Fortsättning av svar på ett öppet brev från Nina Unkuri
|
Fråga 2: Har avelskonsulenten, som är verksam på Island där dessa regler inte finns, redan skapat sig en bild av svensk avel efter två veckor att han tycker detta är vettigt att genomföra detta för att främja svensk avel? För väldigt många avlare, oavsett nivå så uppleves detta respektlöst och kränkande. Skulle vi vara sämre på något sätt och inte ha något sunt förnuft? Enligt en artikel i SIF:s medlemstidning nr 1, 2009 är detta dessutom helt tvärtemot vad Heimir som är vår avelskonsulent, förespråkar. Jag förutsätter att han har varit delaktig i detta beslut men jag vet |
|
inte då vi inte har någon insyn i stiftelsens arbete. |
Svar:
För att börja i fel ände av din fråga så är det på det viset att det är stiftelsens styrelse som fattar beslut. Sedan jag tillträdde tjänsten har det varit ett styrelsemöte vilket jag var närvarande. Jag hade förberett mig för mötet genom att samla ihop den information som jag presenterade i svaret på fråga 1, och presenterade för styrelsen. Den bild som statistiken visar gav upphov till diskussioner och i slutändan beslutades det som alla har fått information om. Huruvida idéerna är bra eller dåliga kan vi alla ha olika åsikter om. Däremot tycker jag att det är uppenbart såhär i efterhand att tillvägagångssättet inte var optimalt och det är tydligt för mig och stiftelsens styrelse att ta till oss reaktionerna och arbeta fram en arbetsgång på hur sådana beslut skall beredas och fattas. Stiftelsen är relativt ny och styrelsen likaså och det finns utrymme för förbättringar. Det är väldigt viktigt att stiftelsen har god kontakt med avlarna, som numera anses vara kunder istället för medlemmar. Detta är alla överens om. Jag vill gärna göra vad jag kan för se till att det bildas någonslags regionala avelsråd i Sverige som kan hjälpa till med den kontakten och som stiftelsen kan presentera förslag på ändringar för och få reaktioner ifrån. Detta anser jag att skulle vara det optimala tillvägagångssättet.
Angående artikeln som du hänvisar till så kan jag meddela att jag håller fortfarande med om allting som står där. Kanske förutom att man inte skall dra för stora slutsatser av medelpoäng från bedömningar eftersom vi vet att det är så pass liten del av hästarna som faktiskt kommer dit.
Då till den första delen av frågan. Jag var verksam i Sverige ett antal år som tränare, instruktör och avelsryttare. Sedan jag flyttade till Island år 2010 har jag följt utvecklingen från avstånd för det mesta även om jag har varit i Sverige flera gånger om året för att undervisa ryttare på alla nivåer. Jag tror med andra ord att jag är hyfsat insatt i den svenska islandshäst verkligheten. Däremot är jag nog inte tillräckligt insatt i alla politiska svängar som har varit i och med ändringarna av organisationen. Jag skall inte skylla ifrån mig, att även om jag inte i själva verket sitter i styrelsen och hade beslutsrätt så var jag ändå delaktig i diskussionen och var för ändringen. Sedan som sagt var, kan man tycka i efterhand att beslutet skulle handla om att lägga fram förslag på en förändring som presenterades för avlarna. Jag ser nu också att min roll som avelsledare är bland annat att vara en knytpunkt mellan dom svenska avlarna och stiftelsens styrelse. Det är en roll som jag i fortsättningen kommer ta på största allvar för att det är som sagt viktigt att alla synpunkter är med i bilden när beslut skall fattas.
Fråga 3:
Enligt stadgarna är styrelsen beslutsför när minst hälften av dess ledamöter är närvarande. Enligt
hemsidan är ledamöterna till antalet 4 st. Innebär detta att 2 personer kan ta ett sådant här beslut
som omfattar hela den svenska islandshästaveln? För mig är det helt ofattbart!
Svar:
Där bör nog stadgarna förtydligas för att de är totalt 7 personer som sitter i styrelsen: Ordförande,
sekreterare, fyra ledamöter och en suppleant. Man tänker säkert att ordförande och sekreterare
alltid är närvarande och det behövs ytterligare minst två ledamöter för att fatta beslut. Det är annars
bara var jag tror och jag håller med, detta bör förtydligas.
