“Nånstans ett par år innan jag fyllde tio hjälpte jag till att sortera årsmöteshandlingarna för vad jag tror var SIF:s konstituerande årsmöte. De var utspridda på ett av våra två köksbord. Jag har varit medlem längre än de flesta av er. Vilket inte innebär att jag vet bättre. Det räcker att se på våra fackförbund för att se hur hemtamhet påverkar smartness. Men jag har i varje fall varit med på en fantastisk resa från början. Dock tänkte jag inte salutera just den. Men den hade varit omöjlig utan vår älskade häst, enorma arbetsinsatser och ett samspel med en ekonomisk och samhällelig utveckling som spelat oss i händerna.
Men precis som i alla andra verksamheter finns det sånt som bromsar. Maktkamp. Beslut styrda av indignation istället för proaktiv eftertanke. Tandlösa, t o m drabbande, organisationsförändringar..Nepotism. You name it.
Efter en strålande framgångssaga så började islandshästsveriges maskineri hacka i takt med ekonomin nånstans 2008. Och under de senaste åren har vårt förbund delvis istället för att vara ett lok för vår värld och ett kul tillhåll för bra initiativ drabbats av introspektion och ett egocentriskt förbundsperspektiv. ( och tillåt mig den retoriska tillspetsningen) Under den tid förbundet behövdes mest har det varit i depå. Och återigen. Det är inte någon enskilds ansvar. Och det är fullt möjligt att tycka att jag är en surkart. Men jag är en surkart som bryr mig. Och fastän jag har varit med lika länge som någon annan i förbundet/ föreningen så vill jag påminna om det självklara i att islandshästvärlden är mkt större än förbundet.
Men sker det härliga att det känns som saker sätter fart. Satsningarna på nya topphästar till landet ökar. Försäljningen verkar bättra sig. Det rids en jäkla massa lektioner. 6.000 människor är med i en diskussionsgrupp på fb. En massa av oss har jäkligt roligt med våra hästar. Fröet sparkar i jorden igen.
Och vad händer? (och nu kan min spådomskonst vara misslyckad och i så fall är det strålande) Jo. Som en fyraåring på väg in i det glittrande köpcentret lägger sig förbundet/stiftelsen på rygg och skriker. Stiftelsen och förbundet verkar inte överens. Folk är förbannade över olika saker. Pengarna räcker inte. Etc.
Men islandshästsverige varvar i startgropen. Och vill i väg. Det finns säkert saker som rent allmänt kan förbättras hos både stiftelse och förbund. Och jag vill inte förringa någons insats. Men kan inte vi alla som är irriterade ta ett steg tillbaka och fundera över om vår indignation är relevant eller ej. Vi behöver inte mer av maktspeleri och positionering. Eller kortsiktiga problemlösningar. Vi behöver få ett förbund och en stiftelse som leder nånstans. Med planer visioner och verktyg. För hästens utveckling!
Det här inlägget tar ingen sida. Inte heller ger det några svar. Kanske är det en överreaktion. Men låt oss ha lite kul och gno på istället för att gnabbas och om du är förbannad: minns att personligt kännbart inte alltid är detsamma som allmänt viktigt”.
Johan Häggberg
