Suss Landin – en peppande instruktör som får ryttare och häst att arbeta ihop

För många islandsryttare på västkusten är Suss Landin ett välkänt namn. ”Långa nacken”, ”tryck på knappen” och ”tre ben” är bara några av alla de termer Suss använder för att förklara för oss ryttare hur vi kan hitta rätt i våra egna kroppar och fördjupa samspelet med hästarna. Ishestnews blev nyfikna och åkte till Jonsered för intervju.

Suss har alltid varit galen i djur. Jobbat på lantbruk, varit med i Blå Stjärnan och älskat hästar. Som vuxen började hon studera kinesiologi på GGI i Göteborg.

– Ungefär samtidigt började jag rida igen. Och jag var så kass, förstod ingenting, skrattar Suss. Jag frågade och frågade men fick inga vettiga svar. Egentligen är det nog bäst att jag slutar, tänkte Suss.

– Men så bestämde jag mig. Jag kan men jag får göra på mitt eget sätt! Kinesiologin hjälpte mig att se. Den öppnade ögonen för varför jag inte hittade rätt i min egna kropp.

Suss började rida för Sofia Kaber på Stall Trekanten. En dag tyckte Sofia att Suss skulle prova den där prickiga i hagen. Ett skäcksto, Flikka, som var tänkt att vara med i verksamheten men som inte var av samma åsikt. Hon fick två föl och nu var det dags att rida henne.Suss hämtade henne, sadlade och satte foten i stigbygeln.

– Det sa tjoff! Tre kilometer senare fick jag stopp på henne och då hade jag hunnit bli kär, förklara Suss med ett garv. Flikka var en häst som tyckte att man inte fick ha tråkigt, då hittade hon på något. Hon förstod lika lite som jag så vi behövde hitta ett system som vi båda kunde kommunicera på.

– Jag red lektioner för Sofia och samtidigt började jag upptäcka ett och annat. Jag testade mina idéer på Sofia.

Suss kom fram till att hon ville göra minsta möjliga på hästen och få mesta möjliga som resultat. Hon red själv och kollade vad som hände om hon satte sig på ett visst sätt, om hon lutade huvudet åt ett håll, om hon spände benen, eller placerade dem på olika sätt och mycket annat. Efter två-tre år köpte Suss Flikka.

– Flikka blev min lärare och jag gjorde egenupptäckter i mig själv. Idéerna testade jag sedan på andra. Ryktet om Suss metoder spred sig mer och mer och nu började hon undervisa flera ryttare i sits och kommunikation.

Både ryttare och häst behöver träna på stabilitet

– När jag träffar ett ekipage så ser jag först två skelett; människans och hästens. Sedan lägger jag på musklerna. De här två kropparna ska samarbeta med varandra, förklarar Suss. Jag ser när det blir rätt och fel.

– Först ska hästen bli stark i sin ”långhet”. Det låter lätt, men är fasen så svårt.

Suss förtydligar att man måste tänka långsiktigt och ge både sig själv och hästen tid. Som exempel nämner hon idrottsmän som arbetar upp en gedigen grundfysik. Och jämför dem med en del hästar som är elittränade men egentligen saknar viss styrka i leder och ligament.

– Det finns olika typer av islandshästar, säger Suss. En del är överrörliga. Det ger en flott och flashig häst. Men ju högre benlyft och flashighet, desto bättre måste grundfysiken vara för att hästen ska klara av sitt arbete. Ofta säger man ”oj, så flashig”, och kör på. Jag väljer i stället att backa tillbaka och träna stabiliserande rörelser med hästen. Det bör man göra minst ett år innan man börjar jobba med fart och lyft.

– Jag jobbar med grunden som en del har glömt bort.

Den vanligaste ”Suss-eleven” är en medelålders fritidsryttare, flera av dem har ridit för Suss i många år. Hon hyllar de här ryttarna som har tålamod och låter hästarna utvecklas i en takt de klarar av. För det mesta koncentrerar sig Suss mer på ryttaren än på hästen.

– När ryttaren hamnar rätt så behöver hästen jobba mindre, menar Suss och går och hämtar en ryggsäck. Den får jag bära på ryggen och gå runt i rummet. Ryggsäcken, som har avbärarbälte, väger nog en bit över 10 kilo, den är rätt tung. Först känns det lätt att gå med den men efter ett tag märker jag att jag gärna går åt ett håll. Ryggsäcken är packad så den är en aning tyngre åt ena hållet. Sakta går det upp ett ljus för mig. Samma känsla som jag har måste min häst känna om jag sitter snett.

