;
Efter lördagens clinic kunde deltagarna i höstkonferensen välja mellan olika block. Ungdomarna hade en egen workshop, vi andra kunde välja mellan avel eller tävling, sport och utbildning. Ishestnews valde att vara med på den senare. En panel bestående av Denni Hauksson, Anne Fornstedt, Vignir Jónasson och Camilla Hed diskuterade ihop med oss på bänkarna. Moderator var Jonas Bring.
Meningen med mötet var inte att nå fram till konkreta lösningar utan att hitta problemområden att studera vidare och i framtiden fortsätta att diskutera kring. Efter att panelen presenterat sig började diskussionen kring den första punkten.
Hållbarhet
Först ut var en diskussionen om hur man rider på ett sätt som är bra för hästen. Alla var överens om att en viktig faktor är balans. Och inte bara hästens egen balans, utan även ryttarens, balans mellan olika delar i träningen och balans mellan hästens fysik och psyke.
– Nedvarvning är viktigare än uppvärmning, inledde Denni med att säga.
– Ja, man ska skritta av åtminstone tills hästen inte längre är anfådd, fyllde Anne i. Det är bättre att släppa ut den i hage än att ställa in den i en box efter ridpasset. Mjölksyran måste ut och nedkylningen är viktig.
Vignir ställde frågan när man ska toppa arbetet? Han menade själv att det är bra att öka nivån flera gånger under ett träningspass och pausa lite däremellan.
– Man måste känna av stämningen under passet, förklarade han, rida intervaller med mer krav och smyga in återhämtning när som helst. Visst kan man mäta och titta på klockan, med det viktigaste är att känna in, fortsätter Viggi. Det måste finnas ett helhetstänk och ett långsiktigt mål när man tränar.
Här tar han upp ett av några skräckexempel han sett då han undervisat. Ett balsnöre som var knutet kring underkäken på en häst, för att så snabbt som möjligt få bort ett problem. Raka motsatsen till den långsiktiga och uppbyggliga träning alla på podiet vill se.
Denni berättade att Lars Roepstorff förespråkar många mikropauser för en hållbar häst. Han fortsatte med att berätta att han planerar sina ridpass innan han sitter upp och dessutom tränar efter schemat lugnt på måndagen, trappar upp lite på tisdagen, onsdag till torsdag tränar han hårdare, fredagen bara lösgörande. På helgen har hästarna ledigt.
Vignir menade att det är för mycket fokus på tävling när vi talar om träning av våra hästar. Det är fel att enbart använda tävlingsresultat på hur väl vi tränat eftersom vi oftast inte rider vårt bästa under tävlingsmomentet. Det blev även en diskussion om att många hästar toppar när de är väldigt unga, sedan tappar de sin kapacitet. Det skulle vara bättre att bygga upp dem långsamt och låta dem fortsätta vara bra hästar till dess de blir gamla. Ett problem är också att vi samlar hästen alldeles för tidigt, det vore bättre att arbeta med lösgjordheten först.
Jonas ställde frågan om hållbarhet tas upp separat i SIF´s utbildningar.
– Inte som ett separat ämne, förklarar Anne, det vävs in i utbildningen. Man diskuterar form, skoning, hantering och skötsel.
Anne fortsatte i egenskap av att vara ombud för Agria med att berätta att islandshästen nästan har lika bra hållbarhet som förr. Tvärt om vad många av oss hört så har skadefrekvensen bara ökat marginellt. Islandshästen tillhör fortfarande de raser som har låg skadestatistik. Anledningen att skadorna sägs öka är att det finns många fler islandshästar och att vi blivit bättre på att kolla upp våra hästar.
Instruktörerna måste se helheten
Från publiken kom nu kommentarer. Jenny Mandal var först ut:
– Vi instruktörer måste försöka bli så duktiga som möjligt och hela tiden skaffa oss mer erfarenhet. SIF borde sporra till fördjupning och vidareutbildning. Instruktören måste också kunna hjälpa till med utrustning, skoning och annat.
Ett förslag är att använda en liknande märkestagning som redan finns på Island (Knapamerki).
Johanna Elgholm lyfte frågan om form kontra hållbarhet. Att försöka böja och fixa med en stel grisepassare kan göra att den går sönder.
– Instruktören har ett sjukt stort ansvar, säger Camilla. Han eller hon borde utöver att vara utbildad som instruktör också vara hovslagare, equiterapeut, sjukgymnast och mycket annat. Man måste hela tiden hitta balansen mellan att träna hästen eller träna ryttaren.
Barbro Beckström påpekade att många unga är helt utan instruktör och att vi måste bli bättre på att stötta dem.
Andra kommentarer från publiken var att just ungdomar gärna hoppar från instruktör till instruktör, gärna till den där de får mest beröm, istället för att tänka långsiktigt. Här påpekade en annan i publiken att det inte bara är upp till instruktören, även ryttaren måste ta ansvar. Vi måste kunna ta till oss vad vi har problem med och behöver jobba på. Överhuvudtaget måste vi undvika instruktörer med kortsiktiga mål. Vi borde i stället premiera instruktörer med en långsiktig plan som vi kan ha en bra dialog med.
– Idag är samhället impulsstyrt, sa någon i publiken klokt. Allt är resultatbaserat istället för att lära ut känslan.
Utbildningsstege, oerfarna ryttare och god ridning
Mette Mannseth har tagit fram en utbildningsstege som används på Hólar. Flera efterfrågade att något liknande skulle användas även här i Sverige.
