När livet tar en oväntad vändning

Date:

Anna Rebecka. Foto: isibless.is

Året var 2005. Den då 18-åriga Anna Rebecka från Göteborg hade för länge sedan bestämt sig för ett liv med islandshästar. Så fort hon tagit studenten från Agust Kobbs Gymnasium samma år reste hon till Island för att jobba med hästar.
På Island har hon gjort sig känd för att vara en mycket arbetsam, ambitiös och lojal medarbetare med ett brinnande intresse för ridning, träning och utbildning. Anna Rebecka har utbildat sig på Hólar och i våras gick hon sista terminen på Hólar´s ridinstruktör och tränarutbildning. Hon har även tidigare jobbat på större gårdar som Halakot, Torfunes, Árbakki och under 4 år har Anna Rebecka även jobbat som tränare hos Mette Mannseth och Gísli Gíslason på Þúfur.
Efter sommarens Landsmót bestämde sig Anna för att söka sig ned till södra Island igen för att jobba där en tid. Dels för att skaffa sig nya vyer och dels för att skaffa sig ännu mer erfarenhet.
Hon fick genast jobb hos Sigurbjörn “Diddi” Bárdarsson och hans familj på Oddhóll nära Hella där Anna Rebecka trivdes som fisken i vattnet. Men en solig dag i september hände något som förändrade Anna Rebeckas liv totalt och som gjorde att hon i dag sitter i rullstol.

Hon skulle rida ut ett 11-årigt sto som hon värmt upp inne i ridhuset och innan hon red ut från ridhuset och stallet skulle Anna Rebecka ta av sig sina handskar och sin buff. Plötsligt slänger sig stoet i väg och skenar längs stallgången.
Anna Rebecka inser att stoet tar sikte på en dörr som det inte är meningen att man ska rida ut igenom så hon slänger sig av stoet i full sken och landar med huvudet rätt ned på stallgångens hårda cement. Hjälmen spack omedelbart i två delar.
– Om jag inte haft hjälm på mig så skulle jag inte sitta här i dag, säger Anna Rebecka.
– Jag fick åka ambulans till Reykjavik för att undersökas och sedan fick jag åka hem igen, fortsätter Anna. En vecka senare tuppade jag av och fick åka med ambulans igen in till sjukhuset i Reykjavik. Jag svimmade tre gånger med korta intervaller och hamnade sedan i koma. Jag kände ingen smärta alls och under de fem timmar som man försökte väcka mig var jag helt borta. Det blev en chock att vaka upp på sjukhuset och inte ha en aning om tid och rum. Det första som jag tänkte var att jag är död, det tog ett tag för mig att inse att så inte var fallet. Jag fick stanna för noggrann undersökning i flera dagar och under tiden blev jag bara sämre.

– Det var riktigt otäckt att känna hur kroppen försvann och blev “livlös”, jag hade ingen känsel nedanför midjan. Till en början var hjärnskakningen så svår att jag varken kunde läsa eller vistas i ljus. Till slut blev jag helt förlamad. Jag låg bara i ett mörkt rum och lyssnade på radio och kunde inte röra mig alls.
Läkarna har ännu inte hittat något egentligt fel, annat än den kraftiga hjärnskakningen, och ingen av dem verkar veta vad som egentligen har hänt med Anna Rebeckas kropp. De tror att det är en psykisk och fysisk kollaps som utlöstes av olyckan med som grundar sig i långvarig trötthet eller utbrändhet, samt tidigare påfrestningar och stress.
Den 3 oktober flyttades Anna Rebecka till rehabiliteringscentret Reykjalundur i Mosfellsbær. Där får hon träna och kämpa varje dag för att återigen få kontroll över sin kropp. Sjukgymnastik och simning är det som gäller.

– Det var fruktansvärt svårt att acceptera vad som hänt och att jag måste sitta still, det är jag inte van vid. Jag kände mig som om jag var fånge i min egen kropp. Som tur är kände jag mig inte ensam då många av mina vänner kom hit och stöttade mig när jag var rädd, mådde dåligt och grät. Det är något som jag är väldigt tacksam för. De är som min familj.
Anna berättar även att hon ansökt om att bli isländsk medborgare och få namnet Einarsdóttir som är ett direktval från goda vännen och mentorn Einar Öder Magnússon på Halakot.

Goda vänner på besök på Reykjalundur. Foto: Guðlaug Jóna Mattiasdóttir.

