Ryttarpepp från Hinni Sigurðsson

Jag har under en period publicerat en del artiklar på isländska på mina sociala mediasidor och fått många frågor om översättning av dessa.

Nu fick jag även möjligheten att få dela lite med Er Ishestnews läsare, och det tackar jag för. Detta kan möjligtvis vara historier som många av Er har bevittnat nån gång eller hört förr om några utav Er ens kommer ihåg min tid som jag bodde och jobbade i Sverige. 

Nog om det, nu till dagens ämne.  

 

Jag vill berätta en liten historia från min egen karriär, där många helt säkert känner igen sig i mycket vi sysslar med.

 

Jag har alltid haft höga ambitioner i det jag gör, ibland för höga kanske, högre än “kontosaldot” just då, men samtidigt har jag genom tiderna spelat huvudrollen att vara mitt absolut största hinder. Hur många gånger som helst har jag direkt gjort sabotage på mina egna framgångar bara genom att inte ha huvudet “rätt skruvat” när det gäller.

 

Som ung hästtränare och ryttare var jag rätt duktig passryttare, åtminstone på den nivå som jag jämförde mig med. Hade lätt för att lägga pass, och tyckte givetvis att det var otroligt roligt att rida pass och hade bra framgångar med ganska många hästar.

När jag sedan började utbilda mig mer, gick en stor utbildning som tränare och instruktör  gjorde jag “missen” att jag började tänka väldigt mycket på hur man ska göra, tänka på läran och röra om i teknik och känsla som egentligen var redan bra och som jag behärskade på ett bra sätt.

 

Plötsligt var det väldigt komplicerat att lägga pass, svårt att rida pass. Som om det inte var nog så så hade just vid den tiden en tävlingshäst som var rätt svår i passen, och man fick tänka sig för.

På kort tid blev det så att rida pass var en jättegrej, en operation laddad med dåligt känsla att man inte klarar av det. Att man inte behärskar tekniken.

 

Tankarna inför varje läggning var alla i en riktning: “hoppas det går bättre än sist” “shit jag hoppas det inte strular igen”

Med andra ord, jag gick in i passläggningar med förväntningar om att de skulle misslyckas, att det inte kan lyckas.

Och självklart blev det så, typ varje gång, jag hade bestämt att det kan inte lyckas och boom, såklart blev som jag tänkte.

 

Där hade jag ärligt några år i min karriär laddade med svårigheter att lägga pass, och som det ofta blir när nånting blir svårt börjar man träna på alldeles för svåra och komplicerade saker. Man skapar alla möjliga “ritualer” rund läggningarna, ändra utrustning, byta bett, ändra skoning och allt möjligt.

 

Probelmet: Ryttaren är proppfull med tveksamheter, dåligt självförtroende för uppgifter, helt säker på att misslyckas och därför är han spänd och förstörde bra passlöp för sina hästar!!!

 

Lösningen tog iofs otroligt kort tid när problemet väl var uppe på ytan, och det var framför allt som jag brukar tjata om med mina elever att se löpet (situationen) framför sig, tänka läggningen ,even om hästen inte ens är i närheten går det att träna pass,se upploppet, uppgiften och resultatet lyckas.

Gå tillbaka till grunden, hitta glädjen och motivationen istället för negativt laddade värderingar rund passen, och sist men inte minst hitta tillit, att lita på saker som tidigare funkade fint, lita på den egna förmågan och känslan som tidigare har varit bra.

Att gå in i passläggningen med endast en tanke i skallen, att det ska lyckas, och njuta av kicken som en riktigt bra passläggning ger och är en av de häftigaste känslor jag vet.

 

Det jag ville säga med detta expel, spelar ingen roll vad vi sysslar med är några saker:

 

1. När en uppgift inte funkar som den ska är otroligt viktigt att arbeta med mentala bilder, ställa in rätta bilder i tankarna, och därmed ställa rätt förväntning inför uppgiften om det som ska hända och inte det som inta ska hända. Därmed går vi in i uppgiften med rätt mental inställning och kroppspråk som ändrar situationerna otroligt mycket.

 

2. När det går utför, inte går som det brukar, börja med att förenkla sakerna. Inte gräva sig djupar ned i mer komplicerade saker utan dela upp uppgiften i små enklare delar och därmed känna att man behärskar uppgiften på nytt.

 

3. Till tränare/ledare: Saker som eleven gör bra, har bra självförtroende och övningar som funkar bra bör man vara försiktig att ändra mycket. Att ändra teknik som eleven behärskar bra och utför nästintill omedvetet saktar ned reaktioner, för eleven måste börja tänka tekniken/känslan på nytt och därför kan man förvänta sig sämre teknink och resultat åtminstone tillfälligt. Om teknik ska justeras eller ändras är det väldigt viktigt att veta att man kan följa upp den ändringen fullt ut om den ska göra nytta.

 

Kom ihåg att för att kunna utföra en bra prestation, vad man en håller på med måste utövaren uppleva FLOW, där rörelser och allt agerande flöder utan ansträngning och nästintill omedvetet. För att uppleva tillståndet FLOW som egentligen är bra självförtroende i uppgiften är det viktit att kraven/förväntningar om resultatet stämmer med den upplevda förmågan inför uppgiften.

Tränare som lägger fram en allt för svår uppgift för en elev som inte är riktigt “där än” förstör flytet, eleven upplever stress eller ångest.

Med uppgifter som är alltför enkla, eller långt under elevens förmåga miskar motivationen avsevärt.

Just där har vi tränare en otroligt stor roll, och stort ansvar. Att elevens upplevda förmåga/kapacitet för tillfället överenstämmer med uppgiften den får.

 

Nu börjar det bli långt inlägg, och för att det ska bli sagt då är passridning naturligtvis som alltid otroligt rolig, rena toppen i tillvaron nästan tycker jag.

 

På bilden går Óðinn frá Silfurmýri en strålande fin flygande pass i bra balans med en passagerare med urhäftig känsla 🙂