Ånyo kom balansen fram som steg 1.
– Balansen hänger inte alltid ihop med ryttarens kunskap, betonar Vignir.
Jonas funderade på hur man får oerfarna ryttare att lära sig tölt.
– En oerfaren ryttare behöver en erfaren okomplicerad häst, menade Anne. Vi får aldrig glömma att ridning är en svår konst, lika svår som att lära sig ett instrument, fortsatte hon.
– Instruktörerna måste bli bättre på att lära ut en god sits och inverkningar, förklarade Denni och Camilla fortsatte med att säga att det i en drömvärld skulle finnas utbildande tävlingar.
Johanna Elgholm i publiken tog nu upp en “het potatis”; hur påverkar överviktiga ryttare på små hästar hållbarheten?
– Islandshästen klarar mycket vikt genom att slafsa runt i egen balans, svarade Vignir. En god ridning kräver lättare ryttare.
– Hinni som satt i publiken frågade om det inte var tvärt om. Att vi först skulle träna hästen i en ändamålsenlig form så att den orkar bära upp oss. En spännande diskussion som vi på Ishestnews hoppas att höra mer om.
Jonas berättade att han samtalat med en man som arbetar med att förebygga skador bland ridskolehästar. Han menade att ett av de viktigaste kriterierna för skadefria hästar var underlaget. Förr ingick kunskap i att harva ridhusunderlag i utbildningen på Strömsholm. Idag är det få som vet hur man sköter underlag. Mannen berättade också om en ridskola som var noga med att köpa in stabila välutbildade hästar. Hästarna höll i ett och ett halvt år, sedan blev det pannkaka bara för att de inte var vana vid att bära obalanserade ryttare. Mannen förklarade för Jonas att det tar tre år för en ridskolehäst att bygga upp muskler och få kunskap i det.
Vignir avslutar hållbarhetsdikussionen med att säga att han hellre ser hästar i egen balans en en häst som går mitt i mellan en god och en dålig form.
Hur döma barn – och lätta klasser och vad ska man prioritera i bedömningen
Nu gick diskussionen raskt över till nästa block. Hur ska man kunna ha variation i tävlingsbedömningarna och efter vilka kriterier ska man döma barnklasser eller lättklasser.
– Det är samma domarhandledning vare sig vi dömer T8 eller VM förklarar Anne (som är internationell FEIF-domare). Vi dömer efter samma grund men jag tror att de flesta av oss är snällare vid lättklass eller då vi bedömer barn. Anne menar att vi borde göra om tävlingssystemet.
Camilla menar att T8 är en fantastisk klass, lätt att rida. Hon vill gärna se en klass där man bedömer övergångar, ridbarhet och sits- och inverkning.
Publiken tyckte att man aldrig får sätta höga poäng på en passtaktig häst och att det kan skilja för mycket mellan olika domare på en tävling. Jonas hade en möjlig förklaring.
– Ibland kan man som domare få se en kavalkad av märkliga fel på samma ekipage. Då beror det på var varje domare tittar på ekipaget.
Publiken igen. Barbro Beckström tyckte att man borde vara mer kreativ på lokalklubbsnivå och se till att det finns grenar för alla. Det är i vissa situationer fel på tävlingsformerna, vi måste hitta tävlingsformer som är kul.
Här kontrade någon i publiken att de här grenarna redan finns, de tävlas på Lag-SM. Klubbarna borde använda de här grenarna i sina tävlingar.
En annan i publiken påpekade att tävlingsformerna inte är gjorda för att bygga upp vare sig häst eller ryttare, det ska vara mycket lägre krav. Det bör finnas tävlingsformer som gynnar god ridning och kommunikation mellan häst och ryttare. Trailbanor med tidtagning och bedömning i precision togs upp som ett exempel på en sådan klass. En kvinna i publiken efterlyste roligare tävlingar dit man vågar åka med sin lite passtaktiga kompis och bara ha skoj.
Johan Häggberg menade att det ska finnas andra krav på samling och rörelsemekanik i lägre klasser och att man ska ändra skalan i de här klasserna.
Louise Löfgren-Nyström efterfrågade en hårdare bedömning av hästens form i de höga klasserna. Generöst berättade hon att hon fått över 7 i poäng även då hennes häst gått i en alldeles för lång form.
– Vi behöver klasser med lägre krav också för oss elitryttare, tyckte Denni, dit vi kan komma och rida nya hästar.
Här kom en vanlig hobbyryttare in i diskussionen.
– Jag är en ryttare som tävlar och får mellan 2 till 3 poäng. Jag tycker det är roligt att bli bedömd efter den vanliga bedömningsskalan, förklarade hon. Jag blir jätteglad åt en liten förbättring på min nivå.
Någon i publiken frågade varför dressyrgrenarna avskaffades. Här höll Denni med.
– Det är verkligen synd att dressyren försvann, man kunde se väldigt bra ekipage. Denni berättade vidare om Tölt-fimi på Island som vi tidigare beskrivit på Ishestnews. En gren som belönar samspel och god ridning.
Diskussionen avslutades med frågan vad panelen förväntade sig av domarna.
– Ett proffsigt mottagande, sa Vignir. Att kommentarerna håller ihop. Egentligen tycker jag att domarna är rätt bra på det!
Denni önskade sig mer kommentarer kring god ridning och Camilla att allt i slutänden håller ihop och blir rätt.
;