Hemkommen efter domarevärv vid Dyggurs tvådagars WR- tävling på Himmelstalund.
Jag tog min domareexamen 1992. Jag har sedan dess både dömt och tävlat kontinuerligt även om det de senare åren varit mera fokus på deltagande i tävlingar som ryttare, än som domare.
Jag har känt ( som många ryttare ) frustration över att vissa bedömningar inte känns rättvisa. Det vill säga att min egen känsla för prestationen inte överensstämmer med poängen och inte med mina förhoppningar. Nästan alltid har jag dock kunnat landa i en förståelse och insett att min egen bild kanske inte tillfullo behöver vara den enda sanna. Det kan faktiskt kännas på ett sätt och inte se precis likadant ut in ifrån domarbåsen. Alla som rider kontinuerligt och tränar, har väl blivit videofilmade någon gång och kan inse att det man ser på videon inte alltid är det samma som man kände när man blev filmad. När man som ryttare dessutom är i en tävlingssituation är man oftast inte lika bra på att bedöma sin egen prestation som i träning.
Med en ny domarhandledning är risken att glappet mellan den egna uppfattningen och prestationens bedömning större, då vi ryttare inte helt hunnit anpassa vår uppfattning, skapat oss en referensram av vad den nya handledningen premierar kontra drar ned för.
Jag tror mig veta att många av dem som rider på mindre tävlingar ( och som inte är totala hästnördar och lever och verkar med gångartsridning dygnet runt ) faktiskt saknar bitar av kunskap i vad domarna vill se och vägen hur man kommer dit. Det finns en stor utbildningsutmaning för oss som verkar som instruktörer och aktiva i förbundets klubbar att förklara vad god ridning är och att det är en ridsport som vi sysslar med. Det är en tävling i ridskicklighet och förmåga att visa fram häst som vi sysslar med på våra ovalbanor.
Att tävla är spännande och utmanande, och svårt, och roligt och ibland hemskt och en massa annat. Det är inte alla givet att åka hem med bra poäng och ibland krockar vår egen världsbild med omvärldens. Är man inte beredd att ta det och använda det som ett redskap att utvecklas skall man inte tävla.
Sen kan man överväga om det är klokt att tävla i de grenar vi har, och att debutanter och barn bedöms enligt samma handledning som VM ekipage. Men det är en annan diskussion.
När den nya domarehandledningen presenterades i januari kände jag ett behov och en lust att döma mera. Jag har sedan dess varit på flera utbildningsdagar, på ett FEIF-domare seminarie och deltagit i domareträffar och dömt 3 tävlingsdagar. Jag vet att denna ambition och lust delas av många av mina domarekollegor som ser den nya handledningen som ett tydligare och bättre redskap i sin domaregärning än den gamla. Jag är fortfarande övertygad ( mer övertygad ) om att förändringen både är bra och dessutom var helt nödvändig.
Ur förändring skapas framtiden. Men det kommer inte vara smärtfritt och både ryttare och domare behöver ha respekt för att förändring av modell inte är utan friktion.
Rent praktiskt är domarens roll att skapa en rangordning, skilja mindre bra från bra och bättre. Utan att göra det så har domaren ingen roll på en tävling, inget berättigande.
Domarens samlade erfarenhet och värderingar är referensmaterial i alla de domslut som man träffar under en tävlingshelg.
Bara för att tydliggöra lite omfattningen och svårigheten av en domarroll vid en större tävling. Under helgens WR tävling satte jag sammanlagt ca 700 poäng, drygt 500 av dem åtföljda av kommentarer i samband med uttagningarna. Självklart är alla dessa inte rätt. Man ser delar av en helheten och skall snabbt sätta en siffra och kommentarer på det man uppfattar.
Ibland ser man olyckligtvis de sämsta delarna av en visning, ibland missar man att se missarna och ser det bästa. Detta är en bedömningssport och det kan vi inte komma ifrån.
För att minimera detta har vi ett system med fem domare, där högsta och lägsta siffran tas bort.
Som domare vill man, och där tror jag mig kunna tala för alla mina kollegor, alltid göra en så rättvis bedömning som det bara går. Kommentarerna är enbart för att försöka motivera och förtydliga för ryttarna varför man valt att göra den ena eller den andra bedömningen.
I flera kommentarer på FB på söndagskväll talades om att sluta tävla, att sporten skulle tappa ryttare om stämningen blev för negativ. Att domarna bara såg till det dåliga leta fel.
Jag vill hävda att min bedömning inte skiljde sig nämnvärt åt från innan den nya handledningen. Det samma gällde för de andra domarna vid denna helgens tävling.
Enstaka hästar / ekipage fick enstaka felaktiga siffror ( det är inget nytt – utan i relation till svårigheten att ha en bedömningssport ).
Vad som för mig är tydligt är att den nya handledningen tydligare sätter fokus på god ridning och på ridskicklighet. På det sättet kan jag hålla med Caspar Hegardt som i en reflektion om helgen skrev att vi riskerar att sätta ribban högt ( för högt ) för dem som är mindre erfarna / yngre. Genom att den nya handledningen tydligare sätter fokus på lösgjordhet och korrekt kontakt med hästen har vi gjort det svårare att börja. Lösningen heter andra bedömningskriterier / andra klasser för debutanter.
Jag hoppas och vill tro att alla ryttare känner sig välkomna att ta kontakt med den domare vars bedömning man inte förstår. Ta det som en utmaning kära domarekollegor och ryttarkollegor –
finns det en brist i förståelsen för poängen, fråga och våga ta diskussionen.
Möjligtvis ett medskick till tävlingsarrangörerna: se om det på något sätt går att skapa utrymme för frågetillfällen efter klasserna.
Till klubbar och intresserade ryttare. Skapa träningstävlingar där domare och ryttare tillsammans diskuterar bedömning. Fortsätt dialogen så lär vi oss tillsammans att bli bättre, både på att rida, bedöma och samtala.
Vänligen,
Marcus Ljungqvist
