– Är du en ryttare som vill ha utmaning, skaffa dig en islandshäst!

Det säger Birgitta Järnåker, välkänd instruktör inom Akademisk Ridkonst och Kraftskapande ridning, som har många islandsekipage bland sina elever. Det är inte utan att man blir nyfiken på hur hon tänker kring hästar i allmänhet och islandshästen i synnerhet. Skiljer sig träning för islandshästen jämfört med tregångare? Arbetar hon annorlunda med sina islandsekipage än med andra hästraser? Hur ser hon på islandshästens gångarter?

Ifall några av er känner igen avsnitt av reportaget beror det på det i vissa delar tidigare publicerats i Ridsport, på den tiden även våra islandshästar fick vara med i tidningen. Sedan publiceringen har Birgitta utvecklats vidare tillsammans med sina elever.

Birgitta med sitt sto Queen Karamelle. Foto: Yvonne Benzian/Ishestnews
Birgitta med sitt sto Queen Karamelle.
Foto: Yvonne Benzian/Ishestnews

Birgitta har en gedigen bakgrund och har sysslat med hästar i stort sett hela sitt liv. Hon är utbildad ridinstruktör på Strömsholm, har tävlat lätt hoppning och fälttävlan, samt har arbetat som hästskötare och beridare i Tyskland och hos välkände Lars Sederholm på Waterstock i England. Dessutom har hon hållit på med kampsporter som kung fu och med yoga, något hon ofta tagit med i sin ridundervisning. Hon tränade under 10 år med Bent Branderup – varav hon bodde 3 år på samma gård som honom i Danmark – och de senaste 7 åren har hon tränat med Ewa-Kristina Schaeder i Kraftskapande Ridkonst och är sedan flera år beridar elev till henne.  Idag bor Birgitta i Sörmland och undervisar runt om i landet. Birgitta har också fortfarande kurser i Danmark. Hon håller ibland även kombinerade yoga/ridkurser.

– Jag kom i kontakt med den Akademiska Ridkonsten genom min egen häst, berättar Birgitta. Jag tittade på olika grenar, till exempel Westernridning, då jag inte fann det jag sökte i den ”vanliga” dressyren. Så gick jag en kurs för Kajsa Ränkfors i TTEAM och där träffade jag Christina Drangel. Hon tipsade mig om en instruktör vars filosofier stämde väl överens med till exempel TTEAM och kampsport.
Instruktören var Bent Branderup och Birgitta var med på en kurs till fots. Bent var noga med att poängtera att eleverna inte skulle åka hem och byta ridstil över en natt, men det var just vad Birgitta provade att göra. Under tre veckors tid arbetade hon sin häst vid handen och genom att se resultatet blev hon övertygad att det fanns något i systemet som fungerade. Kraftskapande Ridkonst tillförde henne ytterligare dimensioner.

– Jag tycker om det sättet att finna samling, kraft, energi, att få hästen att delta, positiv och stolt! Jag kan se att hästarna musklar sig annorlunda, bygger upp överlinjen på ett bra vis. Signalerna/hjälperna är mycket små, sporrar är till exempel helt överflödiga. Det är föreningen mellan två nervsystem som bygger på respekt, tolerans och balans, förklarar Birgitta.

– Jag är själv inte islandshästryttare, men jag har många elever som har islandshäst. De senaste åren har jag ett hundratal regelbundet. Mina elever lär mig förstås mycket och jag provar att hjälpa dem utifrån min kunskap. Jag har elever från många discipliner, utöver islandsryttarna bland andra också hopp- dressyr- western- och distansryttare.

– Jag vill gärna föra fram likheter istället för skillnader, menar Birgitta och varje häst är värd en god grundutbildning

Birgitta har funderat mycket kring utbildningen av olika hästar. Då jag frågar om islandshästen säger hon:

– Islandshästen är först och främst en häst! Den har ett skelett och en muskulatur som alla andra hästar, även om den är avlad på sina specifika gångarter och i sin isländska miljö. Därför tycker jag att den ska ha en grundutbildning, precis som alla andra hästar.
Hon menar att alla hästar, oavsett ras, gångarter eller disciplin, bör ha denna goda grundutbildning så snart vi väljer att sitta på dem. Hästarna ska byggas upp så att de orkar bära oss på ett bra sätt och ta mer vikt på bakdelen.

