Foto: Privat
En dag kom ett meddelande från Joanna Sätter, bland annat lärare på Wången. Hon ville gärna berätta vad hon råkat ut för. För ett och ett halvt år sedan köpte hon en valack som var väldigt långsam i ridningen och köptes som en projekthäst. Hästen hade varit hos några ägare men Joanna ville ändå ge honom en chans. De som hon köpte honom av berättade inför köpet att han kunde bli hingstig. Joanna frågade dem om han kunde vara klapphingst?
Svaret var ”nej nej”, absolut inte! Han är dessutom opererad för så kallad ”strengur”. (Här hittar du en artikel om kastrationsskadan strengur).
Valacken kom till Joanna mitt i sommaren. Hon upplevde inte att han gnäggade mot stona, däremot bajsade han på hög. Han var artig och snäll, men långsam.
– Efter ett halvår bestämde jag mig för att sälja honom till en verksamhet som letade efter lugna hästar, han var både lugn och långsam. Alldeles för långsam för min smak, men helt funktionell i övrigt.
Allt gick bra tills en dag, då valacken anföll en annan häst och var riktigt elak. Hans beteende stämde inte in på en ”vanlig” valack.
– De nya ägarna visste inte vad de skulle göra men tog ett blodprov för att se om han fortfarande var hingst. Det kan även vara så att testikelvävnad blir kvar trots att man tar ut testikeln, och då produceras ändå hingsthormoner.
Det visade sig att hästen producerade hingsthormoner och köparen kom med ett ultimatum. Antingen fick Joanna köpa tillbaka hästen eller bekosta en operation där man med titthålskirurgi gick in och kontrollerade bukhålan. Joanna bestämde sig för operationen.
– Hästen opererades och det visade sig att den hade en fullstor testikel i vänstra bukhålan. De hade bara tagit ut den högra testikeln vid kastrationen. Han var klapphingst.
Joanna försökte få kontakt med uppfödaren, men hon svarade aldrig på frågan om hur hästens kastration gått till. Det Johanna efterfrågade var journalen från veterinären som kastrerat, men som sagt, inget svar.
Det kan vara så att tanken var att avvakta och se om den andra testikeln skulle komma ner i pungen och då tas bort men att man sedan sålde hästen utan att fullfölja kastrationen. Joanna menar att man kan ifrågasätta en veterinär som går med på att bara ta ut en testikel, det är egentligen djupt oetiskt.
På Island registrerar ägaren själv eller veterinären kastreringen i World Fengur eller skickar ett mail till registratorn som ordnar att det blir infört i databasen.
Till saken hör att klapphingstar ofta mår dåligt och att de kan bli riktigt farliga. De kan helt plötsligt bli aggressiva, utan att ha visat tecken på det innan.
Joanna har en känsla av att flera köpare kan ha råkat ut för liknande händelser. Antingen att en testikel finns kvar eller att testikelvävnad finns.
Om man misstänker att en häst har produktion av hingsthormoner kvar så kan man enkelt göra ett blodprov för att få ett tydligt svar.
Ulf Hedenström är veterinär på riksanläggningen Wången och via telefon får vi en pratstund med honom. Han bekräftar att en klapphingst eller en valack med fortsatt hormonproduktion ofta mår dåligt.
– De är hormonella utan att kunna reproducera sig, det blir ofta svårt för en sådan häst att hitta sin plats i en flock. Hästen kan även känna av fysisk smärta.
Hur vanligt är det då och hur kommer det sig?
– Det är absolut vanligast att en kastrering går bra, menar Ulf Hedenström.
Han betonar att det är viktigt att kastrera på rätt sätt och att det är individuellt vad som är det rätta sättet. I fält, förespråkar han stående kastration, då behöver man inte söva hästen utan kan ge den lugnande och hygienen kring kastrationen blir bättre. Det är dock alltid förenat med en risk för veterinären att kastrera en stående häst, man är utsatt för bakhovarna och kan få en spark. Risken finns också att båda testiklarna inte kommer ner i pungen och då kommer man inte åt att kastrera på rätt sätt.
– De flesta hästar släpper ner testiklarna vid sedering men om de inte gör det så ska man inte ta någon av testiklarna. Man måste kunna få ett riktigt tag med tången för att kastrationen ska bli bra.
– Av hundra kastrerade hästar så kanske det är en enda som det inte fungerar att kastrera som vanligt på.
Anledningen till stående kastration i stallet är säkerheten för hästen och ekonomin.
– Oftast kastrerar jag i hästens hemmiljö och då normalt i dess egna box där den är trygg och är i en känd bakterieflora. Ibland kastrerar jag även i hagen eller på betet (som förr) men det är inte idealiskt.
Om en liggande kastration bedöms lämplig så förespråkar Ulf att man åker till en klinik eller ett djursjukhus som har rätt förutsättningar att hålla hygienen och även kan söva hästen kontrollerat.
– De flesta hingstar ”släpper ner” testiklarna när de sövs, och skulle de inte göra det tycker jag man ska fundera på att låta hästen somna in om man inte kommer åt den andra testikeln.
Ulf berättar också att islandshästen är en ras som han upplever att det går bra att kastrera även sent. Han har till och med kastrerat godkända avelshingstar med ett bra resultat.
– Hingsthormonerna går ofta ner snabbt på islandshästarna.
Ulf kastrerar sm sagt ofta hästar i stallet, det är historiskt att göra så. Numera blir det allt vanligare att åka in till klinik.
– Om jag får förutsäga framtiden tror jag att det blir ovanligt att veterinärer vill kastrera i fält, den typen av kirurgi är i utdöende i och med riskerna, säger Ulf, men tillägger ödmjukt att det är en “killgissning”.
Joanna vill gärna komma i kontakt med andra som råkat ut för detsamma för att kanske gemensamt kunna agera och ta en diskussion med IBL (Islands motsvarighet till Jordbruksverket) och förespråka striktare regler med intyg från veterinären.
Skriv till oss på Ishestnews via ishestnews@gmail.com eller Messenger så förmedlar vi kontakten.