Fråga 4:
Det finns en hel del hästar som inte kommer till bedömning pga skador. Om tex ett obedömt sto,
som visat sig vara ett bra avelssto genom att tex ha en bedömd avkomma, anses inte hon främja
svensk avel?
Svar:
Enligt min åsikt så anses detta sto främja svensk avel.
Fråga 5:
Istället för att komma med bestraffningar, är det inte bättre att hitta morötter? Visserligen sänktes
visningsavgiften för ston med 750 kr. Detta är välkommet då visningsavgifterna varit väldigt höga.
Dock kvarstår faktum att vi har en handfull avelsvisare och tränare som är erfarna och utbildade för
ändamålet. Många väljer vilka som ska visas och kan inte visa alla. Hur kan vi jobba fram fler
avelsvisare (ser att ni annonserar med bidrag från HNS MEN detta är ett långsiktigt arbete)? Hur kan
vi motivera fler att visa sina hästar?
Svar:
Vi måste anordna bra mycket flera avelsvisar kurser än vad vi gör idag. Det finns i dag avelskurser
som anordnas med jämna mellanrum runt om i landet men även dessa måste utökas och även
kompletteras med ytterligare kurser. Prova-på-bedömningar ser jag som ett ypperligt verktyg för att
få folk att våga prova. Sådana bedömningar skulle behöva arrangeras i varje region minst en gång om
året. Man skulle till och med kunna dela ut rosetter till de högst bedömda hästarna på sådana
tillställningar. En bra idé som har kommit fram är att ha lägre anmälningsavgift om det är en ung
ryttare som visar hästen. Flera idéer behövs och alla tas tacksamt emot.
|
Fråga 6: Syftet med avel är väl att man för varje generation ska få bättre hästar. Att använda avelsmatadorer, visst, men rent krasst, borde inte aveln gått framåt på 15 år (nu förutsätter jag att avelsmatadorerna i de flesta fall uppnått en aktningsvärd ålder)? Det finns ganska många yngre förmågor som visat sig vara fantastiska nedärvare. Jag är absolut inte negativ att använda gamla beprövade hingstar och att de ska få gratis hingstlicens MEN jag godtar inte motiveringen. Om vi idag, 2016 använder samma hingstar som vi gjorde för 10-15 år sedan, hur ska detta främja svensk avel? Är det inte önskvärt att vissa vågar satsa på yngre förmågor, få in nytt avelsmaterial, nya avelslinjer och förändra/förbättrade egenskaper i vår avel? Det är hos de yngre hästarna |
|
avelsframstegen finns? För att driva aveln framåt är det väl dessa man ska använda? |
Svar:
Svaret på denna fråga finns till störst del i svaret på fråga 1. Vi har många exempel på individer som har legat så långt före resten av populationen att det tar väldigt många år tills dom anses vara av medelkvalitet. Det mest uppenbara exemplet är Orri frá Þúfu som lyckades bli 28 år gammal innan han dog. Han är fortfarande väldigt högt värderad i BLUP och anses fortfarande vara i toppen. Det kommer till och med fortfarande individer efter honom som är mycket bättre en medelhästen. Kanske ännu mera intressant är att Hrafn frá Holtsmúla, som är född 1968, har i dag 111 i BLUP och anses alltså fortfarande vara bättre för avel än 84% av populationen. Jag är medveten om att båda dessa hästar hade obedömda föräldrar när de föddes, men låt oss inte glömma att det är också 30 respektive 48 år sedan. Vi kan absolut främja svensk avel genom att använda “säkra kort” om dom hingstarna fortfarande är så pass mycket bättre en medelhästen. Avelsframstegen handlar inte om individer, utan helheten.
Fråga 7:
Varför ska SIF avel styra vad folk vill avla på, så länge hästarna inte nedärver genetiska defekter eller
hästarna mår dåligt av detta? Varför kan inte folk få göra som de vill? Så länge hästarna är
registrerade som Islandshästar skadar det inte någon eller belastar någon ekonomiskt att få avla på
vad man själv önskar?
