Fölet Eldruns mamma träffades av blixten – nu har mormor Sara tagit över

Den 27 juni i år förvandlades till en mardröm för Yvonne och Magnus Liljeroos på Stall Vita Villan. Familjen med barn och barnbarn var på besök, de satt och åt en god middag när ett rejält åskväder brakade loss. Från fönstret ser de hagen där tre ston går tillsammans med sina föl. Plötsligt knallar åskan i precis samma sekund som de ser blixten. Ett nedslag.

   – Jag ser att bara två ston med föl står upp, berättar Magnus. Yvonne ropar att hon sett blixten slå ner i Eldflaug.

Yvonne och Magnus ser hur Eldflaug okoordinerat raglar runt, krampar och välter. Hon blir alldeles stilla med benen rakt upp i luften. Den första reaktionen är att springa ut i hagen men alla besinnar sig. Åskvädret är alldeles för kraftigt för att de ska våga sig ut.

   – Eldflaug ligger kvar och vi ser att fölet kretsar runt henne, förklarar Yvonne. Vi kan bara se på, vi är helt omgärdade av blixtar.

De ringer i stället veterinären Simon som bor granne med Vita Villan och kontaktar Ammajouren.

   – Vi är helt säkra på att Eldflaug är död men så ser vi hur det börjar rycka i hennes ena ben, det som pekar upp i luften.

Inifrån huset ser de hur Eldflaug reser sig upp och börjar röra sig. Hon verkar inte ha panik men rör sig slumpmässigt. Efter ca en kvart avtar åskvädret så pass att de vågar ta bilen och köra ut i hagen.

   – Vi tog på oss skor med gummisula och fick med oss två grimmor, säger Magnus. Eldflaug skakade okontrollerat, ett öra hängde och hon var i dåligt skick.

De fick in Eldflaug i boxen tillsammans med fölet. Eldflaugs muskler krampade.  Yvonne och Magnus började borsta och massera henne för att få i gång cirkulationen. Efter en timme hade darrningarna lagt sig och fölet fått dia. Eldflaug har ätit lite kraftfoder och hö. Veterinären konstaterade att stoet hade snabb puls men att den inte var dramatiskt hög.

   – Eldflaug hade nu fått ett ödem från bringan, undersidan buken bort mot juvret och veterinären förklarade att det var svårt att veta hur illa skadad hon var, att vi fick ta det timme för timme, dag för dag, säger Yvonne. Blodproverna såg ganska så ok ut men med vissa förhöjda värden.

Dagarna gick, Eldflaug åt, gav di till sitt föl och verkade sakta men säkert bli bättre. En vecka gick och två. Yvonne och Magnus kände hopp, det här skulle nog gå bra.

Efter tre veckor hände något. Eldflaug slutade äta, började bli apatisk och stod mest stilla. Veterinären konstaterade att hon var uttorkad och gav henne dropp. Inget hjälpte så Yvonne och Magnus beslutade sig för att köra Eldflaug och fölet till Helsingborgs Djursjukhus.

Svaren på de nya blodproverna de tog på djursjukhuset visade på skyhöga njur- och levervärden och Eldflaugs hjärta slog alldeles för fort.

   – Vi fick dagen efter ta det fruktansvärda beslutet att låta Eldflaug somna in. Vi har sedan dess också lärt oss att om en häst inte dör direkt av ett blixtnedslag så kan det gå illa ändå. Efter tre veckor behöver de celler som dött transporteras ut ur kroppen, det ger en stor belastning på hjärta, lever och njurar som i sig också kan vara skadade. Det hände med Eldflaug.

Nu fick de åka hem med det lilla fölet och behövde en amma till henne. De försökte först med ett sto som fick föl förra året och därför hade lite mjölk kvar. Men stoet ville inte veta av den lilla.

   – Vi tänkte till och bestämde oss för att testa med Eldflaugs mamma, det 24-åriga ledarstoet Sara. Hon är så klok,snäll och vänlig. Vi ställde dem i boxarna bredvid varandra, Sara stod med sitt huvud över till fölets box.

Fölet ville inte äta den mjölkersättning de erbjöd men på andra dagen började hon själv slafsa i sig. Yvonne och Magnus lät Sara och fölet gå i en liten hage tidvis där de kunde ha koll på dem. Fölet får 1,3 liter mjölkersättning varannan timme, dygnet runt.

  – Det är lite pyssel, men väldigt värt det, säger Yvonne.Sara tar hand om det lilla fölet med bravur och en dag märker de att Sara är blöt på juvret. Hon har låtit fölet ”dia” trots att hon inte har någon mjölk.

Yvonne och Magnus försöker stimulera Saras juver för att se om de eventuellt kan få i gång mjölkproduktionen. Yvonne förklarar att man kan ge stoet hormoner för att stimulera produktionen men att de blivit avrådda att starta detta för tidigt eftersom det skulle också kunna störa processen.

   – Hormoner påverkar alltid och vill det sig illa kan det innebära att Sara stöter bort fölet. Sara fick sitt sista föl för 11 år sedan, det är fantastiskt att se hur väl hon tar hand om lilla Eldrun som fölet heter.

Yvonne och Magnus förbereder sig på att fortsätta mata lilla Eldrun i fyra till fem månader. Om någon månad kan de kanske glesa ut matningarna då fölet sakta börjar kunna tillgodogöra sig gräs och grovfoder.

   – Vi har funderat kring det här med föl och ammor. Man kanske inte alltid behöver hitta en amma med mjölk, man kanske har en annan ställföreträdande mamma på nära håll och kan lösa det så här.

Funderar på om andra har erfarenheter med att låta ett sto utan mjölk ta hand om ett föl

Yvonne och Magnus vill gärna höra om andra har liknande erfarenheter. Har någon lyckats stimulera i gång mjölkproduktion hos ett sto utan att ge hormoner? Har andra löst en situation där ett sto dött med en extramamma utan mjölk som fått stå för tryggheten medan fölet fått mjölkersättning?