Alla som rider för Suss får börja med samma grundstenar, att hitta en stabil och neutral sits.

– Jag börjar alltid med att ryttaren ska sitta på tre ben. De båda sittbenen och blygdbenet. Då kan man rida med långa avslappnade ben och ha rätt placering av foten i stigbygeln, längre in än de flesta av oss är vana vid. Ryttaren kan också växa uppåt, balansera huvudet och få axlarna på plats av den stabila sitsen, förklarar Suss. Det måste få ta tid att få in den här grunden.

Efter att grunden sitter börjar lektionerna innehålla lösningar för olika individuella problem, både hos hästen och hos ryttaren.

– Men jag kan inte laga allt, menar Suss. Jag kan påvisa problemen men det kan behövas en osteopat, naprapat eller annat både till ryttaren och hästen.

En palett av förklarande termer

Som ni kunde läsa i början av reportaget har Suss en eget vokabulär, en uppsättning förklarande ord som gör det lättare för ryttaren att förstå.

– Några av termerna har jag hittat på själv, andra har mina ryttare kommit fram till och jag fångat upp.

– Att avväpna ridningen och göra den prestigelös är ett av mina viktigaste mål, betonar Suss. Prestige och prestationsångest hindrar oss att känna, förklarar hon, därför jobbar jag stenhårt med att få bort just prestigen.

En av Suss övningar heter ”göra ingenting”. I den ska ryttaren egentligen bara göra tre saker. Sitta med ”långa nacken”, där man avspänt förlänger nacken genom att tippa ner hakan en smula, ”trycka på knappen”, där man på insidans ben låtsas att man mjukt trycker på en knapp med knäet och sedan låta hästen gå i en svag ställning inåt. De här tre sakerna är de enda ryttaren gör. Den långa nacken ger stabilitet och knäet på knappen ber hästen genom ryttarens sittben att använda sitt inre bakben.

– En vanlig fråga är om hästen tycker det är tråkigt att bara gå runt runt på spåret i den här övningen. Man rider den länge.

– Det är absolut inte tråkigt för hästen, det är ofta helt nytt för den att få upptäcka sin egen kropp utan att ryttaren hela tiden ändrar instruktioner, säger Suss. Ofta hör jag hur det knakar till i hästens kropp, det blir som en slags egen-kiropraktik.

Suss förklar det med att många hästar bär på ryttare som är sneda, för det är nästan alla. När vi nu sitter så bra som möjligt och egentligen bara ber hästen att den ska gå på alla sina fyra ben, då lossnar det.

– Det här är ingen vetenskap, men inte heller hokus-pokus, säger Suss. Vi kan bara observera att det händer.

– Det är två kroppar som ska arbeta ihop. Jag försöker finna vägar att ge hästen förutsättningen att bli stabil under ryttare. Utan ryttare klarar hästen allt.

– Islandshästen är en svår häst att rida, gångarterna gör att jag måste vara tydligare i vad jag vill.

Suss har så klart termer att ta till även i gångartsridningen. När vi vill samla ska vi göra det med bäckenet, vi ska som ”gå på catwalken” med sitsen. Vill vi sedan tölta ska vi vinkla bäckenet som ”en ledsen hund”. På så sätt visar vi hästen att även den ska vinkla sitt bäcken och föra in bakbenen och voila! Tölt.

Vill vi trava ska vi i stället vara en glad hund och vinkla bäckenet bakåt, istället för som det är vanligt i islandsridningen ställa oss upp och luta oss framåt (och som tvingar hästen att gå på framdelen). Snabbt ska vi tillbaka i neutralläge i bäckenet för att kunna förtydliga med att vinkla det igen.

– Skritten skvallrar om hur stark hästen är, det är en viktig gångart.

Till sist säger Suss något som jag tror kan glädja de flesta av oss.

– Alla ryttare kan få en neutral kropp och jämn sits. Då börjar det roliga i att träna sin häst. Och nästan alla hästar kan komma ut ur sitt skal och utvecklas om vi ger den tid och har roligt under den tiden.

Ett tips är att Suss tillsammans med Ylva Mattson kommer att hålla en kurs i Vesturs regi: Ryttarens kropp i Fokus