FEIF Trainer of the year! Grattis Nina Bergholtz – i islandshästens tjänst sedan 1976

Islandshästar sedan 1976. Avelsdomare. Sportdomare. Gædingadomare. Kursledare. Och en särdeles trevlig människa. En sak är säkert, Nina Bergholtz är en av dem som varit med och gjort svensk islandshästhistoria. Hon är en veritabel islandshäst-nörd också. Vi på Ishestnews ville gärna veta mer. Här få du också göra det.

Att Nina redan 1976 började med islandshästar berodde på en ren slump.

   – Jag älskade hästar, drömde om dem, red på ridskola. Fanns det något med ”häst” på programmet så var jag på. Nina och kompisen Jenny Mandal som känt varandra sedan de var två år gamla hade till exempel en trähäst-ridskola ihop. Bara det, says it all!

Sollentuna-tjejen Nina visste att det skulle vara hästar med på Husdjursdagarna i Upplands Väsby.  Tillsammans med sina grannar, två systrar besökte hon evenemanget. Peter Mesch och Eva Styren visade upp två hingstar på en fotbollsplan

   – De var sååå gulliga, utbrister Nina! Jag ville veta mer.  Jag hade träffat på en islandshäst tidigare, ett sto som hette Freja och som fanns på den ridskola jag red på. Hon var också sååå söt!

Nina fick lära sig att det fanns en förening som hette ”Mellansvenska islandshästföreningen”. Hon löste medlemsavgiften på tjugofem kronor och i och med det öppnade sig en dörr till en värld utan återvändo.

 En av aktiviteterna var ett ridläger som Eva Styren ordnade. Och två weekend-kurser. Året var fortfarande 1976 (är man på så är man på) och ridläraren var från Island och hette…. Eyjólfur Ísolfsson.

Med på kurserna var även nu kända namn som Peter Mesch, Peter Häggberg och Ulf Lindgren.

   – Vi tränade på att tölta, det var alldeles nytt för mig.

Ett minne från en av kurserna var att Ulf Lindgrens sadel åkte runt. Han hade glömt att dra åt sadelgjorden.

   – Eyjólfur tog då bort sadelgjorden helt, och på sitt eget kluriga sätt sa han ” man måste kunna sitta upp utan gjord”. Sen satt han upp och det imponerade stort på mig.

Somi – den första egna hästen

Så fick Ninas grann-systrar en islandshäst. Då väcktes tanken på en egen häst.

   – Jag sparade och tjatade, tjatade och sparade och 1977 blev det av. Jag köpte Somi frá Stora-Hofi. Somi var 5-gångare och kostade 8.200 kronor. En fyrgångshäst kostade ”bara” 7.200:-.

Fick man helt enkelt betala tusen kronor för den extra gångarten? Hmmmmm….

Nina och Somi tränade och tävlade ihop. 1981 tog de SM-titeln i terränghoppning, en gren som då ingick i de svenska mästerskapen.

   – Vi, liksom många andra, red nog mest grisepass, skrattar Nina.

Sedan dess har Nina tävlat på 25 SM i nästan alla möjliga grenar.

   – Handhästridning är den enda gren jag inte varit med i, berättar Nina. Utöver de vanliga sportgrenarna har jag tävlat i dressyr och som sagt terränghoppning. Och inte minst galopp-löp.

Ytterligare en tävlingshäst att nämna är Tenór frá Ytri-Skogum som Nina tävlat i många år. Främst i femgång och de olika passgrenarna men även i till exempel T2.

Sedan 1991 har Nina jobbat heltid med islandshästar. På gården Himmelsrum hade hon ridskola och inackorderingar. Nina är utbildad ridlärare nivå 3. Hon har även varit en uppskattad kursledare för kurser inom SIF, bland annat de populära avelskurserna i tre steg. För lite mer en tio år sedan började domaruppdragen bli så omfattande att något annat måste stryka på foten.

   – Jag avvecklade min ridskola för sju år sedan och 2013 var senaste gången hon tävlade, förklarar Nina.

Avelsdomaren Nina

Nina har varit avelsdomare i snart 25 år, hon blev godkänd 1998.

   – 1993 fanns ett utrop i tidningen Islandshästen att de sökte avelsdomar-aspiranter, förklarar Nina. Det fanns för få avelsdomare i Sverige.

Nina sökte och blev utvald som aspirant.

   – Det innebar att vi fick gå vid sidan av en av domarna för att lära oss. Thorvaldur Arnason blev min mentor och ledstjärna.

   – Vi aspiranter levde lite som på nåder, skrattar Nina. Beroende av vilka som satt i styrelsen fick vi ibland vara med och döma, ibland gå bredvid men inte säga något och ibland blev vi helt enkelt bortplockade.

2003 blev Thorvaldur och Rebecka Frey FEIF-domare och 2005 sökte Nina och blev godkänd.

1980 skedde den första avelsbedömningen för islandshästar i Sverige, på gården Vittullsberg utanför Uppsala.  Innan dess ingick islandshästarna i ponnypremieringsnämndens premieringar.

Vi kommer att tala om avel kontra prestation på ovalbanan.

   – Ingen tvekan, högt bedömda hästar kan också prestera på tävlingsbanan.

Nina berättar att hon när hon dömer tävling ofta känner igen en häst.

   – Jag tänker, just det, den dömde jag på visning, det är alltid glädjande.

Hon tillägger att hon älskar att följa stammar, att det är tydligt att det lönar sig med välstammade hästar.

