Juliane Klink, från tysk ridskola till islandshäst-avelsnörd med gårdsnamnet Änghaga

Juliane Klink har ridit och avlat islandshästar i många år, med gårdsnamnet Änghaga som hon driver tillsammans med Pia Burman. Hon är även utbildad på storhäst och har tävlat i dressyr och körning. Vi ser ofta Julianes namn dyka upp i avelssammanhang och många i södra Sverige anlitar henne som Equiterapeut. Vem är hon egentligen och hur tänker hon kring islandshästen, dess utbildning och uppfödning?

Juliane är född i Tyskland men flyttade till Sverige med sina föräldrar när hon var 13 år. Julianes släkt består av lärare, dessutom lärare utan något som helst hästintresse. Men innan flytten till Sverige hann Juliane med att som hon säger ”bli drillad i den gamla tyska ridskolan”. I Tyskland så gäller det att träna sits och balans innan man får rida själv. Eleverna blir longerade i minst hundra timmar och får också träna sitsen genom att sitta på en trähäst.

   – När vi elever kunde galoppera med händerna ut från sidorna ansågs vi vara redo för att börja rida själva. Nu kunde vi koncentrera oss på hästen i stället för på balansen.

När det blev dags för gymnasieval i Sverige så sökte Juliane till Hästgymnasiet på Bollerup. I utbildningen ingick APU, eller arbetsplatsutbildning och Julianes praktik blev hos Hrafnkell Karlsson på Vallerödslunds Gård.

   – Jag, som var van att rida dressyr och även att köra, hamnade hos de där konstiga små hästarna, förklarar Juliane.

Men när Juliane väl börjat rida ”de där konstiga” så blev hon fast. Hon gillade det tekniskt svåra med att rida gångartshästar bra.

  – Hrafnkell hade fina hästar och det blev ett bra möte mellan de två olika kulturer jag tilltalades av fart och fläkt men att samtidigt har så mycket kontroll utan att tappa känsligheten hos hästarn.

Hos Hrafnkell fanns islandshästen Skolli som Juliane tyckte mycket om. Han hade bara ett problem, åtminstone för att vara islandshäst, han kunde inte tölta!

   – Jag fick ett erbjudande om att jobba av honom och det erbjudandet antog jag. Efter tusen timmars jobb var Skolli min!

Juliane tränade Skolli och körde också in honom. Varefter han blev starkare så kom tölten, han blev en jättefin fyrgångshäst. Han töltade till och med framför vagnen när Juliane körde honom.

    – Skolli kunde göra galoppombyten, kvartspiruetter i galopp och även gå i piaff, han var fantastisk, säger Juliane.

En god vän till Juliane lånade Skolli när Juliane själv åkte till Island och hade honom inackorderad hos Pia Burman på Änghaga islandshästar. Skolli trivdes bra där och fick stå kvar innan han blev såld när Juliane ville ut och tävla mer.  Juliane blev erbjuden att bo i ett hus på Änghaga och så började hon och Pia att jobba ihop kring islandshästarna.

   ­– Pia blev som min extramamma och när hon erbjöd mig att bli delägare i Änghaga blev jag väldigt glad.

Tillsammans utvecklade de aveln på gården men det fanns inte riktigt plats för resultatet – unghästarna! De var utackorderade till andra gårdar och det gjorde att Pia hennes sambo Karl Axel och Juliane började se sig om efter en större gård.  De flyttade till det nya Änghaga 2008 (Ekeshild) och sedan dess har det rullat på.

   – Vi hade ett ungsto, Freydis från Killebacken (e. Hraunar frá Efri-Raudalæk u. Freyja från Lillehem ue. Mökkur frá Varmalæk) som var tre år. Henne körde vi till Vaki från Österåker. På den tiden var det inte så vanligt att köra så långt.

Juliane berättar att hon aldrig någonsin sett en islandshäst som kunde trava som Vaki. Resultatet blev Felix från Änghaga som vi sett tävlas av Daniel Ingi Smárason och som nu tävlas av Vignir Jónasson.

Samma år, 2009, körde de också stoet Ástsæl från Aconagua (e. Glampi frá Kjarri u. Hetja fra Veddum ue. Gordon frá Stóra-Hofi) till Garri frá Reykjavik.  Hon fick hingstfölet Óskar från Änghaga beddömd med bland annat 9 för tölt.

“Worldfengur är mitt andra hem”

Vi kommer att tala om Änghagas avel och om vad Juliane har för avelsmål.

   – Worldfengur är mitt andra hem, skrattar Juliande, jag bor där. Jag är en veritabel avelsnörd och tittar alltid på avelshästarnas stammar i flera led. Jag vill se en obruten linje av bra hästar flera generationer bakåt.

Stostammarna är extra viktiga enligt Juliane och hon väljer gärna unga hingstar om deras stostammar är riktigt bra och om stona gett bra avkomma med flera olika hingstar.

   – En vuxen hingst ska ha presterat på tävlingsbanan, det räcker inte med höga poäng på avelsbedömning.

Juliane motiverar det med att en häst som klarar av att prestera på tävling med stökiga miljöer, trånga gångar, nya boxgrannar och kanske brunstiga ston i finalerna, den hingsten har en bra mentalitet. Hästskötarna är ofta unga flickor och om de kan hantera hingsten på tävlingsplatsen så är det också ett bevis för att hingsten är snäll och har ett bra temperament.

