Birgitta Helena Järnåker funderar kring hästens böjning och form samt begreppet “bakifrån och fram”.

Date:

Birgitta och Alteza visar publiken hur de arbetar med samling och piaff från skolskritt
Birgitta Helena Järnåker fortsätter att fundera kring hästens böjning och begreppet “bakifrån och fram”. Även nu har vi fått tillstånd att publicera hennes funderingar, så viktiga i diskussionerna om god ridning. Den första funderingen, om ryttarhanden, hittar du här.
Birgitta har en gedigen bakgrund och har sysslat med hästar i stort sett hela sitt liv. Hon är utbildad ridinstruktör på Strömsholm, har tävlat lätt hoppning och fälttävlan, samt har arbetat som hästskötare och beridare i Tyskland och hos välkände Lars Sederholm på Waterstock i England. Dessutom har hon hållit på med kampsporter som kung fu och med yoga, något hon ofta tagit med i sin ridundervisning. Hon tränade under 10 år med Bent Branderup – varav hon bodde 3 år på samma gård som honom i Danmark – och har under ett flertal år  tränat med Ewa-Kristina Schaeder i Kraftskapande Ridkonst och är sedan flera år beridar elev till henne och certifierad instruktör i Kraftskapande Ridkonst.  Idag bor Birgitta i Sörmland och undervisar runt om i landet.
Kanske passande så här på vintersolståndet dag – när vi går mot ljusare tider.