Birgitta lär islandshästen Hrekkur piruett vid hand. Foto: Yvonne Benzian/Ishestnews
Birgitta lär islandshästen Hrekkur piruett vid hand.
Foto: Yvonne Benzian/Ishestnews

– De gamla mästarna hade kunskap om att bygga upp hästen, den ska vi ta vara på, menar Birgitta, det är en kunskap som idag till stor del är bortglömd.
Med de gamla mästarna menar hon bland andra Xenophon, Francois Robichon de la Guérinière och Pluvinel som ridkonsten är mycket inspirerad av. De visste hur man byggde upp en lydig, samlad, stolt och hållbar häst.

Samling, ett ord för många olika saker

– Vi behöver definiera vad vi menar med ordet samling, fortsätter Birgitta. Vad jag menar med samling är den som leder till levad, där det inte är något tvivel om att hästen bär hundra procent av sin vikt på bakbenen. I levaden ska mankhöjden vara en handsbredd lägre än vad den är i normala fall, på grund av att hästen ”niger” djupt med bakbenen.

– AR bygger upp en häst som håller länge, det har jag rent praktiskt fått erfara med mitt halvblodsto Karamelle som nu är en pigg och glad 28 åring!  Det viktigaste för mig är en glad och hållbar häst, säger Birgitta med eftertryck.

Birgittas sto Caramelle visar levad vid hand. Här var Caramelle 21 år… Foto: Yvonne Benzian/Ishestnews
Karamelle idag, en fräsch pensionär på 27 år. Foto: Birgitta Järnåker
Karamelle idag, en fräsch pensionär på 28 år.
Foto: Birgitta Järnåker

 

Alla gångarterna är viktiga för hästen

En av de viktigaste detaljerna inom AR är att halskotpelaren på hästen får vara fri. Man låser inte upp kotorna mellan tyglarna. Därigenom frigörs också ryggraden, samt bakbenen som är direkt kopplade till ryggkotpelaren genom bäckenet. Så snart halsen är fastlåst kommer hästen att ”skjuta” i stället för att bära med sina bakben. Inlärningsföljden kan vara lite annorlunda för gångartshästar än för dem med tre gångarter. Birgitta förklarar att alla gångarter är viktiga och att alla har sitt syfte.

– Fördelen med skritt är att det går långsamt, det hjälper ryttaren att hinna med. Det är också en gångart där hästen kan träda inunder och och bära sig.
Så kommer vi att tala om traven, som är viktig för att aktivera ryggmusklerna. Birgitta menar att på en islandshäst som har svårt för trav når man gångarten genom att träna skolorna, såsom öppna, sluta, förvänd sluta och diagonalsluta, i skritt. Att traven inte fungerar beror oftast på att hästen inte är stark nog.

– Femgångare har generellt en stor kapacitet för långt undertramp, men styrkan fattas. Det kompenserar hästen genom att låsa ryggraden och då blir det grisepass. Passartade gångarter ser man ofta hos vanliga tregångande dressyrhästar också, förklarar Birgitta. För att hästen ska trava måste ryggen ”svinga”.

– Av alla de hundratals islandshästar jag mött har jag ännu inte stött på någon som inte kunnat lära sig trav, fortsätter Birgitta.
Så över till galopp och tölt. Birgitta menar att båda gångarterna är viktiga för ryggmuskulaturen och för energin hos hästen.

– Som jag ser det kräver tölten en otrolig styrka om den ska utföras på ett, för hästen, korrekt sätt. Tölten kräver i princip lika mycket styrka som piaffen.
Hon förklarar vidare att det finns så kallade naturtöltare, men det är en stor risk att man utbildar dessa för fort. Deras kroppar hänger inte med och de får spänningar som resultat.

– Galopp och sluta hänger samman, trav och öppna. Tölten hänger mest samman med slutan, piruettvändningen och den förvända slutan, alla starkt samlande övningar.

En annorlunda ordningsföljd på grund av gångarterna

Den normala AR-ordningen är att man börjar med böjning, vidare med fram och ned och sedan samling genom skolorna. Böjningen ger möjlighet att träna ett bakben i taget. På en gångartshäst kan man få gå lite annorlunda tillväga. Det viktigaste då man tränar en islandshäst är takten. I trav är tvåtakten, den diagonala rörelsen, basen. Man får oftast börja på lång tygel och rakt fram. Vartefter hästen blir säkrare kan man vända över ett halvt voltspår för att senare kanske klara ett helt varv på volten. Sedan kan man arbeta vidare i den akademiska ordningsföljden. Det är lite olika från häst till häst var tölten kommer in. Med hästar som har lätt för tölten kan man börja träna den direkt. Med dem som gärna grisepassar föredrar Birgitta att bygga upp styrkan och skolorna i traven först. Ofta tittar hon på hästens överlinje innan hon väljer väg.