Apropå hingstar så vill Juliane också se vettiga villkor för att betäcka med en hingst. Hon ser gärna en låg så kallad språngavgift och en högre dräktighetsavgift.

I avelsmålet ingår också bra gångarter.

   – Jag kan inte riktigt släppa min storhästbakgrund, förklarar Juliane och jag träffar många storhästar genom mitt jobb som Equiterapeut. För mig är grundgångarterna väldigt viktiga även hos islandshästarna.

   – Mitt ideal är en fyrgångshäst med pass, eller en femgångshäst med så bra gångarter att man kan tävla fyrgång på den.

Juliane förklarar vidare att hon även vill se resning och en bra hals hos de hästar hon avlar fram. Och att viljan hos hästen är extremt viktig, den ska tycka det är kul att jobba och tänka framåt.

   – Utan framåtbjudning är det svårt att få fram en bra tölt.

I Worldfengur kan vi hitta 59 hästar med gårdsnamnet Änghaga.

Många som köper islandshäst kommer från storhästridningen

Vi kommer att tala om den ”eviga frågan”; kommer de bra ridhästarna ur sporthästaveln? Där går ju mångas åsikter isär.

    – Jag är helt övertygad om att det är så, de bra ridhästarna kommer ur aveln med riktigt bra hästar, säger Juliane.  Det är delvis en utbildningsfråga. Bristen är att vi dels inte har tillräckligt med unghästtränare i Sverige och att många med unghäst inte är beredda att lägga pengar på att hästen ska få en bra utbildning, även om den ”bara” ska bli en häst för fritidsryttaren.

Hon menar att en del som köper en unghäst för att spara på kostnaderna glömmer att lägga till de kanske femtiotusen det kostar för att hästen ska få en riktig inridning där den lär sig att vara en cool ridhäst.

Många svenska ryttare har ridit storhäst och på en vanlig ridskola och där lär man sig rida med mycket mer ben och skänkel än vad som är gängse i isländsk tradition. De flesta islandshästarna är inte inridna för den här typen av hjälper med mer tryck. Det är något de måste lära sig och bli vana vid.

Man behöver också hjälp med att utbilda hästen i de olika gångarterna, så att de blir väl separerade.

   – Jag som kommer ur den här världen förstår problemet, förklarar Juliane. Jag lär hästarna att acceptera storhästhjälperna. En islandshäst som inte förstår reagerar ofta genom att springa fort, medan ett halvblod kanske väljer att bocka när den inte förstår. Islandshästen är avlad för att tänka framåt sedan generationer.

Många av dem som tränar hästar siktar på att tävla på SM-nivå, menar Juliane och tänker att fler borde träna blivande fritidshästar på ett bra sätt och satsa på träning även den typen av hästar.

   – Men vi har några unghästutbildare som är fantastiska, jag skulle önska att fler anlitade den här typen av tränare som kan utbilda en häst som de flesta kan rida. Bra inridning och grundutbildning är den bästa investeringen man kan göra för sin häst.

Hon nämner att de till exempel har sålt tre ston med superstam (en av dessa är bedömd nu med 8 för tölt och trav) till en ridskola där de går med i verksamheten. De har även sålt hästar till en western ryttare och som blivande körhäst , även dessa med riktigt bra gångarter.

Julianes dagliga arbete är som Equiterapeut på alla sorters hästar. Bland annat behandlar hon hästar på Flyinge och på Borebackar Gård som är Lövstads stuteris Skåne filial. Hon har även ett samarbete med Sundabakki där Vignir rider in Änghagas unghästar och Juliane behandlar Sundabakkis hästar. Numera hinner hon sällan rida in sina hästar själv. Däremot är planen att själv visa två egna hästar i år.

   – Jag tycker det är roligt att visa unghästarna och i år ska jag visa en Viking- och en Hnokki-avkomma om allt går vägen.

Med i SIF avels styrelse

Avelsintresset har gjort att Juliane är med i SIF Avels styrelse. Där tittar hon tillsammans med resten av styrelsen på avelsstatistiken och jämför svensk avel med den i andra länder.

   – Vi försöker stötta uppfödarna men ställer också krav. Jämfört med våra grannländer är vi lite sämre på att ta in nytt blod till svensk avel.

Det finns funderingar på om vi ställer för låga krav på våra hingstar. Det skiljer mycket på länder där Danmark och Norge har bedömnings-gränser. I Sverige tittar vi istället på blupen. Frågar man runt lite vill stoägarna gärna se högre krav på hingstarna medan hingstägarna förespråkar lägre. Det pågår många tankar kring reglerna även internationellt. Sen är inte bara SIF Avels tankar utan även EU-regler och svenska regler från Jordbruksverket som måste tas med.

   – Vi fick många input från uppfödare under höstmötet som vi nu utvärderar.

   – Vi kan aldrig förbjud någon att använda en hingst som är frisk och renrasig, men vi kan göra det dyrare att lösa licens, förklarar Juliane.

Förra året var nog ett mellanår när det gäller avelsbedömningarna i Sverige, luften gick lite ur efter pandemin när allt kom igång samtidigt och krockade i tiden. Nu krävs också en högre ridbarhet för att få en riktigt bra bedömning.

   – Sen ska vi inte glömma att hästantalet har gått ner i Sverige. Aveln i alla raser har gått ner ganska mycket sen föra finanskrisen och det börja märkas nu.

   – Jag känner på mig att 2023 blir ett bättre år och vi hoppas på fler visade och bättre utbildade hästar. avslutar Juliane.