hjärna, liksom fötter, läppar, ögon, så har vi lättare att känna genom den, och även, efter övning – medvetet röra/vara stilla med den.

Att vara “så tyst” som möjligt i vårt språk med den ytterst känsliga varelsen hästen, att sitta så mitt över som vi kan och nå in i “det hemliga språket” – där kommunikation mellan ryttare och häst inte ens syns för den yttre betraktaren. Det tror jag hästarna gillar.

Ett tillägg till anatomin högre upp. Hästens skelett växer till och med  det år då hästen fyller 7 år, ibland til och med 8 år. Tillväxtzonerna i ryggen sluts först året hästen fyller 7. Relativt ny forskning har visat att även halskotorna är helt färdiga först vid ca 7 års ålder. Detta bör beaktas vid träning/belastning.