Nya domarhandledningen, var står vi?
Eftersom jag själv märkt att jag avviker när jag bedömer vissa sorters ekipage har jag funderat en hel del på hur min och andra domares bedömning idag förhåller sig till den nya domarhandledningen. Här är mina reflektioner.
Som säkert alla vet dömer vi nu islandshästtävlingar efter en ny domarhandledning. När jag blev domare 1991 fanns ingen handledning, snarare några hållpunkter. Några år senare kom den första domarhandledningen som reviderades lite då och då, men samma grundtanke fanns kvar fram till och med 2013. Den nya handledning som introducerades 2014 skiljer sig på några väsentliga punkter; dels har kriterierna kontakt och lösgjordhet tillkommit, dels förekommer fasta maxpoäng om vissa brister föreligger. Dessa maxpoäng kallas lite olyckligt brandväggar. Vi domare utbildades i den nya handledningen under våren 2014. Tanken var att vi skulle följa den slaviskt under första året så att en utvärdering skulle kunna ske på höstkanten. Under 2014 var vi alla noviser, men jag tyckte att bedömningen kändes bra trots att jag då ännu inte hade så mycket rutin på nya domarhandledningen.
På med domarglasögonen
De funderingar som jag haft i år började i vintras. Johan Häggberg var i Göteborg och höll en utomordentlig teorikurs i fem delar. Vid ett tillfälle visade han denna film som exempel på vad vi vill uppnå i ridningen:
Se de första minuterna. Om man bortser från musiken, visst är det härligt? Hästen är mjuk och fin, bra överlinje, fina rörelser. Det ser underbart ut! Sätt nu på domarglasögonen och fundera enbart över ridningen och kriteriet kontakt. Iakttag hur hästen reagerar på ryttarens förhållningar och fundera över om ”Horse generally submitting to the riding aids” kan anses vara uppfyllt. Kolla samma bit av filmen igen.
Nu ser du att hästen, som säkert inte är i sin bästa tävlingsform, går emot och gapar i förhållningarna. Inte ibland, i nästan varenda förhållning. Naturligtvis kan man ha olika utgångspunkt i ridning, men jag har oerhört svårt att tycka att hästen huvudsakligen följer ryttarens hjälper när ryttaren generellt inte får igenom sina förhållning utan krångel. Håller du med eller inte? Fundera och bestäm dig innan du läser vidare.
Jag la sordin på stämningen på teorikursen genom att säga att detta visserligen var en fantastisk häst med många kvaliteter, men att ekipaget ändå inte kunde få över 6,0 för den här prestationen på en tävling. Det är den högsta poäng som kan ges om kriteriet ”Horse generally submitting to the riding aids” inte är uppfyllt. Om du faktiskt tycker att hästen huvudsakligen följer hjälperna kan du ge betydligt högre poäng. Tycker du att kriteriet inte är uppfyllt, men ändå väljer att ge högre poäng än 6 bryter du mot handledningen.
Jag möttes knappast av bifall på kursen. Men en erfaren domare tillfrågas senare och ansåg att 7 till 7,5 var en rimlig poäng för prestationen. Jag fick höra att jag tolkade handledning för strikt.
Förvånande jämnt
Under våren har jag dömt ett antal tävlingar, oftast tycker jag man slås av hur jämn poängen brukar vara för de flesta ekipage. Men på prestationer som jag anser har slagit i brandväggar för kriterierna kontakt och lösgjordhet har jag ofta haft låga poäng jämfört med mina domarkollegor. Däremot har jag ibland varit högre än kollegorna på felfria men inte så flotta prestationer. För att komma till botten med detta såg jag till att vara domarsekreterare på SM, dessutom fick jag möjlighet att skriva för Åsa William, en domare som jag har mycket stort förtroende för. Hon har också varit med och tagit fram den nya handledningen. Även Þorgeir Guðlaugsson dömde, han ledde arbetet med den nya handledningen. Bättre kan det knappast bli!
Sällan har jag varit med om en så jämn bedömning som det var på SM i år. Det var inte många tillfällen när jag hade satt en annan poäng än Åsa och de andra domarna. När så ändå var fallet berodde det oftast på vad jag uppfattade som brister i kontakt eller lösgjordhet.
