Jag älskar hästar, framförallt islandshästen. Islandshästen är anledningen till att min kollega Sandra på Island och jag möttes och efter några år startade Ishestnews 2012. Jag älskar att rida men ganska ofta så går det inte. Varför? Jag är ridrädd! Och många som jag intervjuat genom åren har upptäckt att jag inte gärna går ut i en hage med en flock hästar. Hjärtat dunkar och jag vill helst gömma mig lite grann.
Att berätta om min rädsla är något jag aldrig tänkt göra i ett så här pass offentligt media som Ishestnews. “Folk kommer väl tro att jag är tokig!”. Men när flera instruktörer jag rider för berättat att många många av deras elever är rädda så har jag tänkt om. Så klart att vi ska skriva om ridrädsla. I den här krönikan berättar jag om mig. Vi har nu också intervjuat instruktörer som jobbar med ridrädda, vi har och ska intervjuat andra ridrädda och ska diskutera kring vad man som rid- eller hästrädd kan göra.
När jag var åtta år började jag rida på Stockholms ridhus. Andra gången trillade jag av. Hästen hette Jazza och jag kommer ihåg att min mamma, som inte var djurmänniska, hoppade ner från läktaren för att rädda mig. Ändå fortsatte jag ett tag.
Första gången jag kom i kontakt med islandshästar var på slutet av 60-talet eller början av 70-talet, på Stall Maja i Vallentuna. En båtlast islandshästar fanns på plats, en del snälla, andra lite galna. Tölt, det trodde vi var att de travade bak och galopperade fram. Min kompis fick sina framtänder utsparkade av en Surtur (tror jag han hette) medan jag älskade att umgås med mina favoriter Börkur och Móri. Varje gång jag skulle sitta upp var jag rädd och varje gång jag satt av var det som att ha vunnit högsta vinsten.
Så där har det fortsatt hela livet. Jag har börjat och slutat, börjat och slutat att rida. Börjat för att dragningskraften varit så stark, slutat för att rädslan tagit överhanden och gjort för ont. Så har längtan kommit tillbaka. Jag har aldrig kunnat promenera på en mjuk skogsstig utan att se framför mig hur vi rider längst stigen, hur vinddraget känns i en galopp. Jag har ridit hästar som gjort att jag inte kunnat sluta tänka på det underbara när allt kändes rätt. Jag har suttit på flygplan och fantiserat om den i lektionshästen Wilmas galopp, hur jag red i en öppna, eller känslan när allt blev rätt.
Hemma har jag ett hästrelaterat bibliotek som heter duga. Jag kan ganska mycket om hästens kropp, om olika ridteorier och om hästens psyke. I och med mitt jobb här på Ishestnews så hänger jag med i mycket forskning, jag har sett islandsridningen utvecklas något enormt och jag älskar att åka till Landsmót och se hur både hästar och ridning utvecklats där.
Sedan 1996 har jag ändå fortsatt rida regelbundet och 2003 köpte jag min alldeles egna första häst. Senast jag bestämde mig för att sluta, jag tror det var på slutet av 90-talet när jag kom till lektionen, borstade min utvalda häst, sadlade min utvalda häst, funderade en stund och sedan hängde tillbaka sadeln och kollade på lektionen från läktaren, då sa två separata vänner att testa att rida islandshäst istället för att sluta. De rekommenderade mig att åka till Raudhetta utanför Göteborg och det gjorde jag. Fortfarande lika rädd men hanterbart. Och så roligt det var. Jag red i den högsta gruppen med skickliga ryttare och varje gång jag klev av längtade jag till nästa gång. Till dess det verkligen närmade sig, då steg nervositeten.
Modet steg så pass att jag 2003 bestämde mig för att köpa en alldeles egen häst. En kollega på en reklambyrå jag skrev för sammanförde mig med hennes vän, Åse Ericsson. Jag kommer fortfarande ihåg Åses tips till mig.
– Köp rätt häst, sa hon, ett nyfunnet mod ska du vara försiktig med.
