Den här historien börjar i feb-10 då jag köpte Védís från Island, jag var då mitt i en bröstcancerbehandling och tyckte kanske lite synd om mig själv. Som plåster på såren skulle jag köpa ett dräktigt sto hade jag tänkt, jag hittade Védís på en annons och nånting sa att den ska du ha! Védís kom till Sverige och jag konstaterade snabbt att hon var tom. I det läget var det bara att ta fram sadeln och verkligen se vad jag hade köpt, det visade sig finnas fantastiska gångarter i det lilla stoet! Hon var väldigt stressad och jag vet inte hur många timmar jag lagt ner på att skritta på liten volt och att andas högt, vi nötte på och jag hade som mål att få henne visad sommarn -11. På luciadagen -10 hade hon fått en spark på benet, det visade sig att griffelbenet var av och hon fick stå i sjukhage i 5 veckor. När vi då röntgade om henne så upptäcktes det att griffelbenet var av på ett ställe till…högre upp. Hon skulle då få ytterligar e 2 veck or i sjukhage och sen skulle jag äntligen få börja skritta igång henne. När 2 veckor gått såg jag att hon hade en rörelsestörning och vi åkte än en gång till veterinären som var helt säker på att det inte hade med griffelbenet att göra. Han böjde och bedövade både här och där men hon hade ändå samma rörelsestörning, till slut gav han med sig om en ny röntgen som då visade att det hade blivit en pålagring som tryckte på knäleden, det fanns ingenting att göra! Hon blev triangelmärkt!
Jag bestämde mig för att hon skulle betäckas med Undrandi från Voxnadalen och i mitten av maj åkte vi och hälsade på honom! Védís blev dräktig på en gång och fick gå på bete med mina andra hästar hela sommarn. När hösten kom och jag tog hem alla hästar från betet så hade hon blivit extremt fet men jag tänkte att lilla fölet i magen kommer att göra sitt och hon kommer att gå ner lite i vikt under vintern.
Våren kom och Védís hade tid för fölning runt 17-18 april, hon gick på fri tillgång på hö och fick även kraftfoder och mineraler. När datumet för fölningen började närma sig så fick hon gå in på nätterna. När hon gått över en vecka slutade hon helt plötsligt att äta och jag blev inte särskilt orolig för det, tänkte att nu börjar det dra ihop sig. Efter nån dag blev jag mer fundersam då jag upplevde henne som hungrig. Kom jag med nåt nytt kunde hon ta nån tugga och sen såg hon nästan illamående ut igen, ruskade jag med kraftfoderhinken i hagen kom hon springande för att sen se ut som hon tänkte kräkas när hon såg vad det var. Började konsultera med veterinärer som tyckte att vi skulle kolla munnen på henne, men där fanns inget fel. En kompis till mig ringde och frågade mig om jag hade varit ut på nätet och läst om hyperlipemi som vanligen drabbar ponnyraser. Jag började läsa på och tyckte att en hel del stämde, nu handlade d agarna o m att få i Védís nånting att äta. Har nog aldrig haft så många olika foder hemma som jag hade den här perioden. Den 2 maj diskuterade jag med en veterinär om just denna sjukdom, hon tyckte då att jag skulle ta hem distriktsveterinären och ta blodprov för att kolla blodfetterna. Veterinären kom på eftermiddan och tog 6 rör blod, han tyckte även att hon såg pigg ut och jag påpekade speciellt att han skulle tänka på att det var en islandshäst han höll på med. Han frågade också vad veterinären sagt som jag pratat med tidigare på dan och jag sa att det hon poängterade var att blodfettprovet skulle tas, och att det var mycket viktigt. Han ringde senare på kvällen och sa att det såg bra ut, hon hade något förhöjda levervärden. Han hade konsulterat med den veterinär som sa till mig att ta blodfettsprovet och dom hade kommit fram till följande: fölet trycker på gallgångarna och det gör att levervärdet stiger och av detta blir Védís illamå ende, ba ra Védís fölat kommer hon att börja äta igen! Védís fölade 5 maj, hon hade då varit utan mat i 10 dagar och lyckan var total, nu skulle hon äntligen börja äta igen! Men icke, vi fick påhälsning av en annan veterinär eftersom Védís inte släppte efterbörden och hon var väldigt fundersam men sa att det kanske tar nåt dygn efter fölningen innan hon kommer igång med att äta. Måndag den 7 maj kom jag ut och såg att Védís skakade som ett asplöv och blödde näsblod, det var t o m så jag tyckte att hon såg blek ut i pälsen. Även lilla Bjarni såg lite hängig ut. Jag ringde Ulltuna som sa: Kom ner på en gång, åk nu!!!
Védís hade nu varit utan mat i 12 dagar. När vi kom ner så blev det intensivvård på både mamma och bebis, lille Bjarni fick totalt 3 liter plasma och en sond sattes in, han fick även dropp och antibiotika! Védís fick 50 liter dropp och dom började ta prover, bla blodfettsprovet och jag informerade att hyperlipemi redan var uteslutet av veterinären hemma för det hade han ju ringt och sagt samma kväll han tog proverna. Fick då reda på att han inte kunde köra dom proverna här uppe och att blodfettsprovet inte kunde ha kollats! Det jag kände då som hästägare går inte att beskriva. Jag tar ut en vet. enbart för att ta blodfettsprovet, han tar dessutom 6 rör blod men han skickar inte iväg dom för analys! Blodfettsprovet ska ligga under 0,5 och Védís låg på 13,5. Det var riktigt kritiskt, veterinär Elin Svonni på Ulltuna sa att har det varit en annan ras har den aldrig klarat sig.
Veterinären gav denna förklaring: Blodprovssvar tillsammans med sjukdomshistoria visade att Védís hade hyperlipemi vilket är ett tillstånd som kan drabba framförallt ponnyraser när energibehovet överstiger den energi hästen får i sig. För att hålla glykoshalten i blodet konstant bryts kroppsfett ned, denna mekanism går sedan överstyr och stora mängder fetter frigörs. Detta leder in sin tur till förhöjda fetthalter i blodet och fettinlagring i levern. Överdriven inlagring av fetter i levern orsakar skada på levern och gör att levervärdena stiger. Ökning av blodfetter och levervärden gör att hästen mår illa och inte vill äta.
Man behandlade Védís med glykosinfusion och dropp med tillsatt kalcium. Hon svarade snabbt på behandlingen men det tog ändå fram till torsdag innan hon började visa intresse för mat igen. Hon serverades en buffé med olika sorters foder flera gånger om dagen. Den 14 maj fick jag äntligen hämta hem mina telingar. Bjarni blev piggare och började dia igen men fick fölpellets i några veckor efter att han kom hem och Védís åt så mycket hon orkade, vilket inte va så mycket i början. Hon var ju utan mat i 15 dygn så magsäcken var nog inte så stor.
Det man lär sig av detta är hur viktigt det är med kraftfodret, nu fick ju Védís kraftfoder men skulle ha haft ett med högre energi.
Nu är det full fart igen och Védís är dräktig med Randver frá Solheimum. Védís har blivit min ögonsten och kommer aldrig att lämna gården och jag hoppas hon kommer att ge mig många fina föl!
Jag vill rikta ett stort tack till framförallt Elin Svonni och Sara Larsdotter på Ulltuna som gjorde denna intensivvårdbehandling och gav all information till en orolig ägare.
Gun-Marie Svensson på Brattåsmyrens islandshästar