Lösgjordhet
I och med den nya domarhandledningen har många ryttare ifrågasatt om domarna kan se och döma lösgjordhet. De som har blivit domare vet att man inte lär sig se häst under domarutbildningen, det måste man kunna innan. Man lär sig sätta poäng på det man redan kan se. Lösgjordhet kan man lätt definiera som att hästen är fysiskt och psykiskt avslappnad, men det är inte så att det lyser en lampa på hästen när den är lösgjord. Hur dömer man det då? Jag brukar istället se efter tecken på det motsatta. Det finns ett antal kriterier som visar att hästen inte är lösgjord, till exempel:
- Svansen böljar inte i tölten
- Irriterat tuggande på bettet
- Tydliga spänningar kroppen
- Irriterat uttryck
- Tydligt spända muskler i hals och nacke
- Hästen är inte i balans
Detta är sådant som är ganska lätt att notera, även i finaler när man har väldigt kort tid på sig. Kravet för att komma över 6 poäng är ”Predominantly / reasonable supple”. Intervaller mellan 3,5 och 6 kännetecknas av ”Stiffness or tension Constrained in movements ”. Vill man sätta över 8 krävs ”Very supple, elastic Unconstrained”. Vad menas då med ”Predominantly / reasonable supple”? Med hjälp av mina surt förvärvade kunskaper inom ridning anser jag att om något eller några av kriterierna ovan tydligt brister större delen av den sträcka momentet visas uppfylls inte kriteriet.
På SM såväl som på andra tävlingar på högre nivå ser man alldeles för ofta ryttare som drar ihop nacken på sina hästar mer än vad hästens träning medger, allt för att få en så kallad uttrycksfull form. Hästen håller emot med resultatet att muskulaturen i hals och nacke blir spänd och hästens rörelser inte alls fortplantar sig fram i dess hals och huvud. Då tycker jag inte att hästen är huvudsakligen lösgjord, varför jag inte ger över 6. Här känner jag mig tämligen ensam. På SM var det ett antal hästar med spänd hals och nacke som fick en bra bit över 6.
När jag en gång för länge sedan var på kurs hos Bent Branderup i Danmark sa han ”Halsens och huvudets uppgift vid ridning är att vara avslappnade”. Att rida i en så uttrycksfull form som många vill, kräver väldigt mycket av hästens träning. Är inte hästen på den nivån blir det ihopdraget och spänt, i mina ögon helt enkelt dåligt. Tyvärr tycker jag att domarkåren mot bättre vetande fortfarande bifaller denna felaktiga ridning.
Läs gärna mer om lösgjordhet här:
http://www2.hipp.slu.se/fda/2007/332hedenberg.pdf
Kontakt
Man kan lätt tro att kontakt främst gäller kontakten med hästens mun, men det är hela interaktionen mellan häst och ryttare som avses. På SM hände en egendomlig sak; en av Sveriges i särklass bästa ryttare kom på att hen skulle rida lätt. Hästen travade naturligtvis fantastiskt trots att ryttaren red lätt i otakt och i ungefär vartannat steg. På den gamla handledningens tid var detta inget större problem. Gick hästen ändå bra var lättridning på nybörjarnivå inte så mycket att hänga upp sig på. Nu är situationen en annan. Vi har kriteriet kontakt med tydliga brandväggar. För poäng över 6 krävs ”Generally good riding style ”. Om ”Some clear faults in riding, Problems with the connection” kan anses föreligga kan poängen bli mellan 2,5 och 6. Det aktuella ekipaget fick betydligt mer än 6. Vi som domare skall vara opartiska, vi skall döma alla efter samma mall. Om en ryttare inte kan rida lätt i takt finns som jag läser domarhandledningen inte en möjlighet i världen att sätta över 6, även om hästen travar för 7,5 – 8. Fundera utifrån domarhandledningen och din kunskap om ridning. Vad tycker du?
Vår uppgift
Nu har ni nog fått uppfattningen att detta är frekventa problem, så är det inte alls. De exempel jag redovisat är sällsynta, de handlar bara om brandväggen 6 för kontakt och lösgjordhet, men säger ändå något om hur jag anser att domarkåren väljer att tillämpa handledningen. Är mitt resonemang helt uppåt väggarna? Är jag ridmässigt okunnig eller är det så att domarkåren anpassar sina krav mer till hur folk rider idag än till sin kunskap om korrekt ridning? Jag kan inte se annat än att vår uppgift är att så noga vi kan döma efter de riktlinjer som finns. Men vilka riktlinjer är det som gäller?
