Ishestnews reder ut! Dolda kastrationsskador – hur yttrar de sig och vad orsakar dem?

Monica och Kvirre, initiativtagare till den här artikeln.

Ishestnews fick en fråga från Monica Mortensson i Kungsbacka om vi kunde skriva ett reportage om kastrationer som går fel. Anledningen till att Monica ville att vi skulle uppmärksamma ämnet var att hon själv har islandshästen Kvirre som började bete sig riktigt märkligt.

   – När jag skulle rida in Kvirre var han inte som någon annan häst jag ridit in, förklarar Monica. Han drog in baken, ryckte till, kunde springa som en galning och gjorde märkliga saker. Ju mer jag red, desto värre blev det. 

En gång blev han helt galen och bara stack med mig. Jag funderade starkt på att låta Kvirre få somna in.

I samband med en kurs hade Monica Eyjolfur Ísolfsson som gäst och de kom att tala om Kvirre och om han hade några idéer om vad de skulle kunna göra. Han ville gärna titta och kände på hästen.

   – Eyjolfur kände och visade oss att det satt som ”halmsnören” i skinnet där pungen varit.

   – Vi fick en tid på Hallands Djursjukhus i Höglanda där de hört om liknande problem. Vi fick en tid på filialen i Slöinge där de kastrerade om Kvirre. det var värst på ena sidan. Han hade massor av ärrbildning och ihopvuxna strängar, s.k. funiklar. 

Nu är Kvirre som en ny häst.

Monicas tanke är att det kan finnas fler hästar med samma problem som Kvirre och att den här artikeln ger ägarna chansen att hitta vad det beror på. 

Nina och Djarfur

I Ishestnews närhet finns ytterligare två hästar med liknande symptom där man upptäckt att beteendeproblem egentligen berott på komplikationer efter kastrering. En av dem är Djarfur och här berättar hans förra ägare Nina Eriksson om en liknande händelse som Monica.  

   – Det första jag reagerade på när Djarfur kom till mig var att han piskade en del med svansen när man borstade honom, särskilt under magen. Jag fick även en känsla av att han var bakskygg. På ryggen hände det då och då att han överreagerade på spöet. I många situationer tog han det helt rätt och med ro men plötsligt kunde han bara kasta sig fram eller åt sidan för det, berättar Nina. 

  – Allt detta gick till väldigt stor del att träna bort. Efter några månader hos mig märkte både jag och de duktiga instruktörer jag tog hjälp av att han var en så kallad “legmover”, rörelsen gick inte genom ryggen på ett önskvärt sett trots att han var en häst med bra exteriör och som var relativt välskolad och lösgjord. 

  – Jag kände mig ganska säker på att det inte var någon hälta eller att problemet satt långt ner, så jag tog istället hjälp av diverse spetskompetens för att kolla och eventuellt behandla hans rygg. 

Nina såg till att Djarfur fick en ny sadel utprovad.  Ingen hittade något varken i ryggen eller någon annanstans som var anmärkningsvärt. Djarfur vilade ett tag innan Nina fortsatte att rida men han blev inte bättre av vilan. När han sattes igång var han spänd och passtaktig. 

   – Jag bestämde mig till slut för att jag nog bara måste lära mig rida honom, det var inget fel på honom. Utbildningen fortsatte och jag kunde se ett mönster i att han alltid var lite “lat” och ovillig till sidförande rörelser och allra helst slutan. 

– Under en kurs sommaren 2016 för Eyjolfur Isolfsson stannade han mig på vårt andra ridpass, han gick fram och kände försiktigt på Djarfur i skapet då han fick våldsamma reaktioner, fortsätter Nina. De här reaktionerna kunde man få när man visste vad man letade efter. 

Djarfur både sparkade och piskade med svansen! Eyjolfur upptäckte kraftig funikulit och sa att han omedelbart måste opereras! 

   – Det kändes så ledsamt att han fått gå runt med detta i 11 år, samtidigt som det var så skönt att äntligen få svar på den konstiga magkänslan. 

Djarfur opererades några veckor senare. Efter operationen blev han mer liksidig, mest kändes det i galoppen där kvaliteten i höger och vänster blev mycket jämnare till det bättre. Efter ytterligare några månader fick han bättre tempon i både tölt och trav. Vad gäller de sidförande övningarna satt det nog en del kvar i muskelminnet men Nina upplevde att detta försvann mer och mer med tiden. Han slutade piska med svansen vid ryktning och kändes helt enkelt som en mer positiv häst. 

Veterinär Izabella Granswed

Hur kan något sådant här hända? Hur vanligt är det och vad ska man hålla utkik efter? Ishestnews får en pratstund med Izabella Granswed, veterinär på Mälaren Hästklinik och som jobbar mycket med islandshästar.

   – En kastration innebär att man tar bort testiklarna, bitestiklarna, sädesledarna, blodkärl och hinnorna där omkring, berättar Izabella.

   – Det är relativt vanligt med någon form av komplikation i samband med kastration. Siffrorna skiljer sig lite i olika studier men generellt kan man säga att komplikationer ligger någonstans mellan 5 och 20 % beroende på studie, och vilken metod man använt. 

