Annika Ridington är lite av en kändis i islandshästvärlden. Hon är bland annat en passionerad uppfödare och hemma på gården Blåsbotorpet går livmodersimporter efter Saer frá Bakkakot, Eldur frá Torfunesi, Thristur frá Feti, Spuni frá Vesturkot och Thórálfur frá Prestbae och andra spännande hingstar.
Islandshästen kom in i Annikas liv redan 1982 när hon på ridskolan på Näs fick prova en islandshäst.
– När de andra travade så töltade vi och då blev jag helt såld, berättar Annika. Jag var bara 13 år och tänkte att när jag blir stor, då skulle jag ha en islandshäst!
På 90-talet blev det dags. Annika hade gift sig och flyttat till Kanada. Paret skaffade ett hus med mark och på den vägen var det. Annikas första häst hette Kappi och precis som det ofta går med islandshästar så bodde det strax flera hästar på gården.
– Jag funderade på att starta turridning, det stämde väl med mitt jobb som äventyrsfotograf. Jag fotograferade skidåkning, MTB och forsränning, min man var skidguide på vintern och jobbade med forsränning på sommaren. Det där med turridning skulle passa väl in i vår verksamhet.
Efter en skilsmässa flyttade Annika tillbaka till Sverige 2005 och med följde några hästar. På frågan om hur många hästar som bor på Blåsbotorpet svarar Annika lite försiktigt, men med glimten i ögat:
– Fler än två….
Men nu ska egentligen inte det här reportaget handla om Annika och islandshästarna utan om Annikas innovation för att förbättra ryttarens sits.
– Jag rider in mina unghästar själv och rider flera hästar varje dag, förklarar Annika. Länge tänkte jag att sitsen borde bli bättre, så mycket som jag rider. Men så märkte jag att invanda rörelsemönster tog över. Varje gång jag red för en tränare fick jag samma instruktioner för att förbättra min sits. Om och om igen.
Masteruppsatsen blev till ett hjälpmedel för en god sits
Annika läste Interaktionsdesign på Chalmers, det handlar om hur man gör ett bra användargränssnitt. Teorierna går såklart att använda på vad som helst och när det blev dags för masteruppsatsen fick Annika en idé!
– Jag ville göra något som jag själv tyckte var intressant och som jag kunde ha nytta av. Jag kom på att jag ville tillverka en riddräkt som skulle ge ryttaren feedback på sitsen. Det här passade ju inte alls in i ramen för de flesta uppsatserna och Annika fick ett nej! Uppsatsen skulle handla om hur användare kunde interagera med en programvara eller liknande.
Men Annika gav sig inte, hon kontaktade Maria Sundin, docent i fysik och astronom, tillika hästintresserad. Maria har dragit igång hästcaféer och forskning kring häst på Chalmers.
– Maria tyckte min idé var jättebra och tillsammans förklarade vi för kursledningen. Då fick jag ok för min idé.
Annika förklarar hur svårt det kan vara att ta till sig en ridlärares instruktioner som ofta består av facktermer som eleven inte förstår.
– Det är lätt hänt att man tappar fokus på själva ridningen när man ska klura ut vad instruktören menar.
Annika kom fram till att ett bra sätt att kommunicera var genom en vibration, gärna på punkter där man reagerar reflexmässigt.
– Tanken är att man ska reagera istället för att agera, menar Annika, korrigeringen ska bli automatisk och vara på ett sådant sätt att ryttaren inte tappar fokus på själva ridningen.
Positivt gensvar på testerna
2014 var arbetet med riddräkten så pass långt framme att man kunde börja testa den. De första prototyperna styrdes med en fjärrkontroll. Men egentligen var ju tanken att ryttaren skulle kunna få hjälp av riddräkten utan att ha en instruktör på plats så arbetet fortsatte för att få fram ett riktigt bra ryttarhjälpmedel. Ryttaren skulle med hjälp av dräkten kunna ”hjälpa sig själv”.
– Gensvaret var enormt positivt, annars hade jag nog inte vågat fortsätta, säger Annika. Alla sa ”fortsätt!”.
I det här läget var det dags att söka utvecklingsmedel och från att ha varit en interaktiv riddräkt gick utveckligen mot ett system som tog hänsyn till att alla användare ser olika ut.
I den här vevan skapades start-up-företaget RideQ som ägs av Annika tillsammans med dressyrryttaren Elisabeth Carlund, Rikard Larking som utvecklar hårdvaran och så Chalmers Ventures.
– Vi lämnade den hela dräkten bakom oss, beskriver Annika och tänker oss istället att den ska bestå av flera olika delar. Och vi startade med den enheten som ska hjälpa ryttaren att hålla sitt huvud på ett korrekt sätt.
Ett av de vanligaste felen en ryttare gör är att titta ner. Med den lilla enheten får man en vibration under hakan som påminner ryttaren om att titta rakt fram.
– Design är svårt, berättar Annika vidare. Sitshjälpmedlet får inte vara obekvämt, det ska vara lätt att använda.
Jag vet inte hur många prototyper vi 3D-printat, hur många som helst, förtydligar Annika.
Teamet kring RideQ har låtit över 200 ryttare testa att rida med verktyget. Här i Sverige bland annat ryttare på Riksidrottsaläggningarna Strömsholm och Flyinge. landslagsryttare ur alla discipliner, ja till och med Ulla Håkansson har provat att rida med RideQ och precis alla är positiva och känner att den hjälper.
SAAB har en satsning som heter Ridsportens innovationer och de har gett stöd till utvecklingen av RideQ Tillsammans med Ridsportens Innovationer har man gjort tester där man mätt trycket i stigbyglarna och om det är jämnt.
Film som visar RideQ med ryttare
Snabbt visade det sig att om man titta ner var trycket ofta olika medan det blev jämnare om ryttaren tittade framåt.
– Våra tester har visat att om ryttaren håller huvudet rätt så kommer även många andra detaljer på plats.
Många problem som assymetri, fötter som pekar utåt och skevheter förbättras betydligt när ryttaren tittar framåt istället för nedåt.
– Min favoritliknelse är att kroppen är lite som en ledad orm och när man rör i ena änden så fortplantar sig detta genom hela ormen, förklarar Annika.
En annan spännande detalj utkristalliserades i lättridingen. När ryttarna kände efter istället för att titta på hästens bog när de skulle stå respektive sitta ned gick hästarna villigare fram.
– Kroppspositionen är en mycket tydlig signal för hästen, så huvudets position är väldigt viktigt. Hjälpmedlet låter ryttaren titta uppåt eller åt sidorna utan att reagera.
Planen är att RidQ för huvudet ska finnas tillgänglig att köpa under tidig vår 2019. Samma år kommer även ett hjälpmedel för bröstben och axlar. 2020 RideQ för att se att handställningen är korrekt med tummarna uppåt.
– Att det kan ta tid beror på att mycket i själva tillverkningsprocessen är klurigt, förtydligar Annika. Därför gör vi en enhet i taget men när alla är färdiga så blir det som en fullständig riddräkt.
Överhuvudtaget är ”Horsetech”, teknik som man använder till hästar och ridning på stark frammarsch.
Tanken är att RideQ är något som alla ska kunna ha råd med. Enheten för huvudet kommer att kosta kring 2000 kronor.
Vi på Ishestnews ser med spänning fram emot se och prova den.
