”Jag stannar i paddocken idag”. ”Jag vågar inte rida med det där gänget”. ”Oj, måste jag ta in Bettans läskiga sto?” ”Tänk om jag möter ett vildsvin!”. ”Tror min häst behöver massage idag”.
Ridrädsla eller hästrädsla är något som många känner igen. Trots att man är rädd utsätter man sig för det otäcka för det är så otroligt roligt och underbart att umgås med hästen. För många av oss är hästar och ridning både det läskigaste och det roligaste som finns. De flesta instruktörer har en eller kanske flera elever som känner sig nervösa inför ridningen.
– Rädslan kan ta sig många olika uttryck, förklarar Mirjam Horn. Det kan vara så att man är rädd för att rida ut i grupp, att galoppera, att lasta eller massor av andra saker. Rädslan är personlig. En del är helt enkelt rädda att göra bort sig.
Mirjam ”Mirre” Horn känner vi som en av dem som gör fantastiska Islandshästpodden. Det vi kanske inte vet är att hon också jobbar med att hjälpa de som är häst- eller ridrädda. Mirjam startade sin hästkarriär med halvblod och tog RIK0. Efter praktik på olika islandshästgårdar tog hon också B-instruktörsexamen för islandshäst.
– När jag sedan började plugga till läkare hann jag inte med hästar längre.
Mirre vidareutbildade sig inom psykiatrin men kom efter ett tag på att läkaryrket inte var rätt för henne. Hon längtade tillbaka till hästarna.
– I början kändes det väldigt ovant att hålla på med hästarna igen. Jag är inte rädd men en försiktig ryttare och dessutom är jag rädd för kor, skrattar Mirre. Jag vet hur det känns att vara rädd.
– Jag kom på att jag kunde kombinera mina gedigna kunskaper om människans psyke med att arbeta som ridinstruktör.
Mirjams tanke är att alla ska kunna ha kul.
– Det är så synd att så många hindras i det vill göra, det går ju att jobba med rädslan.
Mirre berättar också att många hamnar i en negativ spiral. De skuldbelägger sig själva när de till exempel inte vågar rida ut. Och så förstärks det när stallkompisar i all välmening kanske säger saker som ”rider du bara på ridbanan” eller ”får din häst aldrig springa”.
– Mitt mål är att vända spiralen till en positiv sådan, säger Mirre. Den som redan skuldbelägger sig själv behöver inte andras skuldbeläggande ovanpå sitt eget.
– Vi måste förstå vad som händer inom oss. Rädslan säger oss något och vi vill gärna ha ett löfte att inget farligt kommer att hända.
Men det löftet kan man aldrig få, menar Mirre, vi måste istället förstå vår egen reaktion och även hästens.
– Man kan inte ändra sin personlighet utan istället ge sig själv acceptans.
Som exempel förklarar Mirjam att alla måste hitta sin nivå, det är till exempel inget mål i sig att kunna rida alla slags hästar.
– Oron kommer kanske att finnas kvar men man kan lära sig att bemästra den.
När Mirre har elever så börjar man med att sätta upp ett långsiktigt mål och att hitta mindre mål på vägen mot det. Man måste kunna bestämma själv vad man vill, det ska ingen annan göra. Sätter man för stora mål så kommer det att upplevas som övermäktigt.
– Jag hjälper mina kursdeltagare att bryta ned målet till lågt satta delmål. Och så ger jag mina elever verktyg att själv kunna styra sin rädsla och även föreställa sig hur det kommer att bli.
– Man kommer att våga stå för sina mål och vi arbetar också med att trigga kroppen att ta det lugnt.
– Människans instinkt är att undvika det som är obehagligt. Men istället för att undvika det obehagliga ska vi träna på att omstrukturera våra tankar och se att vi faktiskt överlevde något man längtat efter att kunna göra.
– Tankar startar en känsla som påverkar hur vi handlar. Vi måste med andra ord öva oss på att tänka på ett nytt sätt.
Hon förklarar att hjärnan gillar att lyckas och det gäller att övertala hjärnan att det vi förutsätter oss kommer vi att klara av. Mirre citerar här Ronja Rövardotter: ”Jag aktar mig för att trilla ner i helvetesgapet” som hon säger när hon just hoppar över gapet som bildats mellan Mattisborgens två halvor.
När Mirre håller kurs vill hon ha små grupper. Kursen startar med en föreläsning om hur kroppen reagerar på rädsla och vad som händer i människan. Sedan arbetar man vidare i små grupper och med privatlektioner.
– Det ska finnas tid för varje enskild person att arbeta med sina egna rädslor, avslutar Mirre.