✨

Serien: Att skapa balans i dagens rid-Skandinavien, fortsättning. Del 2
Text: Birgitta Helena Järnåker
Längd: Te drickar längd? En kanna te?
Eventuellt lite väl djupgående info, men jag tror många är nyfikna och kunskap behövs.
Tips att kanske läsa den uppdelad i bitar?
Dagens ämne: Böjnings-konsten. Bakifrån och fram.
Denna text kommer handla om samling och dess betydelse för hästens och ryttarens samverkan. Litet om lederna och vad som är god belastning på en led.
Del 1 handlade om ryttarens hand och dess inverkan på hästens kotpelare (från yttersta svanskotan, tom atlaskotan).
Läs den texten gärna först som grund om du inte redan gjort det, mycket av det kopplas samman i denna del.
Kort summering av del 1: Fri halskotpelare, hängande tygel och den underbart känsliga mjuka, öppna handen. Pincett greppet. Hästens anatomi, si leden i fokus.
Del 2. Samling. Böjning av lederna.
I äldre svensk häst litteratur skrivs om “böjnings-konsten” och då syftar ibland författaren på böjningen i hästens bakben, inte den laterala, som vi oftast menar med ordet böjning. Jag finner språkbruket intressant och det leder till eftertanke.
Ehrengranat (Stallmästare på Flyinge Stuteri 1814-1837, Adam Ehrengranat levde 1781 – 1842) har till exempel en ingående beskrivning av de olika lederna och deras möjligheter i förhållande till varandra i olika samlingsgrader.
I äldre text beskrivs tex hur ryggen i en levad sänks – blir lägre – pga att hästen vinklar ihop bakbenen. Ett mått som nämns vid levad, är att hästen blir en handsbredd lägre i mankhöjd.
Jag kommer att beskriva skolningen av hästen bakifrån och fram – ni får först se målet.
Sedan går vi vägen åter och ser vad som behövs för att nå det.
Det vi kallar samling är fokus i denna text , den laterala böjningen (den i sidled sett uppifrån) ingår egentligen som en del i samlings stärkande övningar – OM den utförs på ett för hästen gynnsamt vis – det vill säga att hästen spårar, fram och bakben följer samma spår, vi kallar det även att hästen är rakriktad, oavsett raka eller böjda spår. (rakställd är hästen på spår rakt fram). Jag kommer ej gå in i detalj på det böjda spåren här.
För den nyfikne finns i ett gammalt inlägg här längre ned, för några år sedan, beskrivet om en MYCKET speciell levadör och hennes moment med sin människa, hästen hette Mimmi, ett litet svenskt halvblodssto som bodde i Lidköpings trakten.
Queen Karamelle och Birgitta i sin 3e levad, träning vid Nyköpings hus inför uppvisning. Något obalanserad, se hb, men trots det ok. Se hennes komplexa rejäla muskulatur runt bakknäet. Hon är här 23 år, sv halvblod e. Maraton. Och hur jämnt hon drar in frambenen. Jag är evigt tacksam till fotografen Lars-Göran Kardefelt, den enda uppsuttna levaden vi fick på bild. Och notera hur hennes svans nuddar marken i en mjuk båge – hon har nigit djupt. ( jag kunde varit något mer upprätt, men där var jag inte då).
Så vi startar vid Målet:
Den stolta, starka ridhästen som bär sin människa med lätthet och glädje i samverkan med allt. Naturens skönhet lyser igenom både häst och ryttare. Hästen dansar, smyger mjukt in i levad, helt enkelt och självklart, för att lika självklart sedan gå ur den. Rörelseglädjen strålar mjukt, liksom böljar och även det otränade ögat ser denna harmoni.
Allt stämmer. Balans. Ridkonst för kropp och själ.
Detta är ett mål. Vägen dit är lång, ibland är vägen målet.
Ibland är sällskapet viktigare än målet.
Kanske undrar flera av er varför jag ens tar upp levad – liksom hur många idag gör det? Jag finner dock att när förståelsen och kunskapen innehas för den högsta samlingen så kan människan lättare vila i den träning det kräver och den trygghet det ger.
Detta är viktigt för hästens tillit. Dessutom har jag genom åren mött så många ekipage som kanske inte trott sig kapabla till det större samlings-arbetet som detta kräver, som nått in i den finare delen av ridkonsten tack vare detta. Detta kan uppnås oavsett vilken hästras eller hästtyp, detta ligger mer hos människan. Oavsett bruksområde, behöver alla hästar som vi rider på, denna grundläggande muskulatur för att kunna bära oss
.
Levad – den största samlingen, viktöverföringen till bakdelen, en häst kan uppnå då 100% av vikten tas på båda bakbenen, frambenen ‘når’ inte längre ner när hästen ‘satt sig’ och den välbalanserade hästen drar upp frambenen under sig, mot bringan.
Det är helt olika saker att “sitta till häst” och att “bli buren av en häst”.
För att hästen på ett så gynnsamt vis som möjligt ska kunna bära upp ryttarens vikt i tillägg – hästen är perfekt musklad för att bära upp sitt eget skelett – behöver muskler tränas som hästen i frihet inte behöver.
