Vi tränar hästar, vi rider på dem och kanske tävlar vi med dem. Handen på hjärtat, är vi alltid säkra på att vi gör det på ett sätt som är juste mot hästen? Hästen som alltid ställer upp för oss, hur knasigt vi än beter oss. Och hur många av oss har hört att ”hästen är dum”, ”hästen är tjafsig i munnen” eller ”den här hästen är fräck!”. Anders Eriksson var 2021 på Friends Arena med en monter och blev beklämd när han tittade på framridningen innan ekipagen skulle in på banan, både dressyrekipage och islandshästdito. Det var ibland hårda tag, hårt spända nosgrimmor och ridning som inte var på hästens villkor.
Han tog kontakt med Sara Nyman som är veterinär och sekreterare i Veterinärmedicinska rådets hästsektion. Sara arbetar i sin egen klinik, har fokus på tänder och munnar, samt hur man tränar hästen för att förebygga skador. Anders och Sara har arbetat tillsammans och var för sig under snart 20 år för att sprida kunskap om träning och utbildning på hästens villkor. De har även skrivit boken ”Hästens förutsättningar för arbete”.
– Anders var väldigt upprörd över det han såg på framridningen. Och jag, som veterinär sedan 1990, har sett att allt fler hästars skador är så kallat ”man-made” och beror på allt från felaktig utrustning till olämplig träning och ridning. All träning måste anpassas till individen och ska bygga på hästens inlärningsförmåga. Glöm ledarskap, det är i stället tydlighet och konsekvens i vår kommunikation med hästen som ger resultat.
Det Anders såg var i direkt motsats till kapitel 2 i L17 (Jordbruksverkets föreskrifter om träning och tävling med djur).
1 § Ett djur som tränas för eller används vid tävling, ska vara fritt från skada och sjukdom som kan antas förorsaka lidande.
2 § Den som tränar eller tävlar med ett djur får bara ställa sådana prestationskrav på djuret som är anpassade till det enskilda djurets fysiska och psykiska förmåga.
3 § Utrustning, hjälpmedel eller metoder får inte användas på sådant sätt att det kan medföra skada eller annat fysiskt eller psykiskt lidande för djuret.
Anders Eriksson skrev ett brev till SCAW som är en förkortning för Swedish Centre for Animal Welfare och som är en centrumbildning på SLU. Där jobbar veterinär Elina Åsbjer som brinner för djurvälfärd och tillsammans sökte de projektpengar från Jordbruksverket för att skapa ett utbildningsmaterial kring utbildning och träning av häst på ett sätt som är förenligt med Jordbruksverkets föreskrift. SCAW står som huvudman för projektet.
– Anders, Elina och jag har alla tre har jobbat länge med de här frågorna och ser ofta att man inom ”sporten” bryter mot föreskrifterna utan att vara medveten om det.
I projektet håller gruppen på att utveckla ett digitalt utbildningsmaterial som kommer att presenteras på Friends och på Scandinavium 2023 och 2024. Under 2024 kommer de också att hålla praktiska workshops med materialet som bas.
– Att kunna se med egna ögon och inte bara försöka förstå en text är väldigt viktigt, förklarar Sara. Inom ridning och hästar förekommer massor av olika uttryck som självbärig, god kontakt, jobbar över ryggen, men betyder de samma sak för olika personer? Nu får vi chansen att förklara och få en samsyn när vi samtalar kring de här uttrycken.
– Ibland kan det hända att någon till exempel använder ett uttryck som att hästen går i rätt form för att den kröker på nacken trots att den egentligen går bakom hand med sänkt rygg. I och med projektmaterialet får vi möjlighet att förklara och visa hur vi menar ur ett veterinärt och hållbart perspektiv.
Den 21 september i år hölls ett seminarium på SLU arrangerat av SCAW där flera veterinärer var med och föreläste, bland annat om fysiska skador som beror på felaktig träning och andra aspekter på hästvälfärd. Under seminariet vågade man ta upp ”elefanten i rummet”, att vi alla inom alla former av hästsport, måste bli bättre på att använda inlärningsteori och sätta hästarnas välfärd i centrum vid träning och tävling. En av föreläsarna var Dr Andrew McLean från Australien som har specialiserat sig på hästens inlärning. Han deltog på länk och presenterade ett nytt förslag påbedömning av dressyrtävlingar baserat på en alternativ utbildningsskala som bygger på hästens inlärningsförmåga.
-Om vi inte själva vågar ta upp de problem som finns och göra något åt dem kommer det att påverka framtiden för all hästsport och kanske t o m acceptansen för att överhuvudtaget använda hästar till att rida på.
– I en enkät som FEI gjort såg man att en stor del av allmänheten inte tycker att vi borde rida på hästar alls, berättar Sara, och i England är galoppsporten på väg att försvinna efter påtryckningar från opinionen. Enkelt uttryckt kan man säga att de som rider inte har råd att undvika att engagera sig i de här frågorna.
”Absolut inte motståndare till hästsport men vi måste våga ta i de obehagliga frågorna”
Sara Nyman äger själv två islandshästar. Hon har funderat mycket kring islandshästens träning
-Det har avlats fram ett hästmaterial med mycket uttryck och rörelse. Hästarna är alltmer överrörliga mensaknar den stabilitet som också krävs vilket ger en ökad risk för skador. Därför måste träningen ta hänsyn till den enskilda hästens förutsättningar.
Även inom storhästarna förekommer liknande problem. Sara menar att unghästklasser och bedömningarstimulerar till att gå för fort fram. Och att det finns en bakomliggande ekonomisk verklighet som styr, det är dyrt att föda upp hästar och man vill få avkastning på sitt satsade kapital.
