Åse Ericson – förr och nu, hästkunskap, ridning, tävling och massor av spännande

Det är få inom islandshästvärlden som inte vet vem Åse Ericson är. Och vi har mycket att tacka henne för. Utöver att vi ser hennes glada ansikte på tävlingar och föreningsmöten så har hon varit med och drivit islandshäst-Sverige framåt sedan 1979. Åse är utbildad ridlärare 1 och C-tränare – nån annanstans bättre?

Åse är uppvuxen på en gård i skogen utanför Kungsbacka. Hennes pappa hade jobbat med hästar som ung. När Åse blev hästintresserad köpte han travhästar till gården och en irländsk ponny till Åse.

   – Det var en tuff häst som snabbt förstod hur han kunde skrämmas genom att bocka och stegra. Jag blev ridrädd och var mer med travarna, berättar Åse.

Men 1979 kom en hyresgäst med häst till gården. Och den hyresgästen var ytterligare en person som många känner till, nämligen Margret Löfgren (Raudhetta). Med sig hade Margret islandshästen Prins Bleikur.

– Prins Bleikur var ingen töltmästare men på honom fick jag tillbaka intresset att rida. Några månader senare, i november 1979, åkte Margret och Åse till Göran Häggberg på Tulka och köpte en islandshäst.

   – Han hette Garpur från Tulka, var rubinröd, jättelat och travtaktig, skrattar Åse. Han passade mig väldigt bra just då!

På den här tiden fanns det fyra islandshästklubbar som ingick i Svenska Islandshästföreningen. De var Gauti i väst, Stormur i öst, Vallholt i norr samt Gandur i södra Sverige.

Margret var sekreterare i Gauti och tog hjälp av 15-åriga Åse i sin gärning.

– Så lärde jag mig att jobba i förening, inkastad och fick ansvar fast jag var så ung. Vi var så få så det var bara att ge sig i kast och lära på vägen. Alltsedan dess har jag jobbat både som anställd och ideellt för islandshästen

   – På den tiden var det en liten värld kring islandshästarna, förklarar Åse och visar en tabell med antalet registrerade hästar. 1980 registrerades 300 islandshästar.

– I Kungsbacka vid den tiden fanns inte en islandshäst så jag sökte mig till Lerum och Floda utanför Göteborg, dit jag också flyttade efter skolan. Familjen Östbye drev verksamhet, vännerna Lena och Krister Ågren, Ia Lindholm, Peter Mesch och sedermera Denni Hauksson satte fart på tävlandet under 80-talet. Jag åkte också ofta upp till Vallentuna och Hallstavik där det var mycket aktivitet runt familjerna Häggberg, Eklund samt Jenny Mandal och Hreggvidur Eyvindsson. För att vara med på fler tävlingar fick man också dra till Norge och Danmark.

– Peter Mesch började importera hästar runt 1980 och han var den första ridläraren jag red för. Norskan Ambjörg Dahl som gått på Strömsholm och var både duktig ryttare och ridlärare påverkade alla när domar- och ridlärarkurser började byggas upp.

   – En annan lärare som betydde mycket för mig var tyskan Marlise Grim som var en väldigt strukturerad instruktör och själv domare i både sport och avel samt utbildade ridlärare i Tyskland. Vi red också för Erik Andersen som hade jobbat på Starum (Norges motsvarighet till Strömsholm) och hade en fot i storhästvärlden och en i islandshäst.

De isländska instruktörerna blev allt vanligare på svenska ridkurser. Reynir Adalsteinsson, Eyjólfur Ísolfsson, Einar Öder Magnusson och Atli Gudmundsson är namn som Åse nämner. – Tänker man efter så finns det ett mönster här – jag har alltid gillat instruktörer som är ”openminded” och hämtar kunskap från olika grenar inom ridning.

Utöver att lära sig mer om islandsridningen och tävla sina hästar utbildade sig Åse till sportdomare och var verksam under närmare 25 år. Parallellt gjorde Åse stora ideella arbetsinsatser, t ex att vara ordförande i SIFs tävlingsutskott, lagledare, ordförande i SIF mm.