Ridhästen tränas till en bärare. Det är helt olika saker att “sitta till häst” och att “bli buren av en häst”.
Så, jag börjar bakifrån. Från bakdelen. Som nämndes i del 1. är hästens bakben mer lämpade att belastas ovanifrån än frambenen. På grund av dess konstruktion, tex med Si-leden (se foton och text förra delen), knäleden, bärbensknölen, hasleden, kotled och hovled. Alla dessa leder samspelar vid det vi kallar samling – ett förkortat och högre steg, motsatsen till ett längre och lägre steg.
Allt sker på till synes lösa tyglar =så fri halskotpelare som möjligt.
Levaden är den största möjliga sträckningen av hästens överlinje – förutsatt att den sker på helt hängande tyglar med “lång” halskotpelare och hästens panna “ut och fram”.
Efter levad kommer skolorna ovan jord,- corbette, croupade, ballotade, capriole – de lämnar jag därhän, då de just är språng som inte alla hästar har nytta av och nästan alla ridhästar kan tränas till levad.
På tex 1700- och 1800-talet, när flera sk. “praktskolor” (citat från Ehrengranats text) i Europa fanns, valde man ut vissa individer till olika språng. Ytterst få hästar – på tex Ehrengranaths tid – var så kallade “springare” – noga utvalda övades de av sprången ovan som de visat talang för
En del var “dansare”, “tumlare” eller/och springare och de visade upp detta i sk. karuseller (typ uppvisningar).
Levaden kommer ur skolskritt, piaff eller – mer ovanligt- ur terre a terre. Det finns vissa hästar som kan utföra det som kräver stor styrka och balans; piaff-levad-terre a terre-levad. En så kallad mezair. (olika författare kan dock olika saker)
Jag vill här påpeka att hästen alltså ska ha en så fri halskotpelare som möjligt redan inför levaden om den tex utföres från piaff så ska ryttaren redan vid ingången i piaff kunna ge efter på tygeln – tyglarna hänger i båge – och hästen balanserar och sträcker redan här pannan ut och fram.
När ryttaren känner att hästen är redo kan hon “fråga” hästen – kan du ta emot detta i din bakdel? Ryttaren för då tillbaka sina axlar ca en centimeter bakom lodrät position, eventuellt går även handen lite lite bakåt nedåt i riktning mot hästens bakhovar (tänk en linje från handen snett ned mot bakhovarna). Om hästen är redo svarar den att ‘det går bra’ och niger ytterligare sakta och blir helt stilla när den balanserar och frambenen inte längre ‘når’ ned till marken då hästen “satt” sig i en levad. Hur länge hästen stannar i den är individuellt.
Vi frågar alltid. Kommandon behöver vi, tack och lov, inte i modern ridning!
Du frågar alltid (som i allt enligt mig) och detta kan innebära att hästen svarar nej, “det går inte just nu”. Det är det som är samverkan.
Annars är det ett kommando, det behöver vi – tack o lov! – inte i modern ridning. Det är inte en strid på liv och död. Naturligtvis går det bra att fråga igen vid ett senare tillfälle.
För detta behöver hästen ha en stark överlinje, och mycket väl utvecklad samlingsmuskulatur.
Det vi kallar form är väl egentligen ett kanske vilseledande begrepp, det låter som en konstant “perfekt” mall som alla hästar ska in i.
Det är felaktigt.
Väldigt kortfattat; det är hästens muskler som ska ‘ta’ hästen in i det vi kallar form (inte tex ryttarens hand eller skänkel) . Se mer om det ur min första text, del 1.
Mitt halvblods sto Queen Karamelle, som jag skrivit om tidigare, bjöd på kanske totalt ett drygt dussintal uppsuttna levader. Jag tog dem aldrig för självklart, men hon gjorde dem när jag frågade. Hon sa faktiskt aldrig nej, men jag “sparade” dem till särskilda tillfällen, det kändes så. Hon gjorde sina första levader vid hand när hon var 21 år, (de gjorde vi däremot ofta) första uppsuttna när hon var 23. Hon levde tills hon var 29 år, fullt igång tom 26 år (blev fortfarande bättre och bättre tex i sin passage). Då hade vi övat ihop i 21 år. Detta för att ge lite perspektiv. (se foton längre ned på hennes tex väl utvecklade muskulatur runt bakknäna)
Jag är inte så förtjust i generaliseringar, men trots det; Om en vuxen häst får vara frisk och ryttaren innehar en högre skolning så tar det ca 5 år för en häst att nå den högre samlingen om ekipaget tränar regelbundet, ca 4-6 ggr/vecka.
Det gäller inte fullkomnandet av samling, men den grundläggande. Fullkomnandet tar många många år och kanske ibland inte kan uppnås.
Så levaden kan alltså komma ur piaff. Vanligast, och kanske oftast gynnsammare är dock att den kommer ur skolskritt.
Piaff kommer nästan alltid ur skolskritt. Då de båda är diagonala benförflyttningar, såsom trav. (de flesta ryttare har lättare att få rida fram/’upp’ till piaff än att tex försöka “bromsa” en trav) Jag skriver “kommer” för att poängtera att ja, mycket träning och förberedelse behövs, men när hästen är redo så gör den piaffen till synes som av sig själv. (se exempel i bifogad kort film-den kommer i eget inlägg då det inte gick ha både film och foton ihop här)