Den vanligaste komplikationen är feber och att de svullnar upp och ömmar i området. Detta beror på en infektion med bakterier i kastrationssåret. Oftast märks det inom några dagar. Veterinären får då öppna ett dränage så bakterier och vätska tar sig ut. Hästen behandlas ofta med Penicillin, smärtlindrande medicin och ordineras motion. Om någon bakterie överlever när såret stänger sig kan det resultera i en inkapslad infektion som ger fula ärrbildningar, såsom i fallet med Kvirre. I Kvirres journal från operation som ni visat mig kunde jag läsa att ärrbildningar uppstått i och mellan kastrationsstumparna (funiklarna) vilka sedan växt ihop med pungpåsen och huden. Detta kallas för Funikulit vilket är den veterinära benämningen.

  – Det kan också vara så att hästens kropp själv lyckas döda de bakterier som tagit sig in och skapat reaktionen. Dock har kastrationsstumpen och omgivande vävnader hunnit bli inflammerade och svullna vilket bidrar till ärrbildning och felläkning. Detta kan sedan kännas som en vävnadsklump i området, en sådan som man kände på Kvirre, förklarar Izabella.

Olika kastrationsmetoder kan ge olika problem. Det vanligaste idag är att kastrera i stallet eller i hagen med en häst som fått lugnande medel (sedering) och lokalbedövning i testiklarna. Man kan också kastrera sövd häst på klinik eller i vissa fall hemma.

   – Flera studier pekar på lägre risk för komplikationer på sövd häst, jämfört med stående kastration, dock finns alltid en risk med narkosen, om än liten.  Det är något mindre kostsamt att kastrera på stående häst så länge man klarar sig från komplikationer. 

Med sövd häst på rygg är det lättare för veterinären att se vad man gör när hästen är på rygg och helt stilla. Man har också en renare miljö med sterila operationstyger som skyddar området runt såret under ingreppet, och det är mindre risk för att bakterier letar sig in. Med denna metod skär man först upp, tar bort överflödiga hinnor, krossar sädesledaren (funikeln) med en tång och snörper sedan åt (ligerar) med en tråd som man lämnar kvar och som kroppen själv bryter ned. Man kan sedan välja om man ska sy ihop eller lämna huden öppen att läka ihop själv. 

Vid stående kastration har veterinären något sämre sikt och det kan också vara svårt att få hästen att stå helt stilla med bakbenen. Här är risken för bakterieangrepp större eftersom stallmiljön inte går att få lika ren. Denna metod går ut på att man skär upp, tar bort överflödiga hinnor, krossar sädesledaren med tång som sitter några minuter, klipper av och lämnar såret öppet så att det får läka själv. Det är också något högre risk för blödning eftersom man inte knyter av kärlen med tråd.  Dock brukar ingreppet gå snabbt och smidigt och kan göras hemma. Detta blir oftast valet när man har flera unghingstar som ska kastreras samtidigt.

Det finns också veterinärer som gör liggande kastration där hästen sövs hemma i stallet eller i hagen. Det gör att man ser och kommer åt bra, men det kan vara svårt att hålla området lika rent under ingreppet som på ett operationsbord.

Oftast går de dock bra att behandla de komplikationer som kan uppstå oavsett metod, och hästen blir oftast fullt återställd. Jag hade inte avrått från något av ingreppen men det gäller att övervaka hästen noggrant efter ingreppet.  Har man en äldre häst med större testiklar eller en ras med vida inguinalkanaler (ej islandshäst) hade jag rekommenderat sövning och kastrering på klinik. 

    – Jag skulle säga att det är relativt ovanligt att komplikationer upptäcks efter så lång tid som i Kvirres och Djarfurs fall, men det kan givetvis vara smärtsamt och irritera hästen om det finns ärrvävnad som inte ska vara där, säger Izabella.

   – Efter en kastrering är det viktigt att den som har hand om hästen är noggrann och följer veterinärens instruktioner. Om hästen får feber eller svullnar ska man omedelbart kontakta veterinär som kommer ut och undersöker hästen. Såret kan se läkt ut på ytan men inuti kan det pågå en infektion som kapslar in sig.

Monica förtydligar att Kvirre blev skött efter alla konstens regler, fick daglig tillsyn och kontroll och tvättades med bakteriedödande medel efter veterinärens ordination. Ändå gick det så illa.

   – Ett ”problem” med just islandshästen är att den är så smärttålig och inte alltid visar att något är fel, menar Izabella. Då är det extra noga att hästhållaren har god koll på hästen efter kastrationen.

   – Ja, känn alltid efter att allt läkt som det ska, uppmanar Izabella.  Det ska inte finnas någon ”ärrklump” där testiklarna suttit och kontrollera att hästen inte får feber eller rör sig onormalt eller verkar irriterad veckorna efter kastrering. Är du det minsta osäker bör du höra med din veterinär.

Om hästen drabbats av en komplikation som till exempel Monicas häst behövs alltid ett operativt ingrepp för att rätta till skadan. 

Idag mår både Kvirre och Djarfur bra och är trevliga ridhästar.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...