I början av december fyllde Anna Rebecka år. Då bestämde sig vännen Þóra Kristín Gunnarsdóttir för att starta en insamling på Facebook till Anna Rebecka som varit utan inkomst sedan olyckan. Insamlingen stöttades av 140 personer och inbringade nära 800.000 ISK (ca. 42.000 SEK).

– Jag hade aldrig kunnat tro att jag spelade så stor roll för folk. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag inser hur många som bryr sig om och vill stötta på ett eller annat sätt. Och det ger mig även en spark i baken att fortsätta kämpa, jag kan inte svika alla fantastiska människor som hjälpt mig, säger Anna Rebecka och har nära till tårarna av tacksamhet.

– Det är så mycket här i livet som vi tar som självklart. Att kunna äta, borsta tänderna, duscha och gå på toaletten, borsta håret, läsa tidningen och titta på TV. När allt det självklara plötsligt rycks bort och man måste acceptera att låta andra personer sköta det personliga som man är van att klara själv blir det väldigt jobbigt. Kroppen var på något sätt inte här. Jag kunde varken känna kyla eller värme. Jag kände inte ens när jag slog benen i dörrkarmarna men som tur är så börjar jag få tillbaka känseln nu.

– Att ha fått tillbaka känseln och kraften i vänster handen är som att börja om livet på nytt. Jag har aldrig varit en person som har pysslat, men här på Reykjalundur är det en stor del av mitt dagliga liv. Jag gör halsband, örhängen, målar silke och jobbar med ull. Jag är så glad att jag kan använda mina händer igen och känslan att det sakta går åt rätt håll, säger Anna Rebecka och fyrar av ett av sina bredaste leenden.
– Jag fick frågan om hur jag kan jämföra detta med träning av hästar. Träningen måste vara uppbyggande och man får inte glömma att träna hästens självförtroende. Repetera övningar och ta en liten bit i taget, berömma ofta, tänka på hästens korrekta form och hur den använder sin kropp, ta hästen mot målet men aldrig över det, ha förståelse och en stor potion tålamod. Jag kommer att använda den här livserfarenheten när jag börjar träna hästar igen. Liksom med hästen är alla små framsteg viktiga. Idag kunde jag borsta mitt hår själv för första gången sedan olyckan!
– Jag ska bli bra igen och jag ska rida igen!! Det här har lärt mig så mycket, inte bara om mig själv utan även om andra människor. Jag försöker tänka att allt som händer har en mening, till slut kommer det här leda till något gott och göra mig till en bättre person. Jag har tur att mitt huvud är intakt så att jag kan prata och skriva. Jag har lärt känna många nya människor här på Reykjalundur och jag inser att trots allt har jag haft tur!
– Jag vill passa på att tacka alla som stöttat mig på olika sätt. Tack för att ni tror på mig och ger mig styrka att fortsätta kämpa, mod till att inte ge upp och tålamod till att skynda långsamt. Jag ska inte svika er, avslutar Anna Rebecka.

Anna Rebecka tävlar i Sauðárkrókur. Foto: Guðrún Sveinbjarnardóttir.

Vi på Ishestnews skickar Anna Rebecka våra varmaste hälsningar och ett stort
krya på dig och lycka till! Vi vet att du klarar det!

;

;

;

Share post:

Related articles

– Att bli arg på rädslan är som att hälla bensin på elden, säger Linda-Marie Lundqvist, legitimerad pyskolog

Linda-Marie Lundqvist har jobbat med islandshästar, gått ett år på Hólar och är legitimerad psykolog. Efter en ridolycka...

– Målet är att jag ska sitta centrerat och kommunicera med små hjälper, förklarar Beatrice von Bodungen

Beatrice von Bodungen har med sin Hördur frá Varmadal gått från klarhet till klarhet. Under förra årets SM gjorde vi en...

Rekordintresse för ny islandshästtävling – fokus på ungdomar och välgörenhet

Islandshästar, käpphästtävling, marknadsgata och lotteri till förmån för Min Stora dag när Hella Islandshästar och Nannarps Gård satsar...

Hästarna bryter isolering, ger glädje och egenvärde – Annas hästar både tävlar och jobbar med ungdomar

Den 6:e april tävlade Sæli frá Bakkakoti tölt på Rickebasta. Två dagar senare jobbade han som terapihäst i...