   – Ia och jag lärde oss använda datorn genom att knappa in det nyss översatta tävlingsreglementet i FEIF.

Islandshästarna i Sverige blir fler 

På 1970-talet hade hästägandet i Sverige nått en bottennivå. Arbetshästarna hade ersatts av traktorer. Från 40-talets sjuhundratusen fanns nu bara sjuttiotusen hästar. Så växte ridskolorna fram, travbanorna blev populära. Men om man ville rida fast inte på kommunal ridskola så fanns det inte så många alternativ. Islandshästen och de turridningsföretag som ett tag poppade upp som svampar, var ett sätt att komma ut i naturen på hästryggen.

   – Många såg turridning med oblida ögon. Små hästar som gick på led och som – ve och fasa – ofta bodde utomhus i flockar dygnet runt oavsett väder.

   – Vi har turridningen att tacka för mycket kring populariteten runt vår häst. Alla verksamheter kanske inte var toppen (de som trodde det var lättförtjänta pengar försvann rätt fort). Men många var riktigt bra och förmedlade kunskap kring islandshästen. De fick många att våga ta steget till att lära sig mer, börja islandstidskola och skaffa sin första egna häst.

1990 hade islandshästens popularitet exploderat i Sverige, antalet registrerade islandshästar hade ökat till 2 200 och SIFs medlemsantal ökade. Föreningens medlemmar tyckte det var dags att anställa en person och skaffa ett kansli och där blev Åse anställd.

Det fanns ett enormt behov av kunskap. Man ville lära sig allt, hur man kom i kontakt med islandshästar, vad skulle man tänka på vid hästköp, hur man red islandshäst och massor av annat.

SIF lade stor kraft på att samla ihop information om företag runt i Sverige och lokala klubbar som nu stigit markant i antal, en ingång för att locka nya!

   – Nätet var inte i var mans hand – alla törstade efter samlad information i brevlådan, berättar Åse och visar häften fyllda med allt från råd om hästhållning till godkända turridningsföretag, ”Kort och gott om islandshästen” och ”Islandshäst-Sverige”, även kallad Proppen som innehöll ”allt” om årets aktiviteter runt tävling, avel, godkända hingstar, regeländringar mm.

Men SIF satsade också på att utbilda de som skulle möta alla nyintresserade, att ”checka av” kompetensen hos aktiva ridlärare, anordna sportdomarkurser osv.

   – Vi sneglade dels på Svenska Ridsportförbundets utbildningsstege, dels på Félag Tamningamannas system för unghästprov. 

Svenska Islandshästförbundet hade från början några sidor på slutet i danska förbundets tidning Tølt (som man då kunde kalla internordisk). Men på mitten av 80-talet var det dags för medlemstidningen Islandshästen att se dagens ljus. Under 90-talet bytte den format och fick färg. Åse var en flitig medarbetare och hon blev även redaktör för tidningen Ridsports islandshästsidor.

Åse var senare medförfattare i boken Islandshästar, skötsel – hälsa – gångarter ihop med Rebecka Frey och Lena Lennartsson.

Åse vittnar också om stormiga årsmöten i SIF och berättar att det ibland inte fanns någon ordförande att tillgå utan man fick bara lösa det på mötet innan man fick åka hem.

   – Mats Jennerholm var viktig under vår uppbyggnad i SIF. Han kunde föreningsteknik, var en bra mötesordförande. Redan tidigt fick Sverige arrangera stora mästerskap, som EM 1985 på Tånga Hed i Vårgårda. – EM var jobbigt att arrangera för en så liten organisation som Sverige var då, men det blev en lyckad tävling. Och gav mersmak.

1991 blev EM till VM och gick av stapeln i Norrköping. Ryttare från USA och Kanada var med på lånade hästar. Sport och avel agerade tillsammans och att det fanns stora fördelar med det.

   – Arbetet i Svenska Islandshästförbundet blev mitt universitet! Jag lärde mig allt jag behövde kunna för att t ex driva eget företag, såsom leda sig själv i jobb, administration, kommunikation och organisation.