Svar:
Detta är kanske den viktigaste frågan. SIF-avel varken kan, eller får lägga några förbud. Däremot är
det SIF-avels ansvar att ha koll på avelsarbetets helhet. Utbildning är absolut det bästa styrmedlet
men då måste vi också kunna ha någon morot för som som söker utbildningen, dvs. att vi har ett
system som gynnar dom som engagerar sig. Marknaden reagerar för långsamt för att vi kan använda
den som ett styrmedel. Det tar ju flera år från betäckning och till en färdig ridhäst som blir till salu.
SIF-avel har också en skyldighet mot dom som försöker livnära sig på hästar och för dom är det inte
bra att det blir överproduktion. När vi märker av överproduktionen så har det redan gått för långt.
Svensk avel av Islandshästar har vad jag har förstått mer eller mindre alltid haft en styrning, så att det
är inget nytt. Det kanske däremot är dags att ta upp diskussionen om styrningen skall finnas eller
inte. I den diskussionen måste vi dock vara noga med att ha med just alla pusselbitar, både fördelar
och nackdelar, för rasens framtid och försöka lämna våra personliga behov utanför.
Hästavel i Sverige är dessutom styrd av de förordningar som Jordbruksverket utfärdar, och i
slutändan av Svensk lag. SIFavel har ett ansvar som avelsorganisation (som godkänd av
jordbruksverket) att följa de avelsmål som finns i plan och riktlinjer, och den metodik som där
beskrivs. Det är därför inte upp till enskilda avlare eller styrelsen att avgöra frågan eller byta avelsmål
eller metod att värdera avelshästarna. Avlarna kan genom att påverka SIFavel att driva frågor om
förändringar i det internationella avelsmål och avelsvärderingsmetoder som FEIF har och som
därmed även SIFavel har i sina Plan och riktlinjer.
Fråga 8:
Hobbyaveln och aveln på icke bedömda hästar kommer alltid finnas i större eller mindre skala.
Istället för att bestraffa hobbyavlaren, gynna de som satsar genom tex reducerade
avelsvisningsavgifter, stipendier etc. Bestraffa inte de som tex har hästar som man redan investerat
mycket pengar i som inte kom till visning pga skador.
Belöna INTE bara genom att uppmärksamma de som redan jobbat i 15-20 år och efter mycket hårt
arbete nått målet. Dessutom har aveln på hästar med mindre vilja och rörelse också ett syfte. En
unghästtränare och tränare börjar oftast sin karriär på dessa hästar mindre lovande hästar då
framstående avlare med lovande material väljer erfarna tränare. Vilket även artikelförfattaren i
ovannämd artikel även hade egen erfarenhet av.
Svar:
Avelsvisningsavgifterna beror på kostnaden av att arrangera en bedömning. Vi behöver absolut
fortsätta att sträva mot lägre anmälningsavgifter och jag ser framför mig några saker som möjligtvis
går att göra för att just sänka kostnader. Jag har dock inte varit på bedömningar i Sverige på några år.
Därför behöver jag vänta det här året och eventuellt prova dessa idéer för att se om dom är
genomförbara och i slutändan se om dom faktiskt reducerar kostnaden. Förhoppningsvis kan detta
resultera i lägre anmälningsavgifter 2017.
Jag är också helt enig med dig om att vi behöver hitta något sätt att lyfta fram dom individer som
verkligen uppfyller ett syfte, även om dom inte har höga poäng. Kanske till och med att vi låter
domarna välja “bästa familjehästen” på varje bedömning, delar ut pris för bästa ridbarheten eller
något i den stilen. Nu är detta inte genomtänkta idéer utan bara några jag kommer på nu när jag
sitter och skriver. Även här tar jag tacksamt emot alla förslag.
Fråga 9:
Enligt det senaste vad gäller hingstar så tvingar vi att visa hingstar vid 4-års ålder istället för att, som
många framstående avlare, väljer att vänta till 5-års ålder. En häst är helt färdigvuxen vid 6-års ålder.
Den press som krävs vid en avelsvisning är enorm. Om avlare pressas att visa sina hästar vid 4-års
ålder för att de inte kan lösa ut licens kommande år så innebär detta inridning, träning och press vid
en väldigt ung ålder. Är detta något vi vill vara med och stödja? Är det inte bättre att kunna ge
licenser till hästar som avlare väljer att ta fram i lugn takt? Om man bedömer att hästen inte är
mogen förrän att visa på hösten, är det rimligt att den ska pressas att visas på vårvisningen för att
ägaren inte ska få en ekonomisk förlust i att inte ha möjlighet att betäcka den säsongen?