Så skolskritt är alltså central för att aktivera och bygga både hästens och ryttarens samlings-muskulatur. Mer om denna längre fram. (vi går ju som sagt från målet här och tillbaka steg för steg) Men jag nämner redan nu att skolskritt och piaff kommer naturligt när hästen är väl förberedd. Det är inget som toucheras fram, det är ingen cirkuskonst som står för sig själv. Det är lika naturligt för ridhästen som att starta en skritt, om den är väl förberedd.
Birgitta och Alteza visar hur de går in i piaff
För ridhästen – bäraren – är samlingen, nigningen, det uppkortade steget central i samverkan med ryttaren. För att kunna just bära ryttaren behöver hästen samlingsmuskulatur.
Vad är det? Ja, en komplex fråga då många muskel grupper arbetar ihop. Enkelt förklarat är det “komprimerande” muskler, jag kallar det ofta lite slarvigt för “hålla ihop-muskler”. (tvärtemot de muskler som hästen använder i ytterlägen, som tex en snabb sträckt trav, galopp, pass, tölt)
Det är mestadels de muskler som ligger närmast skelettet, det är relativt små muskler som styr finmotoriken. De är de muskler som stabiliserar en rörelse. De finns på många platser i hästen, inte bara bakdelen. De behövs för att hästen överhuvudtaget ska kunna balansera med sin utökade last som ryttaren utgör. Det finns många övningar som tränar dessa ganska små/korta muskler.
Och ryttaren behöver öva upp sin muskulatur för att stabilisera sin kropp, så att hästen kan stabilisera sin. Till detta behöver ryttaren aktivera sin stabiliserande muskulatur – tänk till exempel vad mycket muskler som behöver samverka om du själv ställer dig på ett ben. Inte bara låret, knäet, ankeln, foten, vaden, bålen, ja många delar i din kropp aktiveras.
Att verkligen ha god egen balans till häst – det kan endast din häst berätta för dig om du har.
Den “rätta” sitsen är olika för alla, beroende på situationen, hästens balans, anatomi hos er båda, underlag, utrustning, ja listan kan göras lång. Den mer skolade hästen “tål” en sämre balans bättre, den kan liksom skydda sig mer. Hästen är otroligt känslig, som jag nämnt förut. För att till exempel våga niga, sjunka neråt i alla lederna som krävs vid samling måste hästen lita helt på att ryttaren verkligen sitter mitt över, så stilla som möjligt, så “tyst” som möjligt. Annars kommer hästen inte att våga sjunka neråt.
Tänk själv om vi tar exemplet att du står på ett ben. Om du dessutom har en människa som sitter på dina axlar, då behöver du ha full tillit till dennes balans om du i den positionen ska våga böja på samma ben och “niga” neråt – förutsatt att du innan dess har övat upp din styrka så du orkar både sjunka ner och trycka er uppåt igen. Ja, du känner nog hur lätt påverkad du skulle vara av den som sitter uppe på dina axlar, om så bara i tanken.
Waldemar “Walle” , haflinger valack med sin ägare Karin Hjort. Fin levad. Uppvisning Närlunda, Gnesta. Notera utan stigbyglar. Vilket fokus från båda.
Foto: Hanna Rattfeldt, Equituna
För hästen är denna bärighet, den muskulaturen, essentiell för att kunna bruka sin kropp tillsammans med människan på ett gott vis som sliter så lite som möjligt på hästen. Jag utgår från hästens skelett. Att musklerna som förflyttar skelettet ska aktiveras så att lederna belastas på gynnsammaste vis. En led, tex hasleden tar bäst emot belastning i vågrät position.
Jämför med din egen knäled, knäet bör ej vinklas snett, mot marken, vid belastning, till exempel i en knäböj (squat) utan hållas så vågrätt (leden inuti själva knäet) som möjligt. Detta är en god belastning som förstås avvägs och tränas upp under gradvis ökad belastning. Ni fattar nog hur jag menar. Om leden belastas i sned position kan det vara skadligt och leda till inflammation i leden som ett exempel.
Tillbaka till hasleden; om hästen alltför tidigt tas på ett litet böjt spår, så kan hästen inte längre hålla leden vågrät, utan den/de börjar luta. En del hästar tom “skruvar” ända ner till ytter bakhov för att skydda sina leder så gott det går mot dålig belastning på grund av alltför stor böjning alltför tidigt.
Stora spår och rakriktning är extra viktigt för den otränade/unga hästen. Den unga hästen är dessutom inte färdig-vuxen i skelettet förrän den är 7-8 år. (se anatomi förra texten). Om hästen däremot stärks genom att sakta byggas upp – i sin takt – i samlingsarbetet så skonas lederna mer.
Notera muskulaturen rung Altezas bakknä.
Foto: Yvonne Benzian/ishestnews.se
Muskulaturen runt bakknäna är central i detta arbete. Sedan tillkommer många många fler muskler också. Tilll exempel de små korta muskler som ligger vid varje enskild kota i kotraden. Den inre djupa muskulaturen.