Var det roligare förr?

 Många av oss har hört att allt var mycket roligare förr. Glada happenings där man tävlade i islandströjor, hejade och hade roligt. Att det inte var så allvarligt på den tiden, utan mest skoj. När Åse får frågan så blir svaret att det var både och.

   – Ingen hade banat väg före oss, inget fanns och vi skapade allt från början. Vi var en liten grupp människor som kände varandra. Det har ju varit en resa!

På ett sätt var det också lättare förr, menar Åse. Man köpte ett träns och en sk islandssadel och så red man.

   – Idag finns så mycket att välja bland. Men allt faller tillbaka till att man behöver ha kunskap för att kunna sålla, vad fungerar bra, vad är mindre bra? Jag känner ibland att vi håller på att bli en materialsport. Men det räcker inte att köpa allt dyrare varumärken eller ha boots på varje ridtur, man måste lära sig läsa av och träna häst. Prislappen på utrustningen säger inte om det blir bra i slutänden.

   – Mycket är ju roligare nu. Det finns hästverksamhet spritt över hela landet. Bredden på sätt att vara med hästar har ökat. Tankar och system att träna hästar sprids både IRL och på nätet. Det är lätt idag att sprida kunskap men det krävs en grund att stå på för att kunna analysera vad man ser.

   – Vi får inte glömma att hästens biologiska väsen, att de är djur skapta för flock, flykt och är gräsätare. Att utgå från vad som är rätt för hästen och inte sätta våra egna mänskliga känslor före hästens rätta element. Att lära sig hur hästens temperaturreglering fungerar och hur viktigt det är med frisk luft för hästens lungor osv.

   – Jag välkomnar att vi idag ifrågasätter mer runt hur vi tränar och också att det finns flera sätt att träna på. På många sätt är den utvecklingen positiv, så länge det leder till glada hållbara hästar som är säkra för människor i alla åldrar att vistas med.

Hästarna har utvecklats till det bättre

Åse menar att hästarna av idag ofta är mycket bättre från utgångsläget.

   – Förr var en del hästar byggda i nedförsbacke och ha svårt att ha balans i gångarterna.

Hästarna idag är lätta att sätta igång men det är det fortsatta arbetet efter inridningen som påverkar om en häst blir den där härliga och inte minst friska ridhästen.

   – Vi polariserar gärna tävlings/avelshästar mot ”skogshästar”, nästan som om det är olika djurslag. Det behöver inte vara motsatsförhållande. Det finns individer som har så mycket känslighet att de inte lämpar sig för ryttare som inte har tillräcklig utvecklad balans och fina hjälper. Men många hästar är duktiga på att ställa in sig efter kraven från ryttaren. Men en häst blir inte per automatik pålitlig och får bra gångarter bara genom att åldras, den måste tränas, det går inte att komma undan arbetet.

Ridtekniken har utvecklats enormt mycket

   – Utvecklingen i ridkonsten att rida fem gångarter från när jag började till nu har varit fantastisk! När jag började rida så sade vi att visst skulle islandshästen gå på tygeln i grundgångarterna men när det kom till tölt så skulle hästen sänka ryggen och resa upp huvudet (och fram med underhalsen…). Många av de bra isländska ryttarna red inte så på den tiden.

   – Men det var få som kunde beskriva i ord hur de tränade fram form i tölt. Men vi får förlåta oss själva också för denna tid. Idag har jag stor respekt för att det är svårt att rida tölt med äkta samling och form, även med dagens goda tränare.

   – En bra ridlärare enligt mig har kunskap om hur olika typer av hästar kan tränas och har skapat system som fungerar, inte bara rider lite hipp som happ.

Åse köpte gården Ullstorp 1998 och startade sin verksamhet. Gården tog mycket tid och kraft. Hon hade köpt ett fint sto, Dagmar frá Sandgerdi (e. Hrannar frá Kýrholti) och red henne, bland annat för Johan Häggberg och Ia. Planen var att Dagmar skulle bli avelshäst och på visning fick hon 8.10 med 8.32 för ridegenskaper. Så det blev mer gårdsjobb och många föl på raken. Alla uppfödare vet att en dag knackar unghästarna på dörren och vill att det ska hända något. – Jag kände att mina hästar gick att rida från A till B och lite till men jag behövde en bra tränare för att komma vidare med hästarnas samling och form. Då tog Åse kontakt med sin gamle kompis Atli Gudmundsson och undrade om han ville komma och börja undervisa.

