Olil Amble och Álfaklettur kom på tredje plats i årets Gædinagafimi under Mästarcupen. Tre av deltagarna ur team Gangmyllan där Olil ingår med i finalen, ett bevis för att deras träning fungerar. Ishestnews har talats vid med Olil kring tävlingsgrenen, träning och andra funderingar. Här kan du läsa mer om själva tävlingen.
Tränar du annorlunda sedan du började tävla i Gædingafimi?
– Nej, det påverkar egentligen inte hur vi tränar våra hästar, vi tränar alltid så här. När det gäller lite äldre hästar som har bärighet och balans, då kanske vi tränar in någon specifik rörelse vi vill ha med i vårt program.
– Vårt mål är alltid en stark och välriden gångartshäst!
Några av hästarna från Olil och Bergurs stall fick vi se i passage i årets Mästarcup, vi kommer att tala om det.
– Hästarna, i det här fallet Glampi och Frami, har blivit redo för passage varefter de blivit starka. Piaff och passage har inte varit något mål i sig utan kommer som ett naturligt resultat av undervisningen och träningen vi gör i samarbete med Júlio Borba.
– Vårt fokus har hela tiden varit att utveckla starka och välbalanserade gångartshästar och då får vi de här övningarna på köpet. Jag tror inte någon ryttare skulle tacka nej till piaff och passage bara ”för att övningarna inte passar en islandshäst”. Känslan är fantastisk och vi har en väldig tur som får uppleva att hästarna förstår och blir glada, starka och stolta på en högre nivå än vad vi någonsin förväntat oss. Det gör också varje enskild dag spännande för både häst och ryttare, ökar samarbetet oss emellan och gör att vi som ryttare fokuserar på utveckling. Många detaljer som är så små att vi nästan inte lägger märke till dem, blir plötsligt till en stor och viktig helhet.
Under årets Mästarcup fick vi se dig och Álfaklettur vinna femgången. Och så kom ni på tredje plats i gædingafimin. Är inte de här grenarna extremt olika?
– Nej, delvis är det detsamma. För att vinna femgång, speciellt inomhus där du har mindre plats för att lägga pass än utomhus, behöver hästen vara lika tekniskt kompetent som i Gædingafimi. Álfaklettur är min bästa häst och jag tränar honom i skolor och andra övningar varje dag.
– Att rida femgång, stilpass og tölt är extremt tekniskt krävande. I femgång måste man ha kontroll över alla moment. Man ska fatta galopp exakt på ett ställe, öka galoppen för att få en bra övergång till pass, passen ska vara så kraftfull som möjligt och så ska man mjukt kunna sakta ner och fatta galopp igen för att upprepa hela proceduren en gång till. Inomhus blir det ännu svårare och funkar femgången i ridhuset så är det naturligt att hästen också är bra på gædingafimi.
Under årets tävling fick vi se Olil och Álfaklettur göra serpentiner med förvända slutor i bågarna.
– Från början red jag slutor i bågarna men när han alltid själv gick in i slutorna ställde jag Álfaklettur utåt och upptäckte att det också var en jättebra övning för honom. Han blev starkare och mer flyttbar av att göra både och.
Álfaklettur är bara åtta år och han har ett enormt steg.
– Han är elastisk och mjuk i sig själv, förklarar Olil, men behöver mere styrka för att orka sträcka ut och hålla den fomen som jag vill ha hela tiden. Han älskar att visa upp sig och lägger själv in lite extra energi så man även får den energin att jobba med, det är en fantastisk egenskap hos Álfaklettur.
– Jag var väldigt nöjd med passen vi visade i finalen, den börjar närma sig målet. I uttagningen snubblade han precis innan läggningen så det var otroligt att vi ändå fick till passen, det i sig säger en hel del om hästen.
Vi kan bara ana vad som kommer att ske varefter Álfaklettur blir äldre och starkare.
Femgångshästarna passar precis lika bra som fyrgångshästarna för Gædingafimi
För några år sedan såg man mest fyrgångare i tävlingsgrenen men nu visar även femgångshästarna framfötterna. Anledningen till att man inte såg dem förr hade inte att göra med att femgångshästarna inte fick platser i tävlingen, utan att de som red femgång tänkte att de inte passade in i tävlingsformen. Om man lägger passen med mycket spänning blir uppgiften såklart svår. Men om man istället ändrar sin träning upptäcker man snabbt att femgångarna passar in lika väl som fyrgångarna.
– Ett program i gædingafimi varar fyra och en halv minut. På den tiden ska man hinna visa hästens hela kapacitet. Programmet ska visa att hästen jobbar på ett korrekt sätt, den ska kunna samla sig och också explodera i kraft. Att lyckas visa allt är en bragd!
Vad tycker du om tävlingsklassen Gædingafimi?
