Clinic med landslagsryttare och Julio Borba. Text av Jonas Bring, nationell domare.
Den 27-28 oktober avhölls en clinic på Stenholmen med Julio Borba. Ett antal svenska landslagsryttare red och landets sportdomare var inbjudna. Även några domare från Finland hade tagit sig hela vägen till Linköping. Landslaget arrangerade clinicen och ville rikta fokus på god ridning och framförallt förståelse och bedömning av hästens form.
Onsdagen bjöd på individuell undervisning av landslagsryttarna. Den var öppen för övriga deltagare på läktaren, men det skedde inga diskussioner med åskådarna. Själv anlände jag på kvällskvisten lagom till Thorgeir Gudlaugssons presentation av arbetet med den nya domarhandledningen.
Thorgeirs utmärkta presentation började med att ifrågasätta nuvarande tävlingsform och bedömning. Reflekterar bedömning och tävlingsform vad som är relevant med avseende på utveckling av häst och ryttare? I varjefall vad gäller mindre erfarna ryttare måste man nog säga att det gör den inte alls. Arbetet med att ta fram en ny handledning är komplicerat och måste få ta tid. Dagens handledning är så snårig att det är svårt att se dess linje, därmed är den nästan omöjlig att använda praktiskt. Istället baseras bedömningen allt mer på en odefinierad praxis vilket inte gör bedömningarna mer enhetliga.
Att mitt i höstrusket träffa ryttare, domarkollegor och kompisar som man annars mest möter under den intensiva tävlingssäsongen är utomordentligt trevligt, men bäddar för långdraget nattsudd i kombination med visst barhäng.
Torsdagen var dagen för den huvudsakliga clinicen. Ett antal ryttare red lektion till Julios instruktioner, intressanta diskussioner togs upp under tiden och vi på läktaren ställde frågor när det var något vi undrade. Julios sätt att instruera passar bra för att ta upp diskussioner under ridningen.
Julio vill ha hästar som är mjuka, energiska och hela tiden har en lång överlinje. Mjukheten kommer från sidförande rörelser som ger en böjd insida och placerar inre bak under hästen och en utsida som sträcks ut och ger en behaglig kontakt med bettet. En mjuk häst böjer sig i första hand genom att yttersidan söker kontakt framåt/nedåt med bettet än att korta insidan. De skall ha ett sug i bettet och tygeln skall aldrig glappa. Om tygeln glappar är det ett tecken på att hästen inte tänker framåt. Då måste man minska på samlingen, rida fram och samla igen.
Även om vi var en hel del folk på läktaren uppstod en rimlig tvåvägskommunikation. Hade ridhusets läktare varit fulla av åskådare hade kommunikationen naturligtvis inte fungerat. Det var också ett plus att alla var tämligen pålästa.
Men man måste ändå fråga sig vad som skall vara normerande. Ett av landslagets syften med clinicen var att påverka bedömningen i en riktning som de tycker mer avspeglar god ridning. Gott så.
Julio Borbas synsätt blev grunden för detta. Jag tvivlar varken på syftet eller att detta faktiskt kan påverka bedömningen i framtiden, men borde det ändå inte finnas någon instans närmare FIEF som tar detta ansvar? Det behövs någon grupp som har det officiella uppdraget att definiera och verka för utvecklingen av islandshästridningen. Som domare vill jag mycket hellre att SIF/FEIF skall berätta för mig hur jag skall döma än att landslaget gör det. I den mån det faktiskt finns en sådan grupp lyckas de inte riktigt föra ut sitt budskap.
Det vore inte orimligt att man i ett annat land där man upplevde exakt samma problem samtidigt hade en clinic för en gammaldags dressyrryttare som löser problemen med en spikrak häst, mycket drivning och en bastant hand. Utan bättre styrning riskerar idealen och bedömningen att bli än mer disparata. Missuppfatta mig inte, eftersom det inte kommer några tydliga direktiv uppifrån är jag glad att andra aktörer genomför arrangemang som detta. Den goda ridningens år och de extra plus man kan ge som domare har kanske inte varit det tydligaste FEIF åstadkommit.
För egen del ökade min kunskap och insikt på det ridmässiga planet, liksom min inspiration. Julio förklarade sambanden mellan form och mycket annat väldigt bra. Om allt fungerar som vi tror bidrar ökade kunskaper om ridning till att man utvecklas som domare. Om min domarinsats kommer att bli bättre efter detta återstår väl att se, men jag tror ändå det.
Även om jag tycker att landslaget kanske inte är rätt instans att vara huvudman för frågan är jag glad att de tog sig besväret att genomföra denna mycket givande clinic, ingen annan verkar ta ansvaret. Slutligen vill jag rikta ett stort tack till Stuteri Stenholmen som i sitt ljusa och trevliga ridhus huserade arrangemanget.
En inspirerad Jonas Bring
jonas@jebkb.se