   – Jag är glad att jag tog den kontakten. Jag är inspirerad av hans väl utarbetade system som dessutom alltid är under ständig utveckling. Atli kan både träna häst och förklara vad han gör när han tränar en häst, från unghäst till tävlingshäst. Nu har vi träningar 7-10 gånger per år. Alla Dagmarungar är olika både till karaktär och gångarter och jag lär mig massor hela tiden, allt eftersom kan hästarna fungera som skolhästar på lektion.

Favorithästarna har en ärlig motor utan att vara spänd

Åse har mest haft femgångshästar och tävlat i femgång och stilpass. På en femgångare rider man oftast tölt och tänker inte ens tanken på hur det är när hästen inte väljer tölt.

  – Den häst jag lärt mig allra mest av på senare år är ett sto med lång rygg och massor av temperament som bara ville trava. Det är den egna uppfödningen Dagný från Ullstorp (e. Stari från Bredhall) som Åse talar om. Dagný är testad med CA-gen.

– Om jag inte tagit hjälp av Atli hade det blivit många foton á la 80-tal är jag rädd för, skrattar Åse.

Om Åse får välja en hästtyp så är det en häst med ärlig motor, som är framåt utan att vara spänd och som har bra tölt och pass. Den egna uppfödningen Albin från Ullstorp som vi sett Åse med på tävlingsbanorna de senaste åren, är en sådan. Albin kan allt – ena dagen kan han gå tävling, nästa vara en cool lektionshäst som anpassar sig till ryttarens förmåga.

För Åse är gångarterna viktigare än exteriören. Dagmar var inte den vackraste av ston och även om jag valde hingstar med god exteriör så har avkommornas exteriör varierat stort. Men jag störs inte av att några är lite ”gammaldags” i typen. De har bra motor och jag gillar känslan att ha mycket häst framför mig, förklarar Åse, det är det som är viktigt. Och det handlar inte om mankhöjd.

   – En sak jag märkt är att alla avkommor till Dagmar har superhovar. Det är en bra egenskap, inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv.

Acceptansen för islandshästsporten har ökat

Åse berättar att de varit många som gemensamt kämpat för att få större acceptans för islandshästsporten bland andra sporter.

   – Förr var det viktigt för mig att storhästfolket skulle tycka om vår sport. Idag tycker jag inte det är viktigt på samma sätt. Det finns bra hästsport och mindre bra inom alla grenar. Vi behöver inte ha någon annans acceptans för att utöva bra hästsport med god djurvälfärd.

Tidigare kunde det komma in anmälningar på sådant som idag checkar alla rätt på hästvälfärd.

   – Förr kunde islandshästägare bli anmälda till myndigheter för att ha hästar utomhus dygnet runt. Idag är en välskött lösdrift helt rätt sett ur djurskyddslagen genom hur hästen får lov att utöva sina naturliga beteenden. Återigen – det är inte svart eller vitt, det finns bra stallmiljöer och dåliga, det finns bra lösdrifter och dåliga.

   – Cirka 75 procent av Sveriges hästar finns storstadsnära, då krävs det kunskap och investeringar för att organisera en bra lösdrift för hästarnas välfärd och som också är bra för miljön. Det är inte bara ventilation och inredning i stallar som ska få kosta – det behöver också staket, ligghall, hårdgjorda foderytor, vintervattenkoppar få göra i en lösdrift.

Ideellt arbete i Frigg och lärare på BYS

Även idag jobbar Åse ideellt, genom sitt engagemang i lokala föreningen Frigg i Skaraborg och islandshästbanorna på Axevallatravet.

   ­– Banans tillkomst är en process av ideellt arbete, säger Åse.