– Då jag får en ny islandselev vill jag gärna se alla gångarterna för att kunna bedöma hästens balans och vilken väg vi ska gå. Det gäller att ta vara på varje hästs talang.

Islandshästen kräver sin ryttare

Birgitta menar att det är mycket svårt att rida islandshäst bra, det kräver en mycket skicklig ryttare. Hon menar också att islandshästen kan bli en väldigt fin ridhäst. Flera av hennes elever har fantastiska och känsliga hästar.

– Islandsryttaren behöver vara skicklig på takt, både i sin egen kropp och att känna hästens. Tregångare kan man ”bunta ihop” lite grann, gör man likadant med en islandshäst byter den takt direkt. Ryttaren ska lära sig att bemästra både påskjut och bärkraft. De flesta ryttare har ingen aning om hur skillnaden känns, de känner mest till påskjut. Islandsryttaren måste kunna visa sin häst takten och gångarten genom sin egen kropp. Det är något som kräver stor känslighet och kroppsmedvetenhet.

Lite fler funderingar kring tölten

I tölten menar Birgitta att halskotpelaren ska lyfta mellan bogbladen och inte vara kvar i sitt nedersta läge. Med halskotorna i fel läge får hästen all vikt på framdelen och går med sänkt rygg.

– En korrekt utbildad tölt är en fröjd att se! Hästen behöver muskeltonus för att tölta, eller gå i piaff, men tonusen ska vara i rätt muskler. Det ska inte yttra sig som en mental stress, fortsätter Birgitta. Tydligt för mig är att den korrekta tölten kommer med styrka.
Hon menar att många väljer att plocka fram de olika gångarterna på för kort tid. Det handlar ofta om pengar, tyvärr sällan om hur länge hästen ska hålla betonar hon. Det här är ett problem inte bara inom islandsridningen, utan så snart vi vill visa eller tävla vår häst i vilken disciplin det vara månde. Hon ber oss också skilja på vilja och stress, det är väldigt lätt att blanda ihop de olika begreppen. Vilja hos en häst kännetecknas av att den glatt vill göra det vi ber om, att den förväntansfullt frågar vad den ska göra.

Åsa och Thora från Sundsvall
Åsa och Thora från Sundsvall

En glädje att vara med sin häst länge

Traditionellt byter man ofta häst inom islandshästvärlden, men nu börjar vi se tendensen att skola hästen grundligt och att leva med den länge.

– Det är en sann glädje att få skola sin häst, utbrister Birgitta. Hästen blir bara bättre och bättre och det blir ett fantastiskt samspel mellan ryttare och häst.
Birgitta tror att många som väljer att utbilda sina hästar enligt den akademiska trappan ser det som en mjukare väg att gå. Det är också en mycket rolig form av ridning som ser till det positiva i hästen och utmanar ryttaren se på sig själv, det kan vara en form av personlig utveckling.

– Islandsryttare är ofta mycket öppna till sinnet. De provar gärna nya metoder och ser vad som kan passa dem. Islandshästen kan lära sig allt, både tölt och piaff. Det handlar mest om ryttarens talang och hästens tidigare erfarenheter. Om man ska ha hästen hela dess liv tänker man kanske på ett annat sätt.

Birgitta berättar också att hon ofta får frågan om man kan kombinera AR med vanlig skogsridning och det är självklart för henne. Det är ju härligt att rida ut på sin välutbildade häst. Den historiska ridningen handlade mycket om funktion. Antingen utbildade man en stridshäst eller en arbetande häst som skulle valla boskap eller hjälpa till på annat sätt. En lydig häst var en säker häst, det kunde vara skillnaden mellan liv och död.

Olika takter inom gångarterna

Förr använde man olika takter på ett annat sätt än idag. Galoppen kunde ridas i tretakt, men framförallt i en samlad fyrtakt och i tvåtakt. Skritt reds i vanlig fyrtaktig skritt och i tvåtakt, det är en diagonal samlad skritt, så långt ifrån pass man kan komma. Av de flesta äldre raserna, de så kallade urraserna, hade många tölt, något vi ser slå igenom i flera hästraser än i dag.

– Även om man inte rider så avancerat som förr, har islandsryttarna en verklig utmaning genom de olika gångarterna, avslutar Birgitta.

Birgitta på sin kallblodstravare LoJo Foto: Yvonne Benzian/Ishestnews
Birgitta på sin kallblodstravare LoJo
Foto: Yvonne Benzian/Ishestnews
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...