Jag hade tur. Min plan var att testa massor av olika hästar och köpa en läromästare. Men så visade Margret Löfgren mig en salufilm på en häst som hon tyckte om, den blott 6-årige Hrekkur. Jag ringde ägaren Erik Svantesson och förklarade vem jag var. Efter att ha testat en annan häst som jag omedelbart blev rädd för, bestämde jag mig för att det var för tidigt att bli hästägare men Erik sa att han aldrig ridit en så cool häst som Hrekkur och att han tyckte jag skulle komma och provrida. Sagt och gjort, jag åkte till norra Skåne och fick träffa honom. Först fick jag rida Eriks mammas äldre sto för att sedan byta häst till Hrekkur. Jag kände mig omedelbart så trygg som var möjligt för mig och bestämde mig snabbt.
Det var mitt livs bästa affär om man nu kan tala om en häst på det sättet och Hrekkur, nu 27, är fortfarande hos mig tillsammans med ett annat gäng som också är mina. Han har burit mig genom eld och vatten, och även om jag blivit rädd för till exempel en uppflygande fågel eller en bil som kört för fort så har han aldrig gjort annat än sagt till mig att det är lugnt. Hästar har stuckit framför oss på uteritter och han har bara lyssnat på mig och skrittat vidare på lång tygel. Han är en på miljonen. Hrekkur var just den där hästen som Åse talat om, han stärkte mitt ridmod.
Vi har varit med om riktigt läskiga grejer ihop. Till exempel har vi ridit in i ett jordgetingbo där Hrekkur bara studsade fram och fick över 60 bett.
Vi har blivit jagade av en älgtjur där jag, på grund av rädslan, gjorde en felbedömning. Älgen stod en bit bort och åt äpplen i en trädgård. Hade jag varit klok hade jag vänt men jag tänkte att “rid förbi bara, det är bara för att du är så feg du vill vända”. Sagt och gjort, jag red förbi och vi hade en riktigt arg älg i hasorna tills en kvinna såg oss och ropade in oss i sin trädgård med staket runt. Satt jag kvar till häst när vi blev jagade? Nix, jag hoppade av och sprang bredvid Hrekkur som skötte sig exemplariskt.
Trots att det blev så bra med Hrekkur så är jag fortfarande rädd. Riktigt rädd. I Internets linda gick jag med i en Yahoo-grupp som hette Rädda Ryttares Ring, skapad av Marcus Holst. Där diskuterade vi ridrädsla i stort och våra egna rädslor i synnerhet. Vi tipsade, gav råd och pratade av oss. Efter ett tag var vi några som även började tala om annat och vi kallade oss i stället Glada Ryttares Ring. Vi ordnade en ridrädslekurs med Andy Swärd och javisst, kanske den hjälpte lite grann, men inte helt.
“Jag har aldrig någonsin suttit upp utan att vara rädd!”
Jag har gått massor av just ridrädslekurser med olika teorier i bakgrunden och med ett varierat resultat. Och visst har rädslan blivit mer eller mindre men alltid bestått.
Vissa perioder har det till och med varit obehagligt att leda min häst från vårt stall till vår paddock, en sträcka på kanske 100 meter. Att fodra i flocken är inget jag känner mig bekväm med, ändå gör jag det så klart, jag står i ett kollektivstall där vi helt enkelt är beroende av att alla kan göra sina sysslor. Och jag känner hästarna så pass att det känns relativt ok.
Hrekkur och jag har varit i både Danmark och Sörmland och ridit för instruktör, jag har även åkt med min vita Töfradis till olika roliga evenemang.
Jag har forsat fram i tölt på Island på turer där vi ridit 31 mil på 6 dagar, jag har njutit av magisk tölt, jag har svävat på moln efter en fantastisk ridtur. Jag älskar att känna att ett bakben tar i på rätt sätt, att hästen är som smör, att leka med hästen och jag är relativt skicklig att arbeta hästen från marken. Öppnor, slutor, piruetter, danser, ja allt sådant går bra.
För några år sedan började jag även träna med positiv förstärkning, det har gjort mycket för kontakten med mina hästar.
På Island har jag några riktigt bra avelsston och jag älskar som sagt islandshästen och även dess ursprungsland.
Mina hästar är glada och starka, de kommer glatt klivande när de hör min röst. Jag ser till att andra rider ut dem så att de får komma ut i skogen.
Och jag har aldrig någonsin, inte en endaste gång, suttit upp utan att känna oro, rädsla eller fantiserat om vad som skulle kunna hända.