Svar:
Nu anser jag mig ha tillräcklig erfarenhet av både uppfödning, inridning, träning och visning för att
bilda mig en personlig åsikt om detta. Jag vill också poängtera att detta (och annat som jag skriver
här ovan) är just min personliga åsikt. Att visa fyraåringar är väldigt lätt om individen har lätt för sig.
Jag har själv visat ett antal fyraåringar och jag har ofta tyckt att det har varit lättare att visa dessa än
dom äldre hästarna, just för att jag inte har kommit så långt med deras utbildning att jag kan ställa
stora krav. Jag kan bara be om att de går i rena gångarter fram och tillbaka. Det blir ofta 8 sträckor
fram och tillbaka, dvs 1,6 km vilket är en relativt kort ridtur för mig. Det är inte därmed sagt att den
får alltid höga poäng. Det är knappt 2% av varje årskull som kommer till bedömning som fyraåringar
så att bara det, att hästen visas som fyraåring betyder för mig att den har lätt för sig. Den kunde gå i
tölt 150 meter, och trav, och galopp, och skritt och sedan kanske visa pass och kanske inte. Det krävs
ingen press för en avelsvisning, pressen kommer oftast från hästägaren som vill ha så höga poäng
som möjligt, eller ryttaren som vill höja medelpoängen på visade hästar. Personligen tycker jag att
det är viktigt att hingsten jag väljer att betäcka med inte behövde två år på sig för att lära sig att
tölta, eller att den var så spänd att det tog två år att få den att sluta bocka eller bli styrbar. Om jag
inte känner till hästen så vill jag med andra ord se att den visades som fyraåring. Jag kan, för att
nämna exempel på vad jag menar nämna två hingstar: Safír frá Viðvík fick på sin första bedömning
7,42 totalt med 6,97 för ridegenskaper. Han uppenbarligen visade inte att han var en bra häst, men
han visade att han kunde gå fram och tillbaka på en väg. Året efter visades han som femåring och fick
7,93 med 7,96 för ridegenskaper. Som sexåring visades han igen och fick då 8,35 totalt med 8,43 för
ridegenskaper. Safír har lämnat en hög med fantastiska hästar som har gott rykte som ridhästar.
Hans son Smári frá Skagaströnd är hans högst bedömda avkomma och även han är omtyckt som
fader till många smidiga och bra ridhästar med stabilt lynne. Det andra exemplet är Fróði frá
Staðartungu. När han visades som fyraåring fick han 7,66 totalt med 7,35 för ridegenskaper. Han fick
7,5 för tölt, 6,5 för trav och 5,0 för pass, men ändå med 8,5 för helhetsintryck. Många kända avlare
som såg honom på bedömningen betäckte med honom redan då. Som femåring visades han igen
som fyrgångare och fick då 8,18 totalt med 8,26 för ridegenskaper, som sexåring fick han 8,59 totalt
med 8,85 för ridegenskaper, då med 9,0 för pass och 2012 vann Fróði A-flokk på landsmót.
Framförallt för dom som vill föda upp hästar som skall ha lätt för sig och kanske till och med
användas till exempel i turridning eller ridskola, så skulle jag just råda till att använda hingstar som
bevisligen kunde gå i rena gångarter vid en tidig ålder, oavsett poäng. Att föda upp hästar som kräver
lång tid att hitta balans i gångarterna är väldigt dyrt och då är det viktigt att det handlar om en
superflott häst som kommer att ge valuta för pengarna. Om vi vill få fram hästar till vanliga ryttare så
måste vi lägga stor vikt på att det finns hingstar som kan bevisa efter relativt kort träning att dom kan
gå i rena gångarter. Jag har ofta diskuterat just denna fråga, om att visa hästar tidigt, med många
väldigt respekterade hästmänniskor. Vissa håller med mig och andra inte. Dom som inte håller med
mig hävdar framförallt att en låg bedömning vid fyra års ålder förstör hästens rykte. Det är mycket
möjligt att det är så, men om så är fallet behöver vi vara bättre på att förklara för stoägarna i
allmänhet hur det ligger till.