2012 frågade samverkansorganisationen Skara Hästland vad som behövdes i vårt område och en bana för islandshästar stod högt på önskelistan. Medlemmar i Frigg ställde upp mangrant på ett startmöte och beskrev behovet. Travet byggde några år senare banor för både sport och gaedingakeppni där klubben anordnar tävlingar och SIF Avel förlägger avelsvisningar dit.

– Det är fantastiskt att vara på en travanläggning med dess infrastruktur som stallar, restaurang, toaletter och service, förklarar Åse.

Frigg är en förening som ovanligt nog inte har särskilt svårt att få funktionärer. Det menar Åse beror på att de försöker tänka på att vi ska ha roligt ihop. Inga måsten att vara med – vill man och har lust är man välkommen. Vi ordnar också särskilda ”funktionärsresor” för de som hjälpt under året och överskottet från tävlingarna går åter till alla medlemmar genom kostnadsfria clinics, föredrag mm.

I Skara finns Sveriges Lantbruksuniversitet som bedriver forskning bl a om hästens beteende. Europas största hovslagarskola håller också till på SLU´s område samt på Axevalla, den drivs idag av Biologiska Yrkeshögskolan som är en eftergymnasial vuxenutbildning. BYS har varit en arbetsplats på deltid för Åse i snart 20 år. Hon är utbildningsledare för yrkeshögskolans utbildning ”Verksamhetsledare i hästrelaterad näring”. Det är en ettårig semidistansutbildning.

   – Här lär man sig om affärsutveckling, arbetsmiljö- och ledning, varumärke, kommunikation, ekonomi och rationella anläggningar. Ämnen som man inte alltid tänker är så viktiga när man startar en verksamhet men som är verktygen som skapar företagare som orkar och blir långsiktigt hållbara.

Hästhållning som är bra både för häst, människa och plånboken

Här kommer vi tillbaka till ämnet hästhållning.

   – Jobbar man med häst så måste man i grunden ha en lönsam verksamhet som är bra både för häst och människa.

Idag är det brist på hästskötare inom t ex trav, det är svårt för ridskolor att hitta ridlärare som vill jobba kvällar och helger. Analysföretaget Kairos Future har nyligen studerat hästnäringen och sett att anställda ger höga betyg åt aspekter som ligger högt upp på Maslows behovstrappa, god tillfredsställelse och självförverkligande på arbetet. Men att de grundläggande trygghetsfaktorerna som god arbetsmiljö, rimliga arbetstider och lön inte toppar.

   – Arbetsgivare i framtiden kommer behöva se över sin verksamhet för att locka anställda, såsom att underlätta stallskötseln med utrustning som förkortar arbetstiden och sparar kroppen. Den tiden kan användas på bättre och mer inkomstbringande vis. Ett sätt att få kontroll är att mäta sin arbetstid och sedan ta betalt för tjänsten.

   – Det finns ett enkelt nyckeltal som de som driver verksamhet kan ha i bakhuvudet. Vill man ha ut en lön motsvarande hästskötarlön (ca 20000 kr) så kostar varje minut man gör ett arbete (oavsett vad man gör) fyra kronor per minut. Tänker man på det så kan det börja bli värt att göra investeringar i utrustning eller ändra rutiner runt mockning, fodring, vattning, in- och utsläpp mm.

Man måste ta ordentligt betalt och tjäna så bra att man själv kan ta en rimlig lön och också ge en vettig lön och arbetsmiljö till eventuella anställda.

   – Faktiskt står hästnäringen för hela 0,5 procent av Sveriges BNP så det borde finnas utrymme för utveckling.

Fyrtio hästar på gården – då måste arbetet fungera smidigt

Hemma på gården utanför Falköping har Åse försökt göra en både rationell och trivsam hästhållning för två- och fyrbenta. Utöver att hysa egna och andras ridhästar så har Åse en flock med unghingstar samt en flock med ston i avel och ungston. Här går hästarna i stora hagar med kuperad terräng. Till gården hör 26 hektar mark och utöver paddock och hagar finns stall och en rundcorall.

