Þórshamar frá Sauðanesi.
Foto: Þórir Tryggvason.
Att få delta på en istävling på norra Island lät så galet att jag omedelbart tackade ja när möjligheten infann sig. Den 16:e februari var det dags; plötsligt befann jag mig utanför ishallen i Akureyri och skulle snart rida in på isen!
För tionde året i rad arrangerades istävlingen Bautatölt av restaurangen Bautinn i Akureyri. Tävlingen är öppen för alla, även för utländska deltagare. Man behöver inte kvala och charmen med denna tävling är just att det finns ryttare på alla nivåer – man ser allt från Islands bästa ryttare susa förbi på urflotta topphästar, till mera ”bonniga” varianter på ganska oborstade springare. Och så vi, tre ryttare från Sverige och två från Danmark, som hade åkt hela vägen hit för att delta på lånade hästar!
Minimumålder för att delta var 16 år och tävlingen vanns av en 17-åring men det fanns även en 72-årig ryttare med i B-finalen. Övervägande delen av deltagarna var män, och finalerna var helt mansdominerade.
Evenemanget började klockan 20 och utanför ishallen pågick stor aktivitet i vintermörkret. Bilar med släp stod parkerade i ett virrvarr runt ishallen och överallt red folk kors och tvärs över parkeringen för att värma upp.
Tävlingsupplägget var enkelt: man rider två och två, först ett varv i arbetstempo, sedan ett varv med tydliga tempoväxlingar och slutligen ”fergudtölt” dvs det tempo där hästen är flottast. Det är viktigt att hästen visar upp sig, har mycket utstrålning och bra tempo.
Utanför ishallen höll en stor skäggig karl ordning på deltagarna. Där gällde det att vara framme när det var ens tur, för att inte riskera en utskällning!
Det var ett organiserat kaos där allt flöt på i en rasande fart. In på banan, rida, ut igen och därefter lastades hästarna snabbt in i transporten i väntan på resultaten.
Efter uttagningen med 52 ekipage som varade i ca en och en halv timme, var det en stunds paus och därefter reds finalerna. Efteråt talade alla om att det aldrig förut hade varit så hög klass på hästarna i Bautatölt; de bästa ekipagen fick poäng långt över 7 (segraren vann med 7,92) och finalerna reds i hisnande fart på den hala isen.
Det roligaste med denna upplevelse var att befinna sig mitt inne i den isländska hästkulturen, som faktiskt skiljer sig ganska mycket från vår svenska. Jag upplever det som att allt är så mycket enklare än hos oss, både arrangemanget som sådant och hur folk hanterar och rider sina hästar. Naturligtvis ser man både god och dålig ridning även på Island, men alla hästar är lydiga och välhanterade, ingen häst är skrikig och stökig, de finner sig i att bli in– och urlastade utan att ens överväga att protestera, de rids på i friskt tempo och framför allt verkar de harmoniska.
Det var en fantastisk upplevelse att få vara med om detta! Ni som är medlemmar i SIF kan hålla utkik efter en mera utförlig artikel i kommande numret av Islandshästen.
Text: Marjolein van Leusen