Men nu när du vet min personliga åsikt skall jag svara på din fråga. Jag förstår framförallt den
ekonomiska aspekten av det hela. Det kan vara viktigt för hingstägaren att få några få ston för att
hjälpa till att betala träningen av hästen och kostnaden vid att få hingsten visad. Därför kan jag tycka
att det kan behövas alternativ. Norge har jag sett har ett alternativ att lösa licens för egen hingst som
då bara får betäcka egna ston. Det löser iofs inte den ekonomiska aspekten men det går säkert att
hitta någon variant.
Fråga 10:
Styrelsen är hyfsat ny men har redan skapat en ganska tråkigt stämning hos SIF: s medlemmar, även
genom tidigare beslut. Beslut som fattas bör kanske vara väl begrundade och genomtänkta. Även
fattade beslut ändras och de beslut som tas gäller direkt istället för att ha en övergångsperiod.
Informationsflödet gentemot avlare och hästägare bör man fundera på. Jag har fått svar på att SIF
avel är en stiftelse utan medlemmar och de har ingen skyldighet att redovisa mötesprotokoll etc.
Vi som medlemmar i SIF har inga alternativ vad gäller registrering av häst, betäckning, ägarbyten etc.
För mig är det helt absurt att stiftelsens och SIF:s medlemmar, som är de som betalar pengar till
stiftelsen har sådan brist i information, kommunikation och långsiktigt tänkande.
Svar:
Som jag kom fram till i ett tidigare svar så tycker jag att man bör göra någon beskrivning av hur
regeländringar skall genomföras. SIF-avel är förvisso utan medlemmar, men istället har man kunder.
Vi behöver förbättra kundkontakten och få till rutiner som gynnar alla.
Det är också av vikt att komma ihåg hur det har sett ut tidigare. Innan SIFavel var en egen
organisation fanns det ännu mindre insyn, ingen egen hemsida, dåligt med protokoll, långa
väntetider på hästpass och svårt att få kontakt med kansli mm.
Nu finns det protokollreferat på hemsidan (Hela protokoll är olämpligt att publicera då delar av
Stiftelsens beslut är delegerad myndighetsutövning från Jordbruksverket och kan därmed innehålla
personuppgifter som av hänsyn till enskilda personers integritet inte skall skrivas ut). Det finns en
oerhört mycket bredare och snabbare kommunikation kring avelsfrågorna generellt. Aktivitet på
sociala media och en agenda av utbildningar och satsningar. Kansliet har numera oerhört snabb
handläggning av registreringsärenden.
Alla beslut som fattas kommer inte och kan inte gillas av alla. Men vi kan absolut bli bättre och ännu
tydligt långsiktigare i vårt arbete. Jag hoppas innerligt att de Avelsrådslag SIFavel kommer genomföra
under februari och mars är en början till en fördjupad dialog med Sveriges islandshästavlare.
Fråga 11:
Är detta ens lagligt? Enligt de uppgifter jag har är hästarna inte spärrade för slakt och är därmed
animalieproducerande djur. Därmed borde det vara ett brott mot EU:s handelshinder. Från
Jordbruksverket ”Avelsorganisationer och registerförande föreningar ska ta ut en avgift som
motsvarar den kostnad som registrering och utfärdande av en identitetshandling medför”
Svar:
Vad jag har förstått så är detta lagligt. Jordbruksverkets regler handlar alltså om just utfärdande av
hästpass. Att ha varierande priser på olika produkter är lagligt. I grund och botten är det så att SIF-
avel har nu tagit bort betäckningsbevis ifrån det sortiment produkter som stiftelsen säljer. Det är
alltså upp till SIF-avel vilka produkter de vill erbjuda, men jag är också överens om att man skall i allra
högsta grad lyssna på vad kunderna önskar för produkter.