   – Cirka 40 hästar huserar på gården och jag sköter allt själv så jag har fått se till att mitt arbete fungerar smidigt och inte tar för mycket tid, förklarar Åse.

Åse säger att hennes nummer ett för hästvälfärd är grupphållning av hästarna på lämpliga och tillräckligt stora marker. Hagarna ska ha bra staket med ordentlig ström som fungerar. – Flocken är unghästens skola 24/7, menar Åse. Det är i flocken hästarna lär sig hur den förhåller sig till andra. Som flock- och flyktdjur är det hästens viktigaste lärdom, att bli en socialt välfungerande individ.

– Utfodring och vatten ska vara lättarbetat och grunden är bra grovfoder med lämpligt näringsinnehåll för de hästar man ska fodra. Vi har två olika grovfoder, ett för ridhästar som är lite grövre och lägre näringsinnehåll och ett mer lättuggat med högre proteinvärde för de växande hästarna. Rätt val av grovfoder ger, förutom bättre hälsa för hästen, pengar över till annat.

Åse har löst utfodringen i de stora flockarna genom långa foderbord /foto/ som man kommer åt från utsidan av hagen. Fyrkantsbalar står alldeles intill, de hårt packade kakorna är lätta att uppskatta vikten på. – Jag har valt att inte ha fri tillgång på foder, jag ser att det är inte lätt att få hästar i lagom hull med fri tillgång. Utöver två större givor av grovfoder två gånger per dag har de sly, gräs etc att pilla med samt tilldelning av halm vid behov. Mockning sker med traktor med jämna mellanrum, ytorna under foderbord/foderringar är hårdgjorda.

   –Att installera vintervattenkoppar i hagarna har också varit avgörande för en vettig arbetsbelastning, förklarar Åse. Sju koppar sparar närmare 2 timmars arbete per dag – vad hade inte det kostat företaget (kunderna) förutom kroppens slitage.

Året runt är det kurser och ridläger på gården. Både Atli och sitsorienterade instruktören Suss Landin kommer regelbundet varje år. Åse håller också en del lektioner själv, både på sina egna skolhästar eller så kommer ryttare med egna hästar.

Framtidsplanerna är många

– Jag ser fram emot framtiden, skrattar Åse. Jag vill fortsätta utbilda mig som ryttare. Och jag vill gärna förmedla den kunskapen vidare till andra genom att hålla lektioner, det är himla roligt. Det har blivit några föl och så länge det är roligt håller jag på. Just nu har jag nöjet av att äga ett sto på Island som fått tre avkommor där efter Hágangur frá Narfastödum, Thór frá Torfunesi och Glúmur frá Dalland.

Kursverksamheten på Ullstorp vill Åse ska kretsa kring god ridning och känsla för hästen. Det kan också innebära att bli en mer kroppsmedveten ryttare. Utöver Atli och Suss som utgår från rätt användande av säte och tyngdpunkt så har Åse börjat gå kurser i sk VBR (vertikalbaserad ridning) samt ridit för Susanne von Dietze som är både sjukgymnast, dressyrryttare och författare. – När en människa inte är född atlet och får arbeta för en bättre balans och koordination så behöver man rätt kroppsverktyg. En väl inpassad sadel är ett bra redskap med så man slipper slåss mot elementen – både för häst och ryttare. Rätt mått på sadeln kan sätta dig i en position i sadeln som förenklar balans och hjälpgivning. Det är inte ens så enkelt att det är manligt eller kvinnligt typ av bäcken som ska sitta i sadeln, alla ser olika ut och det går att få anpassning av sadeln så man har en rimlig chans att inverka rätt på hästen.

I listan över framtidsplaner står också att arbeta mer med social omsorg och låta hästarna medverka.

   ­– Vi som till vardags umgås med djur i natur märker kanske inte alltid hur välgörande det är? Men det är inte bara ord eller känslor, forskning bekräftar alla hälsoeffekter det för med sig. Det borde fler få ta del av. Det är kanske därför vi trivs med våra hästliv? Vi går runt och självmedicinerar och mår bra i en värld som snurrar fort.