   – Visst, ibland dyker det upp en stjärna utan välkänd stam, men det är mycket ovanligt.

   – Det är viktigt att veta att vi avelsdomare alltid är neutrala i vår bedömning. På en avelsvisning spelar varken stam eller ryttare någon roll, vi följer strikt det som står i domarhandledningen. Sen kan såklart en erfaren avelsvisare vara skickligare på att visa fram en hästs fördelar.

I den nya domarhandledningen ställs högre krav för att en häst ska få höga poäng. Några exempel är att hästen ska behålla sin balans och bärighet i tölt när ryttaren släpper tygeln för att få över 9 i tölt. Sakta tölt ska visas från skritt i stället för att bromsa in och traven visas i flera tempon. Här ken du läsa mer i vår artikel från 2019.

   – Anledningen till en ny domarhandledning är att hästarna har blivit så mycket bättre, man måste följa med i den utvecklingen. Islandshästen är nog den hästras som utvecklats mest.

Föl- och unghästmönstring är något som ligger Nina varmt om hjärtat.

   – Att se talangfulla föl och unghästar är så roligt. Dessutom är de unga hästarna en prognos för framtiden. Mönstringarna är en social sammankomst och jag gillar att få prata direkt både med uppfödare och publik.

Till hösten sätter mönstringarna fart. September och oktober är högsäsong och Nina åker både till Norge och Danmark och mönstrar. Hon dömer också Fölchampionatet i Danmark.

Nina har såklart själv avlat, förr i stor skala nu lite mindre.

   – I år får vi inga föl men planen är att betäcka fyra ston i år.

Avelsmålet är först och främst ett trevligt lynne och bra samarbetsvilja. Därtill vill Nina se lätta och smidiga gångarter och en häst som har lätt för tölt. Hästen ska ha en naturlig hållning och vara lätt fram.

   – Jag tänker att ”en ändamålsenlig exteriör” är en bra sammanfattning. Det är så tydligt att en ofördelaktig exteriör hindrar hästen.

Gaedingadomare på årets Landsmót

Vi måste såklart tala lite om hur det var att döma på Landsmót i Hella.

   – Vilken upplevelse, förkunnar Nina. Jag fick se så vältränade hästar och så fin ridning. Förr var det några i toppen som red så här bra, nu har det spridit sig till bredden av ekipage.

Nina nämner bland annat tonårsklassernas grundomgång. Närmare sjuttio ekipage red och så gott som alla gjorde det helt fantastiskt.

   – Jag blev inbjuden redan 2018, då ville jag men fick inte ihop det tidsmässigt.

Nina blev även inbjuden att döma på Fjordungsmót förra året men det stöp på att det krävdes två covidvaccinationer och Nina hade bara hunnit med den första.

  – När jag blev inbjuden till i år funderade jag en stund. Skulle jag klara mig utan att kunna särskilt mycket isländska? Jag pratade med min kompis Hinni (Hinrik Sigurdsson) och han sa ”klart du ska tacka ja!”. Han peppade mig på ett bra sätt.

   – I början var jag ganska nervös men det gick över fort. Det är en så trevlig atmosfär, alla är lättsamma och ganska skojfriska.

(Både Nina och vi på Ishestnews var fascinerade av att se hur tävlingsledningen utan problem löste att tävlingarna blev uppskjutna från 9 på morgonen till 16 på eftermiddagen på grund av vädret. ”Allt löser sig” är nog islänningarnas mantra på gott och ont och det gör det. Obyråkratiskt, smidigt och underbart även för oss i pressrummet).

Nina dömde i alla de olika gædingagrenarna och man dömde i domarpar, två och två. I uttagningarna flyttades domarna om så att man dömde i olika par, i finalerna dömde man ihop med samma domarkollega.  Två huvuddomare hade som uppgift att analysera bedömningarna och se att de inte skiljde sig för mycket åt.

   – Att få den feedbacken var enormt utvecklande och det var dessutom häftigt att få dela ut så höga poäng. Tänk att ge över 9 till flera hästar och ryttare, det hade jag aldrig varit med om förut. Vilken ridning och vilka hästar!

Islandshästen då och nu

Vad har då hänt under alla de här åren som Nina levt med islandshästarna?

   – Hästarna har blivit otroligt mycket bättre, likaså ridningen och kunskapen kring den.

Nina hyllar alla de eldsjälar som arbetat för rasen, utan dem hade vi aldrig varit där vi är idag.

– Island leder utvecklingen men även här i Sverige har vi gjort enorma framsteg.

Här kommer SM 1979 på tal. Under mästerskapet som varade i tre dagar så var det mer lättsamt, det fanns udda grenar och alla kände alla. Ryttarfesten var ett av de viktigaste inslagen.

   – Det där var såklart på gott och ont. Idag får vi i stället se fantastiska prestationer, fina hästar och duktiga ryttare. Det är definitivt bättre nu!

För sporten och för ridningen i stort har människor som Eyjólfur Ísolfsson betytt enormt mycket. Att vi har haft och har bra seriösa utbildningar är en viktig framgångsfaktor och Hólar leder utvecklingen. Nina nämner också Thorvaldur Arnason som den som utvecklat svensk avel, både genom att vara blupens fader, och genom sin gedigna kunskap som han alltid delat med sig av.

Nina är i stort sett uppbokad varje helg, snart bär det av till NM på Åland där hon ska döma gædingagrenarna.