I slutet av Januari bjöd Vestur in till ”Ryttarens kropp i Fokus” ute på Sävenbanans klubbhus. Vi var cirka 25 kvinnor som lärde oss om ridkroppen av Ylva Mattson (osteopat, nationell domare för sporttävling) och Suss Landin (ridinstruktör med fokus på samspelet häst och ryttare). Teori blandades med praktiska övningar.
Suss och Ylva började med att berätta att de båda vill väldigt lika men har olika pedagogiska infallsvinklar. De vill öka förståelsen för hur hästen påverkas av ryttaren, hur vi kommunicerar med hjälp av kroppen och hur vi utvecklar en balanserad sits. När vi sitter rätt så stör vi minst och får lättare att inverka på hästen. En bra sits ökar också vår möjlighet att ta in och lyssna på hästen.
– Vi ryttare är ofta fokuserade på vad vi ska göra och sämre på att lyssna, förtydligar Ylva.
Hur ska vi då få hästen att göra vad vi tänkt oss. Här förklarar Ylva teorierna kring Skinners experiment och operant betingning och hur vi kan träna hästen att förstå signalerna. Det går att träna både genom negativ förstärkning (tag i tyglarna, obehagligt, hästen stannar, ge efter, skönt för hästen) eller positiv förstärkning ( t ex genom klickerträning där man berömmer minsta försök till att bli rätt). När vi rider ska vi försöka vara så ”tysta som möjligt och ha en neutral sits som utgångspunkt. Ju yvigare vi är desto svårare är det att komma tillbaka till det neutrala läget. Vi fick lära oss att alla övningar vi skulle få lära oss under dagen bygger på en häst som vill vara med. Den ska inte vara apatisk. Idealiskt är att den svara för en signal och gå fram för den till dess vi ger en ny signal.
Proprioception
Ett ord som låter avancerat och innebär att hjärnan får signaler från våra kroppsdelar och var de befinner sig i ”rummet”. Det är en del av vår kroppsuppfattning och nödvändigt för att kunna hålla balansen. I varje led finns nervceller som skickar signaler till hjärnan. Ifall vi börjar svaja eller tappa balansen så ändras belastningen på muskeln och vinkeln på leden. Centrala nervsystemet använder informationen för att direkt korrigera för att upprätthålla stabiliteten. Det här sker hela tiden, både när vi är stilla eller rör på oss. En stor del av detta automatiseras efter ett tag.
– Ju mer man måste tänka på en rörelse, ju mer plats tar det i hjärnan, förklarar Ylva. Vi måste automatisera att sitta rätt så att vi inte behöver tänka på det hela tiden.
En kropp förhåller sig naturligt optimalt till gravitationen. Vårt skelett står emot just gravitationen med minsta möjliga muskelkraft. Normalt är alla leder i sitt mittenläge och musklerna är lika mycket spända på alla ställen. När vi är i normalläge även i sadeln så kan vi lyssna på vår samarbetspartner; hästen!
– Genom en neutral sits kan vi ha balans och vara fokuserade. Vi kan lättare lyssna och därmed inverka vid rätt tillfälle och belöna. Det är det som är ryttarkänsla!
När vi gör små rörelser går det fort att komma tillbaka till neutralläget. Om vi istället är yviga och ger stora hjälper så blir hjärnan upptagen av att vi ska komma tillbaka till neutralläget och då har vi ingen kapacitet till att lyssna och känna efter. Att hitta den ”rätta” sitsen kräver för de flesta av oss medveten träning, men när vi väl börjar hitta den så blir det mycket lättare att rida. Skelettet Benjamin är med och illustrerar var muskler fäster, var vi ofta är korta och vad som påverkas när vi sitter till häst.
Assymetri hos häst och ryttare
Både hästar och människor är assymetriska. Det finns många studier gjorda på hästar och det alla kommit fram till är att hästar ÄR assymetriska i mer eller mindre grad. De har en konvex och en konkav sida. För dig som liksom mig har svårt att hålla reda på konvex och konkav har jag ett enkelt knep. Ifall du håller din hand framför dig så är den sidan som är konvex den där det växer hår. Kon-väx!
Ylvas slutuppsats på utbildingen till osteopat om just detta. Mer om den längre ned.
Man har sett att toppresterande hästar är assymetriska till en färre grad än andra. Det kan vara skönt för oss ryttare att veta att det oftast inte är något som vi åstadkommer medan vi rider. Normalt rider vi cirka fem timmar i veckan och det är en kort del av hästens tillvaro. Hur ser man då åt vilket håll hästen är konkav eller konvex? Vi kan longera hästen och se hur den böjer sig eller studera den när den betar och se hur den står med sina ben.
– Det finns forskning som tyder på att det kan finnas en könsskillnad mellan valacker och ston, berättar Ylva. Ston är i högre grad konkava till höger, valacker till vänster.
Även människor är assymetriska. Som ryttare behöver vi hela tiden arbeta på att vara så symmetriska som möjligt. Vanligt är att höger höft roterar framåt, oberoende om vi är höger- eller vänsterhänta. Människor kan också vara födda med benlängdskillnader. Att det är viktigt att sitta så rakt som möjligt förstår man när Suss förklarar.
– Ett huvud väger 5-8 kilo. Lägger man det 1 centimeter åt sidan så är det 10 procent av kroppsvikten som går rakt ner i det ena sittbenet.