Hästen stärks genom kraftskapande ridkonst® inifrån och ut (inte utifrån och in), samlingsmuskulaturen är central i detta.
Det är så att för att hästen ska ha tillgång till sin “motor”, dvs bakdelen – som skjuter/driver hästens bål och kropp över frambenen – som ‘endast’ ska ta emot den rörelse bakdelen genererar, så behöver hästen bland annat vara rakriktad. Den större samlingsgraden uppnås endast om ryttaren sitter mitt över och kan – med centimeter presicion – reglera/kommunicera omkring hästens steglängd. Steglängden kortas av mer och mer och detta leder in till det nigande steget. Där hästen sjunker nedåt – inte så viktigt att den lyfter högt uppåt – det största arbetet, muskeluppbyggandet, sker när hästen klarar att kontrollera islaget av hoven och själva nedåtrörelsen. En häst kan bara niga så länge hoven är i marken.
Samverkan mellan häst och människa innebär samspel på många plan. För att uppnå samling behöver ryttaren öva, öva och öva. Både sin balans (tex den hängande tygeln), sin styrka (särskilt bål-stabilitet), sin tillit, sin känsla, sin teknik, mm. Och detsamma hos hästen.
Hästen äger sin kunskap, liksom ryttaren äger sin
Samling – i alla dess olika grader – är central för att ridhästen ska kunna bli en bärare. Den stolta, glada, intresserade, nyfikna hästen som bär ryttaren väl, som vill göra tex skolskritt /piaff/levad, är det jag strävar efter.
Jag vill ha hästen med mig.
Den gör det inte åt mig. Hästen äger sin kunskap, liksom ryttaren äger sin. Den är kraftfull och stark, den inger respekt och respekteras som individ. Varje häst har sina förmågor.
Och alla hästar kanske inte ska/vill vara ridhästar, men många är här för just det. Hästen kan alltid lära människan något.
Jag insåg tidigt i mitt liv att vi människor tror vi vet så mycket, men när jag såg hästens ögon, förstod jag nåt som inte kan förstås. De är bärare av visdom som vi inte kanske ens anar…
Arbete på töm. Gotlandsrusset Ebbe – trav moment,
Sofia Josefsson är föraren ur bild
I nästa text kommer jag beskriva hur du träder in i levad – genom piaff och/eller skolskritt.
Nästan allt detta som jag skrivit har jag fått lära mig av mina hästar – men – framför allt – av min mesta lärare/mentor Ewa Schaeder. Jag uppfattar att det inte finns många – nu levande – i världen med en liknande djupgående enorm kunskap som den hon har om ridkonsten.
Denna text reflekterar det jag förstått av hennes registrerade varumärke Kraftskapande ridkonst®, alla eventuella felaktigheter är mina egna. Ewa är lik mina hästar på det viset att hon tålmodigt, igen och igen lågmält och självklart påpekar/informerar om tingens ordning i ridkonsten. Jag kan inte med ord beskriva den djupa tacksamhet jag känner.
PS. Jag använder ej den s. k. skolhalten alls; då jag finner andra vägar att träna upp samlingsstyrka, tillit, glädje och samverkan. Om den överhuvudtaget ska finnas med så ligger den i utbildnings skedet efter hästen uppnått full styrka i piaff och passage, ( för den spanska skritten gäller detsamma, efter full piaff och passage). Alltså ganska långt fram i hästens skolning. Den missbrukas lätt. Och leder till ogynnsamma rörelse mönster. Jag försöker finna övningar som ryttaren har lätt att göra rätt i.
Waterstock House Training Centre
Waterstock, near Oxford, England 1998. Jag har tränat för många mer och mindre kända, såsom tex redan nämnd Ewa Schaeder, Lars Sederholm, Waterstock, England (elev+jobb, totalt 1,5 år), Göran Breisner, Staffan Lindroth, K-G Svensson, Bo Tibblin, Lotta Björe (då Emanuelsson) , Jens Fredricson, jag var elev på Strömsholm när major Hans Wikne kom in och studerade min lektion, Lars Bilock, Bent Branderup, Robin Hood (Linda Tellington-Jones syster), Claes Peterzen, Jana Wannius, Knut-Axel Nordenbeldt, mfl. Stort tack till alla! Och mest till alla hästar

Share post:

Related articles

Mamma Åsa och barnen Tage och Signe tävlar tillsammans – hela familjen driver Milåsa

Tänk att rida A-final med sin mamma som konkurrent. Det var vad 15-årige Tage Håkanson fick göra i...

Från energiskog, via en sommarhage, till fullfjädrad islandshästanläggning – läs om Marma Torp

Hur går det till när en sommarhage till två hästar förvandlas till en hel anläggning med nästan allt...

Frigg vårspurtade i strålande solsken på banan i Axevalla. 

Den 12 maj öppnade Islandshästföreningen Frigg portarna för en vårspurt på Axevalla-banan. Vädret gjorde ingen besviken och bjöd...

Náttfari från Gunvarbyn högst bedömd i Herning

I fredags startade avelsbedömningarna i Herning och där blev den svenskfödde hingsten Náttfari från Gunnvarbyn (e. Grimur frá Efsta-Seli u....