Fråga 12:
Citat från ert inlägg:
”Därför är det av största vikt att de som avlar Islandshästar deltar i vårt gemensamma avelsmål, som
för övrigt är väldigt öppet för nyanser och variation. Huvudsaken är att våra hästar har rena
gångarter och är lätta att kontrollera. Om så är fallet kan de också visas. Om det inte är möjligt att
visa hästen på grund av att den inte kan går i gångarterna eller saknar kontroll så skall den inte heller
användas i avel.”
|
Att på ett ganska arrogant och ensidigt sätt förklara beslutet med att ston som inte kan komma till |
|
visning, inte är värda att avla på, känns något enkelriktat och där man helt och hållet utelämnat den största bidragande faktorn till problemet; ekonomi.. Det kostar ganska mycket att ha en häst på träning under många månader inför visning, visningsavgift, arvode till visaren och anmälningsavgift. Dessutom ställer jag mig frågande till vad avelsvisning ger för indikation på att hästen blir en bra ridhäst? Många hästar pressas extremt hårt, ibland över sin egen gräns. Många hästar är definitivt inte ridbara för kreti och pleti efter en visning och man pratar om att man ska ”rida ner” hästarna efter en visning innan man överlämnar dessa till sin ägare/ryttare. Jag lägger absolut ingen skuld på tränare/avelsvisare och att detta inte gäller alla hästar. Dock gäller det tillräckligt många för att vi ska ta detta på allvar och ta en diskussion om hur visningssystemet fungerar! Att hästarna är lätta att kontrollera? Jag vet inte hur många visningar artikelskrivaren varit på men jag kan lova att kreti och pleti hade definitivt inte fått stopp på majoriteten av hästarna. En mycket stor andel av hästarna behöver en väldigt lång stoppstäcka, eller en mycket stor kontroll, även för de proffessionella ryttarna. Fokus ligger på det hela taget på fel saker. Power, tempo, snabbt som tusan i och få stopp så småningom ger högre poäng, än att rida en bärigare trav lite för långsamt. Detta tycker jag rimmar illa med att det är trevliga ridhästar vi vill avla. Dessutom får jag inte det att gå ihop med det nya bedömningssystemet inom sport där man pratar om bärighet, balans, överlinje, följsamhet osv osv. De hästar som avelsvisas är väl de som ska gå i avel? Som det är upplagt idag säger det väldigt lite om hur bra ridhästar, även på elitnivå, dessa indiver kommer ge. |
Svar:
Till en början kan jag bara be väldigt mycket om ursäkt för den klantiga formuleringen. Jag vill mena att det handlar till stor del om en kulturkrock. När jag skrev detta hade jag inte anpassat mig till svenskt klimat, vilket jag givetvis skulle ha gjort. Hade jag publicerat denna text som du hänvisar till här på Island så tror jag inte att jag hade fått någon reaktion över huvud taget. Jag ber igen om ursäkt och håller med dig att detta framstår som arrogant.
Med det sagt så ser jag att jag lämnat min åsikt om stor del av frågan tidigare, dvs. vem det är som ställer kraven på hästarna. Nu är det dessutom så att man har på avelsbedömningar ökat kraven på att hästen befinner sig inom just 250 meters sträckan hela bedömningen. Hästar som upprepade gånger lämnar denna strecka skall straffas i poängen för spirit. Jag dömde t.ex. en hingst i somras som fick 8,5 för samtliga gångarter och 7,5 för spirit. Den hingsten tror jag inte att många hade tyckt om att rida, oavsett om gångarterna var bra. Domare skall med andra ord straffa hästar tydligare än vad som har gjort tidigare om dom visar brist på samarbetsvilja.
När det gäller vart fokus ligger så handlar det om de officiella avelsmålen och den internationella domarhandledningen. Nu i år kommer det påbörjas arbete med att förnya domarhandledningen där
man skall gå igenom allting som rör bedömningen. Jag har sådan tur att jag har lite insyn i det arbetet och har även möjlighet till att komma med förslag. Det är många idéer som flyger runt när det gäller utvecklingen av bedömningarna. Till exempel pratas det om att lägga in i bedömningen krav om att rida t.ex. volt, krav om att se när ryttaren sätter sig upp, se övergång från skritt till tölt, definera långsam trav precis som långsam tölt, mentaltest vid exteriörbedömningen osv. Detta är framförallt tänkt för att få in bättre information om hästens lynne och ridbarhet. Här på island har man dessutom “under bordet” dömt de senaste två åren “ridbarhet” som en särskild egenskap. Detta är ett försök för att kunna se i vilken grad man lyckas fånga upp variationen och till hur stor del egenskapen som vi uppfattar den är arvbar. Första året gav lovande resultat men det kom också fram saker som inte var så lyckade. Därför anpassades metoden förra året, men jag har inte sett ännu analyser av det material som samlades. Det pågår dessutom en undersökning av till hur stor grad ridbarhetspoängen reflekterar tränarens uppfattning av hästen på ena sidan och ägarens uppfattning på andra sidan. Bedömningssystemet är med andra ord under ständig utveckling och har varit sedan det först användes år 1950.