När vi tränar för att bli så symmetriska som möjligt så måste vi alltid utgå från var vi befinner oss just nu. Och sträva efter minsta möjliga muskelkraft utifrån där vi är idag.
Rak ryttare = rak häst?
I sin slutuppsats studerade Ylva 30 hästar och bedömde dem som konvexa till höger eller till vänster. Ylva tittade på ryttarna och undersökte deras grad av assymetri. Hon tog också hjälp av Suss för att bedöma hästarna, med och utan ryttare. Innan studien var de tämligen säkra på att en skev ryttare skulle avspegla sig på hästen, men så var det inte. I den här studien påverkades inte heller hästarnas konvexitet av vilken sida man satt upp.
Däremot var det tydligt att raka ryttare hade en positiv inverkan, även om en skev ryttare inte förstörde. En skev ryttare och en skev häst har svårare att hitta en gemensam balans. De kunde se att de helt raka hästarna blev något skevare av en skev ryttare, men eftersom det bara var två raka hästar med så var urvalet för litet. Däremot ska vi som rider en så liten hästras ta till oss att vi inverkar mer på vår hästs kropp.
Filmtajm och moment 22
Nu fick vi titta på en film där Ylva rider sitt känsliga sto medan Suss instruerar från marken. I filmen får vi se Ylva växla mellan att trampa ner hälarna, en instruktion de flesta av oss fått många gånger, och att inte göra det. Ylvas sto visar med bestämdhet vad hon tycker om det hela; hälarna ner, stoet argt och nästan stopp. När Ylva sitter avslappnad med foten parallell med marken blir hästen nöjd och travar på med takt och schwung.
Varför händer nu detta? Jo, när vi trampar ner hälarna spänner vi oss och befinner oss i ett ytterläge. Vi tappar förmågan att ta upp stötar, vi blir stumma uppe på hästen. Dessutom klämmer vi oss bak i sadeln. I det här läget går det varken att balansera eller hänga med hästen framåt.
I stället ska vi vara så neutrala som möjligt, känslan ska vara som att vi stod på marken. När vi behöver rätta till vår sits och hur vi har fötterna i förhållande till resten av kroppen är det väldigt individuellt hur vi gör. En del fokuserar på fötterna, andra på bäckenet för att hamna rätt i sadeln. Var stigbygeln ska sitta på foten är också individuellt. Man kan knacka under foten och faktiskt känna var stigbygeln bör vara. Knäet ska kunna vara böjt och stiglädren hellre för korta än för långa.
Vi fick också se vad som händer om man sitter snett. På filmen bär Ylva en tröja med ett lodrätt streck som gör att vi kan följa hennes kropp. Det är vanligt att vi hamnar extra snett på volt, i en skänkelvikning eller andra övningar. Vi får ofta lära oss att vi ska ställa hästen och se dess öga. Om vi måste ”titta” för att se om hästen är ställd är det lätt att hamna fel. Det är i det läget bättre att inte ställa hästen alls. VI ska inte heller glömma att det är ett samspel mellan två kroppar och att allt inte beror på ryttaren. Hästen kan ha svårt att bära på sin yttersida i ena varvet. Och eftersom det är svårt för oss att vara raka på den sneda hästen hamnar vi i Moment 22.
Här gäller det att inte kapitulera och låta hästens obalans smitta av sig. Ifall hästen nu inte har en sida att sitta på så får vi sitta på den andra och vara så raka det går. Det är en fördel om både pubisleden och SI-leden är något rörliga. För att lederna ska kunna fungera måste våra ben vara där vi har som mest rörlighet.
På breda hästar kan det faktiskt hjälpa att sitta i en smula stolsits. Vi ska ha benen så att det är mitt i leden, alltså inte i något ytterläge. Och vi ska alltid balansera på sittbensknölarna och jobba med bäckenet. Vi ska också vara noga med att vi inte vinklar om i midjan, vinklingen ska ske i höftleden. Det här gäller egentligen i alla sporter där man behöver ha en stabil överkropp. Om man klarar det här så behöver man inte spänna kroppsdelar vi behöver kunna röra fritt.
Summan av kardemumman är att om vi rider optimalt behöver vi inte dra ihop musklerna. Hos oss är det väldigt vanligt att ha korta muskler på framsidan av kroppen. Människan är konstruerad för att promenera i rask takt med långa steg, inte att sitta ovanpå en häst. Ifall vi får instruktionen ”rid bakifrån och fram” är det många av oss som lutar oss bakåt. Det är bättre att följa med hästen i rörelsen.
Praktiska övningar
Efter den intressanta teoretiska delen fick vi göra olika praktiska övningar. De syftade alla till olika saker. Som att förlänga benet, hitta fötterna via tåmassage, fläta in tårna i varandra om vi kunde, rulla upp kroppen kota för kota, stretcha käken i en övning som kallas ”Karl-Alfred”, ligga på en rulle och öppna upp bröstkorgen, stretcha mot diskbänken och träna magen. Efter övningarna var vi nog alla överens om att vi kände oss mer raka och jämna, att vi hittat våra fötter och att vi kände mer var vi hade våra kroppar. Hela kursdagen var otroligt spännande och nyttig. Vi hoppas på en uppföljning med häst.