Rätt och fel
Mot slutet av den gamla handledningens tid var det uppenbart och mer eller mindre uttalat att handledning och praxis skiljde sig åt, praxisen utvecklades, men det gjorde inte handledningen. Vi skulle främst följa praxis. Nu har vi en nästan sprillans ny handledning. Om man som jag strikt tolkar handledningen med hjälp av erfarenhet och allmän kunskap om ridning (jag vet att det låter kaxigt, men så ser jag det) kommer man på vissa ekipage tydligt avvika från praxis. I realiteten verkar det vara så att domarkåren tar stor hänsyn till var sporten just nu befinner sig, tex vad gäller lösgjordhet, i stället för att grunda sin bedömning på den gedigna kunskap om ridning som många domare besitter. Därmed släpper man upp ekipage med tydliga brister i tex lösgjordhet på ganska höga poäng.
Varför gör vi så? Vi har sett det fåtal ryttare som blivit vansinniga och betett sig häpnadsväckande illa, är det sådant vi är rädda för?
Vi har en ny handledning som alla officiellt står bakom, men bedömningspraxis ligger just enligt min mening nu någonstans mellan den gamla och nya handledningen. Jag är ingenjör och kan därför tillåta mig viss (påfallande) fyrkantighet. Naturligtvis är det handledningen strikt tillämpad som är rätt, att kompromissa med den är fel. Handledningen är definitionen, då gäller den över allt annat. Men kanske skall vi medvetet döma fel, i varje fall under en övergångsperiod? Jag vet emellertid att om man strikt följer handledningen kommer man bli kallad rikspucko och få schavottera på Facebook.
Vart vill vi?
En av anledningarna till att många anser att vi på något sätt måste med i riksidrottsförbundet är att vi skall bli accepterade som idrott. Inte minst upplever somliga att Hästsverige i övrigt ser ned på oss. Men jag tror att vi främst mäts efter vad vi håller på med, inte efter vår organisatoriska tillhörighet. Exemplen jag gett ovan torde inte främja bilden av oss i andra kunniga hästmänniskors ögon.
Den nya handledningen tar hänsyn till utbildningsstegen på ett sätt som vi aldrig gjort tidigare i bedömningen. Kontakt och lösgjordhet är hörnpelare i ridning, klart att de skall vara egna bedömningskriterier. Jämfört med dressyren har vi en kraftig nackdel, i dressyr tävlar man till stor del i att utföra de övningar man använder på träning så korrekt som möjligt. Vi tränar ofta med dressyrrörelser som verktyg men bedöms inte alls efter hur väl vi genomför en öppna eller halt, utan efter hur bra gångarter hästen har.
Alltså kan man säga att den nya handledningen i sin betoning av kontakt och lösgjordhet tydligt anger en riktning för hur ridningen på islandshäst bör utvecklas. Få säger nog emot att kontakt och lösgjordhet tidigare varit eftersatta områden inom islandshästridningen.
Vad göra?
Kanske är det jag som är ute och cyklar? Hästarna som jag inte tycker är lösgjorda eftersom de är hopdragna kanske en duktig och vidsynt instruktör visst tycker är lösgjorda, kanske upprörs inte heller instruktören av lättridning i ungefär vartannat steg eller en häst som går emot varje förhållning? I så fall hoppas jag att någon domarkollega tar mig rejält i örat.
Men om det är så att vi kompromissar med god ridning när vi dömer, är det viktigt att både domare och ryttare är medvetna om det och har en plan för hur bedömning och kunskap om ridning skall konvergera längre fram. Alternativt luckrar vi tillfälligt upp formuleringarna i handledning vad gäller brandväggen vid 6 för kontakt och lösgjordhet som en slags övergångsbestämmelse; det vore naturligtvis mycket bättre.
Men min ursprungliga fundering gällde ju min bedömning, hur skall jag agera? Rätt eller enligt praxis? Den nya handledningen tycker jag är utformad precis som jag vill att bedömning skall gå till, den har gett mig mycket större glädje när jag dömer eftersom jag kan premiera de ekipage jag verkligen tycker förtjänar det och hålla tillbaka flotta ekipage med tydliga brister. Jag är oerhört tacksam för alla de timmar Þorgeir, Åsa, Lena och många andra lagt på att utforma handledningen. Men jag inser att förutsägbarhet och jämnhet också är viktiga faktorer vad gäller bedömning, så jag skall i framtiden ha stora egna varningsflaggor för att använda brandväggen vid 6 för lösgjordhet och kontakt även om det kommer skära i mitt ridhjärta att ge poäng över 6 för hästar jag inte tycker är tillräckligt lösgjorda. Men jag skall också göra vad jag kan för att vi inom en inte allt för avlägsen framtid skall kunna tillämpa handledningen som den är skriven; denna alldeles för långa text hoppas jag är första steget.
Jonas Bring
