Vi minns Vignir, alla glada tillrop, intervjuerna, tävlingsframgångarna och den stolta känsliga människan vi träffat under alla år vi rapporterat

Idag var planen att skriva två reportage men istället gick tankarna hela tiden till Vignir, hans fru Rebecca och till hans barn. Jag tänker på alla reportage från tävlingar och avelsbedömningar där jag skrivit om Vignir. På alla intervjuer vi på Ishestnews gjort med honom.

När jag tittade på vår sajt så fick jag bläddra på över 70 sidor med fem, sex reportage på varje där vi skrivit om Vignir. Ísar, Viking och Ivan är ju bara några av de hästar han ridit där vi skrivit spaltmetrar av framgång.

Jag glömmer aldrig när jag skitnervös skulle göra min första videointervju med honom och han vänligt svarade på mina frågor och nästan lotsade mig igenom intervjun. Jag glömmer inte heller den gången vårt video-objektiv strulade och vår fotograf fick stå med ett teleobjektiv på ett jättelångt avstånd medan Vignir och jag stod kanske sjuttio meter därifrån och snackade, som tur var med en lång sladd på mikrofonen. Eller de gånger jag fått starta intervjun igen efter att ha strulat till det med frågorna, Vignir bara svarade lugnt igen.

2013 besökte vi Backome där Vignir verkade som tränare i många år. Faktiskt räddade Vignir livet på mitt sto Töfradis när hon var på betäckning hos Viking från Österåker. Vignir red förbi stohagen och blev oroad när han såg mitt sto. Han valde att åka in med henne till Slöinge, själv var jag utomlands just då.

Personalen på Slöinge berättade att Vignir, med godis i fickorna,  varje dag besökte Töfradis och hennes föl.

Vi har gråtit tillsammans på en god väns minnesstund där vi båda försökte hålla oss men där det brast och vi delade på ett paket pappersnäsdukar, snörvlade och grät.

Det fanns en känslighet i Vignir som just kunde yttra sig som med Töfradis och ibland kunde ställa till det lite för honom. Men hela tiden fanns hjärtat med och i det fanns godhet.

På Backome var vi också med om när Island mötte western. Vignir red Göran Lindströms cuttinghäst med den äran, han satt som limmad i sadeln medan Göran som fick testa Ivan från Hammarby blev alldeles konfys av kraften i den för honom lilla hästen och trots att han berättat att han aldrig red med tyglarna så tog han ett rejält grepp om dem tills Vignir lotsade honom till att slappna av och känna på Ivans tölt.

Vignir hade alltid ett uppmuntrande ord att ge efter något reportage, vår rapportering från Landsmót, svenska tävlingar och annat.

– Vilket bra reportage, kunde han säga, det gav mycket.

2020 besökte vi Vignir och Rebecca på Sundabakki, där de startade sin alldeles egna verksamhet med bravur. De var så stolta och glada för sin gård och hade många planer som de lyckades förverkliga på alla sätt.

När jag med nämnda Töfradis var på kurs för Steinar Sigurbjörnsson på Sundabakki satt Vignir så ofta han hann på läktaren och kollade intresserat på Steinars metoder.

Vi såg Vignir på tävling efter tävling, men jag tror att han egentligen tyckte det andra var roligare. Att träna den unga hästen, att fortsätta utveckla talanger och att undervisa sina elever och se dem utvecklas. Vi vet att han brann för att låta ägarna till unghästarna vara med på resan och lära sig tillsammans med hästen.

Vi kommer att sakna att få göra intervjuerna, alla samtal och den där glada nicken när vi satt på pressläktaren och han till häst.

Vi kommer att sakna människan Vignir och även om vi nu är i chock kommer de glada minnena att ta över.

Just nu känns det bara overkligt.