– Det är kjempegøj att rida gædingafimi, säger Olil. Ingen vet vilket program jag planerat och jag kan skräddarsy det just så som jag vill. Det är rent av välsignat att få den friheten att man inte måste rida efter ett program som i de andra grenarna.
– Jag kan också ha en plan B och till och med C om jag snabbt behöver tänka om under tävlingen.
Olil berättar också att hon i sina program tar med alla gångarter. Kravet är att visa minst tre men hon tycker det är viktigt att visa alla, det säger mycket om hästens träning.
– Gædingafimi ger mig möjlighet att använda min fantasti och att utforska. Jag försöker alltid visa hästens bästa sidor. Det är viktigt att inte sätta för många regler kring tävlingsformen utan låta olika typer av hästar. kunna vara med och ge ryttaren möjlighet att skapa ett program som passar hästen.
– Det är ju helt fantastiskt att ryttarna ställer upp med sina bästa hästar oavsett om de är fyrgångs-, femgångs- eller tölthästar i grunden. Och sedan skräddarsyr sina program för att visa hästen i det den gör bäst och känna att de får en rättvis bedömning. De senaste åren har vi verkligen haft alla typer av hästar i finalen, det är fantastiskt!
– Vi ska vara noga med att grenen inte kommer att kräva en viss typ av häst. Alla hästar vinner på att vara vältränade, elastiska och ridbara för att kunna leverera i sina grenar.
Däremot är Olil inte säker på att grenen passar på VM eller Landsmót.
– Det är väl värt att prova, funderar hon, men jag ser grenen främst som en inomhusgren der man er omringet av musikk og ser hele banen, ikke under stive WM forhold, men la oss pröve, jeg håper virkelig jeg tar feil.
På Island börjar grenen bli mer och mer populär och Olil berättar att hon dömt ungdomsklasser i gædingafimi för andra året. Ungdomarna deltar i klassen som en del i ligan de är med i och de rider också andra grenar.
– Ekipagen var väldigt duktiga och de har en enorm utvecklingskapacitet. Jag tror att många tvingas utanför sin komfortzon och det är alltid bra, det er da det skjer ting.
– De här unga ryttarna kommer att lägga övningarna i sin verktygslåda och det kommer att ge dem en fantastisk utveckling som ryttare.
Gædingafimi har varit en tävlingsgren i Mästarcupen de senaste 20 åren.
– I början tyckte de flesta att den var obehaglig att rida, nu tävlas det i grenen över hela landet och det är väldigt populärt.
Nu utvecklar LH (Landsamband Hestamannafélaga) regler och domarhandledningen i GF.
Finns det andra fördelar med gædingafimi?
Det finns säkert många fördelar, en som Olil speciellt nämner är att det väldigt lärorikt att titta på gædingafimi.
– Vi har haft mycket bra och kunniga kommentatorer på sändningarna via livestream. Många vill se tävlingarna hemifrån just för att höra kommentarerna. Det som sitter och tittar och också lyssnar lär sig. Vi lär oss massor av att titta på gædinafimi.
– Att rida skolorna (öppna, sluta, diagonalsluta och förvänd sluta) på ett bra sätt är svårt, menar Olil. Man kanske använder skolorna mer som en övning istället för ett verktyg för att lösa problem med.
Utvecklingen av gædingafimi
Fem domare i gædingafimi har bildat en expertgrupp kring grenen. Alla domarna är även ryttare och några även ridlärare. Den här gruppen leder utvecklingen och styr åt vilket håll gædingafimin ska utvecklas.
– De tittar på hur övningarna ska utföras och hur hästen ska jobba, förklarar Olil. En annan sak de tittar på är att domarna ska vara eniga i sin bedömning. Det är inte ok att en domare ger 6.5 och en annan 8.0. Poängen behöver självklart inte vara exakt lika men ändå ligga nära varandra.
Olil menar att det här inte bara är viktigt i gædingafimi, utan i alla grenar. Här skulle hon vilja se att det är som i vanliga dressyren där en huvuddomare bär det yttersta ansvaret och kan stryka den poäng som skiljer sig för mycket ifrån de andra domarnas och sen själv sätta poäng.
– Det är helt oacceptabelt när poängen spretar för mycket, menar Olil.
– Man måste utforma poängsystemet i samarbete med ryttarna, annars är risken stor att kriterierna blir fel.
Ett exempel Olil tar upp är att det idag läggs större vikt vid att en övergång sker på exakt rätt plats än att övergången är korrekt och bra för hästen.
– Naturligtvis är målet en övergång som både är korrekt och sker på rätt plats, men man måste fundera över vad som är positiva misstag och vad som är negativa för hästen. Att få till bra bedömningsregler kräver ett samarbete mellan ryttare och domare. Här har vi mycket att vinna och vi måste komma överens om att vara eniga.
– Först och främst måste vi alltid tänka på hästen, avslutar Olil.