– På tävling är det tyvärr inte ovanligt att se hästar som går i en icke ändamålsenlig form och som man håller ihop genom att lyfta dem i munnen, säger Sara. Här har domarna en väldigt viktig roll, de måste se till att inte belöna den typen av ridning!
Sara betonar att hästarna inte håller för den här typen av ridning och att det inte är förenligt med L17. Och att det utöver domarna är tränarens roll att ge sina elever rätt kunskap om hästens utbildning och alltid värna hästen. Den som är tränare är ofta sina elevers idol.
Foto: Cecilia Byrnak
Ibland har hästen inte möjlighet att utföra det vi tänker oss att den ska klara av. När en del unghästtränare är sanningsenliga blir resultatet ibland att deras kund vänder sig till en annan tränare som inte berättar hur det är utan i stället tränar hästen över dess förmåga.
En annan sak som Sara vänder sig emot är förmänskligandet, eller antropomorfism med ett finare ord, som vi ofta möter i olika termer kring våra hästar. Nästan alla av oss har nog råkat ut för någon som med eftertryck säger att ”den här hästen är fräck!”. Eller att det i en annons står att ”hästen är mycket hanterad men ej fräck”.
Vi kan också höra ord som att en häst är ”tjafsig i munnen” eller har ”attityd”. Det är inte uttrycken i sig som är farliga men dess konsekvenser. Om vi tror att hästen står i hagen och tänker ut att den ska vara svårfångad eller att den inte vill lämna gårdsplanen för att testa oss är risken att vi tar till tvång eller våld stor. Det handlar om konsekvent utbildning, inte om att ”vinna” över hästen.
– Det är att ge hästen mänskliga egenskaper och i förlängningen är det ett djurskyddsproblem, menar Sara. Att tillämpa inlärningsteori och förstärkning av rätt beteende är inte samma sak som att låta hästen göra som den vill, utan att respektera hur hästens hjärna och inlärning fungerar.
Utbildning istället för utrustning
Här kommer Sara med en uppmaning; köp inte ny utrustning för att lösa olika problem som egentligen beror på att hästen inte förstår eller orkar genomföra uppgiften.
– Undvik skarpa bett, inspänning och andra märkliga saker när du tränar din häst.
Om hästen gapar ska du inte dra åt nosgrimman, man måste i stället försöka hitta orsaken till problemet och utgå ifrån det man hittar. Förstår hästen uppgiften och bettets signaler? Är ryttarens hand hård eller inkonsekvent? Passar bettet hästen? Har hästen skador i munnen?
– Jag har inget emot nosgrimmor, förklarar Sara, rätt använda hjälper de till att stabilisera huvudlaget/tränset. Fel använda är de en plåga för hästen.
– Anders har jobbat mycket med att utbilda hästar i arbete i töm och betonar vikten av lämplig utrustning och att inte fokusera på hästens huvudposition utan hur den använder sin kropp.
Ett tips från både Anders och Sara är att börja utbilda hästen bettlöst. Ifall vi utövar kraft mot hästens mun så kommer det att avspegla sig i hela kroppen. Och även om vi använder bettlösa alternativ så ska vi ha med oss att det inte finns någon ”snäll” utrustning. Oavsett vilka verktyg vi än använder så måste vi ha kunskap om dem och hur de fungerar.
Vad är utbildning och vad är träning?
Det här är två ord att fundera över. Utbildning är att lära hästen något nytt, träning att träna (rätt) muskler, stärka vävnader och öka konditionen. De båda måste gå hand i hand. Om hästen inte orkar utföra en uppgift blir inlärningen lidande. Om hästen inte förstår uppgiften och blir spänd riskerar den att utveckla ett kompensatoriskt rörelsemönster och träningen av rätt, bärande muskulatur uteblir.
För den som inte är en van ryttare eller kan utbilda unghästar så är det smart att köpa en välutbildad häst. Det är svårt att utbilda en unghäst på ett bra sätt, den kan inte utbilda sig själv.
– Vi ska aldrig någonsin säga att något är hästens fel, felet är alltid vårt eget!
Om Sara och Anders skulle få bestämma skulle vi i starten lära hästen det grundläggande från marken, gärna bettlöst, så att den succesivt hittar sin egen hållning. Och man måste veta vad man gör.
– Speciellt med vår hästras som är både liten och ofta överrörlig är det viktigt att ta det lugnt med att introducera en ryttare på ryggen för att den inte tidigt ska utveckla en dålig hållning eller ett kompensatoriskt rörelsemönster, säger Sara och tillägger att islandshästen är avlad för att jobba och ofta bjuder på mer än den klarar av vilket gör att skaderisken ökar.
Hon uppmanar oss att ge unghästen massor av tid, att jobba varierat och att göra övningar från marken tills hästen blir stark nog att bära upp oss. När vi är på marken behöver inte hästen samtidigt balansera en ryttare när den lär sig nya rörelser och vi ser också hur hästen rör sig och det är lättare att ge signalen/hjälpen i exakt rätt moment i förhållande till hästens fotförflyttning vilket är avgörande för inlärningen.
– Det uppenbara våldet mot hästen har minskat men det andra våldet finns kvar, säger Sara. Det är när vi tänker att ”hästen ska” oavsett. Vi måste i stället ta hänsyn till hur hästens kropp och sinne fungerar.Att bli bättre på vår timing och på att förstå hur man förstärker rätt beteenden. Det krävs att vi alla kan grunderna inom inlärningsteorin och använder dem.
Nästa år är projektmaterialet färdigt att användas och vi hoppas att många ryttare, tränare och uppfödare tar del av det och tänker igenom hur de kan förbättra det för hästen.