Att det är dyrt att ha hästar på träning är visserligen också en faktor som har stor betydelse i sammanhanget och där är det just av stor vikt att flera kan visa sina hästar själva utan att hästen skall behöva få en orättvis bedömning. Detta diskuteras i svaret på fråga 5. Angående alternativa metoder för att mäta hästarnas egenskaper så har jag faktiskt i dagsläget ingen idé om hur vi kan göra det. Målet är att få fram bra ridhästar. Därför är kan en bedömning där hästen springer lös aldrig avgöra hur bra hästen är utifrån det mål som finns. Vi kan döma hästarna exteriört, men måste också vara noga med att inte låta det räcka, vi har tydliga exempel från andra raser som har just enbart tittat på exteriör och hamnat i en ond spiral där dom nervigaste hästarna fick högst för exteriör men var samtidigt väldigt svårridna. Föl- och unghästmönstringar är absolut något som vi förhoppningsvis i framtiden kan använda som en tidig selektering av avelsmaterial, men först måste vi få in information om till hur stor grad vi kan få en indikation på hästens egenskaper som just ridhäst. Det borde finnas tillräckligt med data för att räkna fram korrelation mellan resultat från unghästbedömningar och avelsbedömning, hur stor arvbarhet egenskaperna har som döms på unghästbedömningar osv.
Fråga 13:
SIF:s medlemmar, som är de som bidrar ekonomiskt till avelsstiftelsens arbete, är otroligt kritiska
mot att man tar beslut med kort varsel, ändrar regler med korta intervaller. Ska man göra
förändringar, kan man inte tänka igenom förändringen noga, höra sig för bland SIF:s medlemmar och
när beslut tas så ska dessa inte gäller per omgående, utan att avlare får möjlighet att planera sitt
arbete utifrån ett nytt reglemente?
Svar:
Jag anser att jag redan har svarat på denna fråga. Vi bör hitta något forum där styrelsen kan ventilera
sina förslag.
I slutändan måste jag dock erkänna att jag på många sätt är nöjd med resultatet av detta beslut.
Detta har skapat livlig debatt som har genererat många konstruktiva och bra idéer. När jag var
verksam i Sverige så efterlyste jag ofta just att stona tog större plats i diskussionerna. Detta är första
gången tror jag som jag har blivit vittne till så mycket vettiga diskussioner om just det ämnet. Jag
förväntade mig att det skulle bli reaktion, men att det skulle bli av denna art hade jag aldrig anat. Jag
är som sagt väldigt glad över hur mycket engagemang och entusiasm som finns bland svenska avlare.
Jag kanske hade föredragit att få lite lugnare start på min tjänst och just att jag hade hunnit
presentera mig och på vilket sätt jag tror att jag kan stå till tjänst för svenska avlare. Men nu rullar
bollen för fullt och jag hoppas innerligen att så många som möjligt har möjlighet att komma till något
av dom möten vi har planerat nu i februari. Tyvärr kan vi inte som det ser ut idag ha flera möten än
dom som är planerade av den enkla anledningen att jag själv har också ett halvtidsjobb på Island som
jag måste försöka sköta fram till våren. Tiden går fort och almanackan blir snabbt fullbokad.
Jag hoppas att denna diskussion som nu har kommit igång kommer leda till något som alla kan
komma överens om. Jag, och säkerligen också stiftelsens styrelse, tar till oss kritiken som har kommit
den senaste veckan och lovar att göra vårt bästa för att förbättra kommunikationen med våra
kunder, dom som avlar och äger islandshästar.
Heimir Gunnarsson
