Elina Enzian möter många hästar med bekymrade ägare i sitt företag Enzian Equus Education. Som Elina skriver är det vanligaste uppdraget att hjälpa en häst som är svår att lasta. Här skriver hon om ett viktigt ämne. Vi har förresten intervjuat Elina tidigare, det reportaget hittar du här!
Nu kommer ett långt inlägg om ett känsligt ämne. Men det är dags att skriva om det. Hästen på bilden har inget med inlägget att göra.
Jag har träffat och tränat hundratals hästar vid detta laget och i 99% av fallen blir jag kontaktad för att hästen är svårlastad. Jag träffar många så kallade ”problemhästar”. Det är dock väldigt sällan det enbart är lastningen som är ett enskilt problem och jag brukar därför ställa en mängd olika frågor till hästägare hur hästen är i andra situationer. Tex sadling, ridning, skoning osv. Jag tittar alltid på hur hästen ser ut i kroppen, hur den står och såklart hur den beter sig och hur den reagerar.
Här kommen en historia från ett verkligt fall för någon månad sen. Detta är bara en av många jag har att berätta med liknade fakta.
Hästägaren kontaktar mig och är uppgiven över lastningen. Hon har haft hästen i 2 år och lasttränat den mycket. Hon har gjort precis som man ska och anpassat sig efter hästens behov och köpt transport med step-up och fronturlastning. Träningen kan gå väldigt bra ena gången och andra gången kan hästen fullkomligt balla ur. Det kan också gå bra en period och sen plötsligt är det tillbaka på ruta ett. Ägaren har tappat motivationen och funderar på att sälja hästen. Hästen går inte heller att rida ut på pga explosivt och reaktivt beteende och hon kan skena. I ridhuset funkar hon bättre men visar även där olika beteenden.
Jag kommer dit och får ett vänligt bemötande av hästägare, medryttare och vänner som ska titta på. Jag reagerar direkt på hästens omusklade hals och känner lite på hästen. Jag börjar lastträna den och det går relativt bra att bara gå in och ut och stå i släpet men hästen är extremt bakskygg och reagerar kraftigt för rörelse/ljud bakom den. Jag känner direkt att hästen är väldigt svår men jag känner också igen hästens energi och beteende. Jag frågar säkert 50-60 olika frågor under träningen för att få reda på hur hästen är och beter sig i andra sammanhang och för att få en helhetsbild. Efter att fått mer information börjar jag förklara vad jag tror grundproblemet är. Jag tror det är smärta. Vi tar en paus så att hästen och jag får vila lite. Vi pratar vidare och efter pausen lastar jag lite till men det går inte att komma till nästa steg riktigt. Jag ber ägaren longera hästen och vi står alla och tittar och analyserar och hästen snubblar onormalt många gånger samt har svårt att balansera sig. Det skulle kunna finnas problematik i halsen säger jag. Vi landar i att ägaren ska kolla upp hästen och be veterinär med portabel röntgen att komma ut.
Jag tänker mycket på hästen och några veckor senare får jag detta meddelande:
”Hej!
Lite uppdatering om xxx.
Veterinären och equterapeuten har nu varit ute och tyvärr var xxx väldigt trasig. Förändringar, cystor , pålagringar, lösa benbitar och förträngningar , ja någonting nästan varje kota i halskotpelaren. Även SI- leden på högersida har problematik och var inflammerad och hade pålagringar. Han misstänker även problem i hö bakknä samt att hon får hälta fram som ett sekundärt problem. Vissa saker är förmodligen från födseln men vissa delar tyder på trauma, bland annat en gammal muskelskada över höger baklår. Xxx är alltså utdömd av veterinären. Jag är otroligt ledsen och har enorm ångest för hur snäll hon trots allt varit i allt vi begärt av henne.
Tack i alla fall för du kom ut, intressant och blev ju trots allt startskottet till att xxx inte ska behöva ha ont längre.”
Meddelandet berörde mig djupt och jag är mycket tacksam mot ägaren, som jag aldrig tidigare träffat, som vågade lyssna på mig och min magkänsla. Hästen har nu flugit vidare till dom gröna ängarna och jag sänder mina varmaste tankar till ägaren.
Det jag verkligen vill lyfta med denna historian (som är godkänd att delas av ägaren) är att blir hästen inte bättre av sjysst och bra träning så är det högst troligast något som står ivägen för inlärningen. Smärta är vår allra värsta fiende i träning av hästar. Genom åren har jag sett ett stort samband med fysiska problem på hästar och att dom är svårlastade. Speciellt dom som inte blir bättre av stegvis träning.
Hästar kan åter igen inte prata. Men dom kan vägra, stegra, skena, backa, explodera, vifta med svansen, slicka öronen bakåt och göra en mängd andra beteende som visar stress och obehag. Det är inte normalt beteende från en häst som mår bra. Det får inte normaliseras. Hästar är inte dumma, envisa och har attityd. Dom försöker bara uttrycka det dom känner men inte kan säga.
Hästägarna jag träffar är väldigt engagerade, älskar sin häst och vill sin häst det bästa men många blir hemmablinda för hästens beteende.
Jag ser ett stort behov ute i hästvärlden över att få kunskap om smärtbeteende. Jag har lärt mig att känna igen det mer och mer men det har tagit tid.
Hur ska vi bli bättre på de?